Episkt lidande och Strava

Jag testade Strava för första gången för några år sedan, men fastnade aldrig riktigt för det. Idén är jätterolig – ett community där du kan lägga in dina löp- och cykelturer, och jämföra tider på olika sträckor med andra som kör samma vägar som du. När jag testade var det ganska nytt i Sverige, det fanns inte så många sträckor inlagda och inte så många svenska användare. En stor del av grejen är ju (för mig i alla fall!) att hitta mina kompisar, eller de som kör samma vägar och jaga lite rekord. Och, ska vi vara helt ärliga så cyklade jag nog inte så himla mycket då heller. 

När appar och träningsdagböcker varit på tal i olika forum är det nu väldigt många som rekommenderar Strava, så jag tänkte ge det en chans till. Det har kommit till en massa nya funktioner, du kan vara med i olika utmaningar och vinna en massa ”awards” – och så finns det en premiumversion. Den erbjöds gratis i en månad, och jag hoppade på det mest för att det ger möjlighet att ladda ner GPX-filer. När jag hittar en runda som ser bra ut kan jag ladda ner den till min Garmin Edge, och få lite hjälp att slippa komma vilse på nästa tur. Bara en sån sak!

Det roligaste med premiumversionen är dock nåt annat. Den analyserar nämligen din puls under passet, om du använder pulsmätare, och ger varje pass en ”suffer score” beroende på hur stor del av passet du legat på hög puls. Inte undra på att jag var trött i söndags, för lördagens löppass var tydligen ett episkt lidande.

strava

Kör du Strava eller någon liknande app?  

Prove it from Strava on Vimeo.

Ute och cyklar eller rösterna i mitt huvud

Att vakna på söndagmorgonen var ingen picknick. Kroppen kändes ungefär som om jag hade ägnat lördagkvällen åt att dricka tequilashots och göra kullerbyttor i en brandtrappa. Stelt, ömt och mosigt. Matilda ringde och kvittrade något om att hämta upp mig och åka till simningen i Drevviken. Jag avböjde vänligen och hasade in i köket för att försöka laga mig själv med frukost.

Den kroppsliga misären bottnade i gårdagens Riddarfjärdssim, toppat med ett långpass löpning i kuperad terräng, där fem kilometer skulle gå i halvmarafart. Det bet bra! Tyvärr var jag inte smart nog att fylla på med energi direkt efter löppasset, utan det hann gå några timmar innan jag stoppade i mig middag. Dåligt för återhämtningen! Ju äldre jag blir, desto mindre benägen blir kroppen att förlåta såna tankevurpor. 

Måttligt sugen på att dra ut och trampa...
Måttligt sugen på att dra ut och trampa…

Efter frukost tog det fyra! timmar! att samla ihop energi och beslutsamhet att ge mig ut. Inte taggad är ett understatement. Till slut var jag ändå utklädd till cyklist, och ute på vägarna. Motvilligt. I mental motvind. 

Det blev ett sånt där pass. Du vet, när allt går fel. Flaskhållaren på tempostyret gick sönder och allt mitt vatten gick förlorat. Jag körde vilse. Inte bara en gång. Och hamnade på en grusväg. Och i motvind, uppförsbacke och allt sånt där. Ville ge upp, ringa taxi, lägga mig i ett dike och gråta Lille Skutt-tårar. 

Till slut måste jag skratta åt mig själv och allt mitt neggande. Vad är jag för slags yogafröken och mindfulnessmupp om jag inte ens kan ifrågasätta mitt inre nersnack? Jag bestämde mig för att skita i tempot, och bara slappna av en sväng. Känna efter hur det egentligen kändes och sluta lyssna på min interna loop av ”Fan vad trött jag är. Shit vad trött jag är. Helvete vad trött jag är!”

Insåg ganska snabbt att det trötta nog mest satt i huvudet, och inte så mycket i kroppen som jag trott. Absurt nog började det gå snabbare när jag struntade i hur det gick. Bestämde att jag skulle ta kortaste vägen hem, vila och slicka såren – men när det blev dags för vägval var det någon i mitt huvud som bestämde att vi skulle köra höger istället för vänster och ha en timme hem istället för tjugo minuter. 

Oh well. I jagbryrmiginte-tempo kommer jag ju hem så småningom i alla fall. Ljuspunkt: den nya sadeln känns tolvtusen procent bättre än den gamla. Och den där bricklöpningen direkt efter cykligen, den struntar jag i alla fall i! Mina ben orkar inte sånt idag. 

Sen kom jag hem och i hissen upp med cykeln ställde jag visst om Garmin till löpning. Innan jag fattat vad som hänt hade jag tydligen bytt till löparskor och börjat stappelhasa runt kvarteret. 

Det är fan ingen som lyssnar på mig. 

Galet trött!
Galet trött!
Utsikt från gräsmattan när tröttma inträtt.
Utsikt från gräsmattan när tröttma inträtt.

