Give yin

Under sommaren och hösten har jag helt snöat in på yinyoga – I love it! När min träning inför Kronborg 70.3 var i full sving så fanns det liksom inte energi kvar till någon dynamisk yogapraktik. Många, många gånger kom jag till yogamattan med intentionen att göra ett hathapass, bläddrade runt på Yogobe eller Yogaglo – och fastnade istället för ett yinpass. Det var det kroppen ville ha, positioner i avslappning och stanna lääääänge i varje. Give in to yin. Give yin, helt enkelt. Så. Skönt.

Nu har jag tagit ett steg till – den här helgen gick jag all-in på yin, och påbörjade min yinyogalärarutbildning med Sofie Ringsten. I två dagar har vi yogat, diskuterat, analyserat och börjat grotta ner oss i höftledens anatomi. Jämfört och sett hur olika i faktiskt är trots att vi är ihopsatta av samma slags bitar. Mycket spännande och intressant, och jag ser fram emot nästa gång!

Är du yinyogafrälst?

DSC_2331 DSC_2330

Runners Strength-helg

DSC_2311

DSC_2318

I helgen gick jag kurs med Urban Tribes (eller Running Sweden som de hette förr) – en löpstyrkeklass som kommer att köras på SATS i vinter, från januari till mars. Under fredagen drillade Sirpa och Malin oss i löpskolningsövningar, styrkeövningar och instruktörsskap, och vi fick med oss en hemläxa till lördagen. Min fredagkväll – som händelsevis också var min födelsedag – tillbringades med Runner’s Strengthmanualen, musik i öronen och en massa repetition av övningar och hur jag skulle presentera dem. Med ett glas champagne i handen. Någon ordning får det ju ändå vara på en födelsedag!

Fredagen skapade en ganska respektabel träningsvärk, typ från magen och neråt. Det kostar på att köra enbensböj, utfallshopp, sidoplankor och en jädrans massa skipping/tripping i ett par timmar! Mer av samma bjöds på lördagen, då vi alla aspiranter skulle presentera våra hemläxor och få feedback. Jag var näst sist att presentera, och hann alltså bygga på min nervositet ganska duktigt innan det var dags. Men det gick bra!

Det är något extra med att presentera på kurs, för andra instruktörer. Å ena sidan blir jag extra nervös (de är ju så grymma allihop!) – å andra sidan ger de där grymma ett gensvar och en energi som sällan skådas i en vanlig gruppträningssal. Fast jag var trött blev jag galet pepp, stark och glad på scenen och fick så bra feedback att jag blev generad. Levde på det hela kvällen. Eller nej fan, jag lever på det än!

Eftersom schemat inte är spikat än så vet jag inte om jag kommer att få hålla någon fast klass, men nu gäller att lära in hela passet inför testklass i slutet på november. Peppen är massiv – så himla roligt pass! Du som har SATS-kort, missa inte!

Stresspåslag

Ibland beter jag mig halsbrytande dumt. Ja, precis som vi väl alla gör någon gång ibland. Sådär när det är extremt uppenbart vilka råd jag skulle ge en vän i samma situation, men ändå går jag och gör precis tvärtemot när det är mig själv det gäller.

Jag har fått ett nytt uppdrag på jobbet, ett projekt som är stort, spännande, under tidspress och är en större utmaning än jag givit mig i kast med de senaste åren. Det är tryck, det är bråttom, det blir såklart stress… För att hantera det vet jag så väl, så väl att jag behöver ta mig tid att pausa. Att ta hand om mig själv genom att äta, sova, träna som jag behöver – hur ska jag annars kunna vara på topp?

Istället har jag valt kvantitet över kvalitet var gäller arbetstid. För långa dagar med för få pauser, så att hjärnan riktigt svämmar över och jag känner mig korkad och otillräcklig. Och de långa dagarna gör att jag kommer hem sent, hungrig och utmattad och mest hamnar i soffan och stressar över allt jag måste göra imorgon, istället för att träna eller yoga.

Som tur är kommer det ju nya chanser att välja bättre hela tiden. I alla fall idag tar jag fasta på det, går hem i vettig tid och mediterar på tunnelbanan på vägen hem. Andas, det är bra grejor det!

Vad är ditt bästa tips att överleva de där galna jobbveckorna? 

awesome

Världsrekordförsök i pannben på Actic Kista

2013 satte Kristina Paltén världsrekord genom att springa på löpband i tolv timmar, och avverka över tio mil. Senare samma år sprang hon från Turkiet till Finland tillsammans med Carina Borén, och sedan paddlade de över Östersjön till Stockholm. I februari i år var det Iskallt Uppdrag – då paddlade hon från Stockholm till Göteborg, via Göta Kanal, också tillsammans med Carina. Kvinnan har helt enkelt ett pannben långt utöver det vanliga.