Riddarfjärdssimningen

Träningsschemat de senaste veckorna har inte innehållit så mycket simning – faktiskt bara ett pass per vecka. Den här veckan stod det ”open water swim, at least 2500 meters”, och då passade det ju toppenbra att träna lite på tävling och köra Riddarfjärdssimmet. Jag kan vara lite lat och bekväm när jag simmar själv, stannar och fipplar med glasögon och sköljer bort imma och en massa sånt. Tidtagning är ett bra sätt att motverka den där inneboende latheten. 

2500 meter var distansen jag valt, med start i Rålambshovsparken. Tidspessimisten var såklart på plats tidigt, så det var inte så mycket folk vid starten. Smidigt, ingen väntetid för att hämta ut den gröna mössan! ”Och du är blandmissbrukare, ser jag”, sa mannen i kansliet och nickade mot min tröja, med texten ”Svensk Triathlon”. Jo, det fick jag väl erkänna. 

P1000704 P1000703 

HImlen var mörk över Västerbron, och åskmuller i fjärran. Över oss på startområdet sken solen, och jag träffade snabbt på en massa simkändisar. Vi hängde lite, snackade ner formen och stressade över hur snabba alla andra såg ut. Helt som det brukar alltså! En halvtimme innan start drog jag på våtdräkten, och tio minuter innan start fick vi hoppa i vattnet. Eftersom min rygg varit bråkig efter de senaste simpassen var jag extra noga med att dra på dräkten ordentligt, och i vattnet såg jag till att få in lagom mycket vatten runt axlar och rygg så dräkten satt bra. 

riddarsim1

riddarsim3

Bilderna ovan är lånade från Riddarfjärdssimningens Facebooksida.  

I starten la jag mig längst bak, och jag och Jonna stissade lite om att vi skulle komma sist. Sedan smällde startskottet, och det var dags att börja veva. Startfältet drogs ut direkt, och det var aldrig trångt. Efter bara någon minut hörde jag ett frenetiskt tutande, och hann tänka – Oh shit, nu är det en båt som vill att vi ska flytta på oss! När jag kikade upp såg jag ett par skärgårdsbåtar, och fattade att de tutade för att heja på oss. Tack, tack – men jag blev allt lite stressad! 

Vi simmade längsmed Norr Mälarstrand, längsmed piren, förbi Trattorian där jag satt och åt en god middag för någon vecka sedan. När jag tittade upp åt höger såg jag plask och vevande armar, och inser att täten redan har vänt och är på väg tillbaka. Jag är inte ensam kvar på den här sidan ändå, ser en hel del simmare runt mig på väg till vändningen. Det var läckert med vyerna – när jag simmar är jag mest van att se grön skog och kanske någon brygga. Här fanns Stockholms vackra byggnader, Stadshuset, Västerbron med mera. 

Karta_2500m

 

De där tutande båtarna drog upp en hel del svallvågor, och det gungar rätt bra. Jag blir såklart åksjuk, och undrar lite om jag ska behöva offra frukosten till havsguden Neptun. Det är svårt att se vart jag ska, när jag tittar upp ser jag ibland bara en vågtopp framför mig, och ibland finns det inget vatten att landa armtaget i. Försöker lugna mig mentalt, ta långa armtag, fokusera på vad som helst utom illamåendet. När jag vänt runt första bojen ska vi simma lite på diagonalen till nästa boj, en bit ut i vattnet och då blir det ännu värre en stund. Vågor från sidan, trögt att komma framåt, men till slut kommer jag runt boj två och får vågorna i ryggen istället. MYCKET bättre!

Resten av simningen är rätt odramatisk, är nöjd med att inte ha ont i axeln eller ryggen, vevar på i lugnt tempo och när jag passerat piren och den stora gula bojen ser jag målområdet. Innan start skojade vi om att se till att inte missa målet och råka simma under Västerbron, men risken känns minimal. Trots att mina simglasögon läckt in lite vatten borde jag inte kunna missa det här färgglada. 

riddarsim2

Ungefär såhär såg det ut när jag siktade, i ungefär tjugo minuter. Simma simma simma, vafan… Det är ju fortfarande lika långt kvar! Jag närmade mig så sakteliga i alla fall, parallellt med en kille som simmade slalom. Än var han till höger om mig, än till vänster, Några gånger simmade han på mig också. Irriterande nog kom han fram till uppstigningen före mig ändå… Men tänk vad snabb han varit om han lärt sig navigera. 

Tiden i mål blev strax under 53 minuter, vilket jag känner mig helt nöjd med. Inte kom jag sist heller! Fick en plakett, lite kaffe och ett par godisbitar i mål – sedan hem och ladda för långpasset som ska springas senare under dagen. 

 

Att ladda ner träningskompisar

Ännu en anledning att älska det hära internet: I princip fri tillgång på människor som är intresserade av samma saker som du. Så när det står ”open water swim, at least 2000 meters” i ditt träningsschema och du inte har någon att simma med och är för feg för att simma själv, då är lösningen inom räckhåll.