I november är det dags för ännu ett världsrekordförsök – då ska hon springa på löpband i 48 (!) timmar, på Actic Kista. Såhär står det i pressreleasen:

Tänk dig att du springer från Stockholm till Jönköping, på två dygn. Det är den sträcka Kristina Paltén tänkt tillryggalägga – på löpband.

I februari 2013 satte hon världsrekord på 12-timmarslöpning på löpband med 107,49 kilometer. Men Kristina Paltén nöjer sig inte med det. Den 5:e november klockan 12:00 börjar en löptur på bandet som slutar först 48 timmar senare, fredag den 7:e kl 12:00. Då hoppas svenskan ha slagit Martina Schmidts rekord på 309,8 kilometer som sattes 2006 och därmed erövra en plats i boken Guinness World of Records.

Kristina, vad krävs för att springa så långt?

-En enorm massa träning och en extrem målfokus. Magen behöver fungera under loppet och jag behöver lyckas med att styra tankarna åt rätt håll.

Hur känns det den här gången, jämfört med förra?

-Förra gången var jag relativt säker på att sätta rekordet. Jag har som längst sprungit i 24 timmar och vet att jag klarar det. Nu ska jag springa dubbelt så länge som jag någonsin gjort. Martinas rekord är dessutom riktigt bra – det ska bli spännande att se om jag klarar det här

Följ försöket på

Twitter: @ActicKista #WR48h

Facebook

www.palten.se

För mer information kontakta

Joakim Petersson, Platschef på Actic i Kista, 08-750 98 00 joakim.petersson@actic.se

Kristina Paltén 0730-244969 kristina.palten@gmail.com

Gymmet kommer att ha öppet hela tiden under rekordförsöket, med en massa roliga aktiviteter. Kom och heja på Kristina, hon behöver nog all peppning hon kan få för att hålla energin uppe under så lång tid! Det kommer också att gå att följa det hela via Actic Kistas FB-sida och Twitter.

Bild lånad från Kristinas websida

Söndagsspinn med endorfinkick

Hösttecken: svalt i luften, mörka kvällar, gula löv, SPIF långspinning på söndagar. Tecken på att det fortfarande är tidig höst: sagda långspinning är inte fullbokad och det är ingen väntelista.

På väg till passet var jag lite skeptisk till hela grejen; skulle jag dö av leda av att trampa i 2,5 timme? Hur tänkte jag? Men när Adam drog igång passet blev det såklart toppen. Han gör allting rätt – enkel struktur, musik med rätt takt och bra driv, jag kan gå in i min bubbla, blunda och låta svetten rinna. Droppa från ögonfransarna, rulla nedför näsan. Inte bry mig ett jota om vad någon annan gör. Inte ens tänka.

Jag älskar när takten driver mina ben, jag tänker att jag hakar fast pedalerna på beatet och bara följer. Kroppen svarade på minsta tilltal, och pulsen följde upp och ner precis som jag ville. Steglöst. Det blir meditation i rörelse, kroppens arbete tar allt fokus och tankar och känslor bara glider förbi utan att kräva uppmärksamhet.

Förutom i den fjärde av fem femminutersintervaller. De första takterna i musiken som startar får det att bränna till bakom ögonlocken, och en våg av lycka sveper igenom hela kroppen, vartenda hårstrå reser sig och jag kan inte låta bli att börja skratta. Eventuellt gråter jag en tår eller två också, det är svårt att säga med allt saltvatten som redan rinner längs nyllet. Musik påverkar mig otroligt starkt, alltid – och extra mycket när jag är trött. Hela intervallen trampar jag starkt, med högre puls än någon annan del av passet, och skrattar hela tiden. Känslan sitter kvar i flera timmar.

Vad som gör mig endorfinhög och spinninglycklig? QOTSA såklart.

Fearless Friday

…eller, ”Skräm dig själv till bra vinterträning”, kanske.

Nordslingan

Den 15 augusti 2015 tänkte jag springa längre än jag någonsin gjort, och simma längre än jag någonsin gjort – allt på samma dag. 56 km löpning, mestadels på Roslagsleden, och 4,9 km simning i insjöar vi passerar på vägen. Det känns vansinnigt långt – men vilket äventyr!

Det ska bli en häftig resa fram tills dess, tänker jag. Nu börjar träningsplaneringen – för träningen som ska göras när oktobers hopp och lek är klar. Det pirrar redan i magen, och jag känner mig SÅ laddad.

Vad blir ditt äventyr 2015?