Vill någon simma i Hellas på torsdag eftermiddag/kväll, frågade jag i FB-gruppen Triathlontjejer, och se det var det flera som ville. Emmy, Emmi, Karin, någons medföljande pojkvän och jag samlades på Hellasbryggan och simmade två varv runt öarna. Hur trevligt som helst! Dagens tips är alltså, om du börjat med (eller vill börja med) en ny sport, hobby, intresse eller vad det nu kan vara – there’s an app for that! Eller ett forum, och mest troligt en FB-grupp. Hitta den, så hittar du säkerligen ny kunskap, inspiration och kanske några roliga kompisar på köpet.

Det här vet ju du redan, du som läser bloggar och allt  – men om du hade glömt så varsågod för påminnelsen!

DSC_2200

 

Föraning om höst

I helgen fick jag min första känsla av att hösten faktiskt närmar sig. Det kom på förslag att gå på bio på lördagseftermiddagen, och min första känsla var ”Bio? Men det kanske är den sista varma dagen vi får! Måste. Vara. Ute!”

Den har allså börjat, den där perioden när varje fika, lunch, AW som möjligen kan tas utomhus kommer att åtföljas av ”det kanske är sista gången i år vi kan…”. Lite vemodigt kan jag som sommarälskare tycka, men samtidigt ett sätt att ta vara på och suga musten ur alla varma dagar som (förhoppningsvis) finns kvar.

Idag har jag jeans på mig, för första gången sedan innan midsommar.

Har du höstkänsla, eller är du fortfarande i fullt sommarläge? 

IMG_2654

 

License to yoga!

Ni som följer mig på Instagram kanske redan sett den stora nyheten? För någon vecka sedan fick jag besked att min yogafilm blivit godkänd, och att jag nu kan titulera mig River Guide, eller licensierad Global Yoga-lärare. Fina Sandra som var huvudlärare för kursen gav mig också en massa bra feedback och förbättringstips som jag kommer att ha stor nytta av framöver.

Häromdagen landade själva diplomet i brevlådan, och nu går jag och tittar på det några gånger om dagen, och blir alldeles pirrigt glad i magen. Yogafröken på riktigt! Proud & happy.

IMG_4372

Sommarlöpning

Den här sommaren, hörni! Det är nästan så jag inte tror det är på riktigt. Dag efter dag med underbar värme, solsken och ljumma vindar – allt det jag längtar efter sådär nio-tio månader om året. Jag har helt slutat tänka på om jag behöver ha med mig jacka eller kofta när jag går någonstans (utom på jobbet för där är det kallt), och jag hajar till när jag går förbi speglar. Håret har blivit alldeles ljusguldigt av solen (ja, okej, lite silvrigt är det också på sina ställen). Jag gillar det med.

Enda gången värmen kan vara en smula besvärande är på löppassen. Mitt träningsschema säger löpning två gånger i veckan – en gång intervaller i någon form, och ett lugnt/långt pass. Längpassen går ju fint att springa på morgonen, men intervaller vid sju på morgonen? Ain’t gonna happen. Det får bli senare på kvällen istället, försöka hitta en tidpunkt perfekt balanserad så det blivit lite svalt, men inte hinner bli mörkt.

I förra veckan sprang jag intervall på bana på Kärrtorps IP. På bana, då känns det som att det är på riktigt! Dessutom kortare distanser än jag sprungit på länge, så jag fick känna mig lite snabb. Passet var en intervallstege: 800 – 600 – 400 – 200 meter, med 45 sekunders vila mellan varje, Stegen skulle springas tre gånger, med två minuters paus mellan varven.

DSC_2228

Första stegen: Jag känner mig snabb, och stark. Tar fram mitt snyggaste löpsteg och tycker jag flyger fram. Tänker att fotbollstjejerna som hänger vid fotbollsplanen ser en stappelhasande trind tant, men det struntar jag i. Jag är en intervallmaskin! Får kolla klockan för att hålla rätt tempo, jag vill sprätta iväg alldeles för fort.

Andra stegen: Bra pass det här! Redan näst sista gången. Bara att ticka av. Men allvarligt, var 800 meter så här långt förra gången? Och så 600 meter. 400 meter, det är ju bara ett varv! Och så 200. Jag är en trasig intervallmaskin. Den där seriepausen på två minuter bara försvinner.

Tredje stegen: Nu är det där med att springa för fort inte så mycket av ett problem längre. Konstigt nog känns det ändå lättare än stege 2? Antar att benen har vant sig. Det är psykologiskt superbra att tänka att det är fyra intervaller att beta av. Den första är ju fyra gånger så lång som den sista, så när den är avverkad är jag nästan klar. Sista två intervallerna struntar jag i att kolla klockan, det får väl gå för fort då! Sista 200’ingen i 4:45-tempo, bara för att jag kan. Wohoo!

Hem? Just det, tänkte inte på det. Kanske ska ringa taxi?

DSC_2234