Stockholm Triathlon

En sen tävlingsrapport är också en tävlingsrapport. Väl. Stockholm triathlon blev min första triathlontävling sedan (hör och häpna!) 2010. Det var först för några veckor sedan jag fattade HUR himla länge sedan det är sen sist. Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som om det där med att köra tri, det hände i ett annat liv. När jag var en annan människa. Dessutom var det debut på olympisk distans, så på tävlingsdagen kände jag mig på riktigt som en rookie.

Att frivilligt gå upp klockan fem på söndagmorgonen kändes lätt felprioriterat när gröten växte i munnen och jag undrade vad jag hade glömt att packa ner. Väl framme vid växlingsområdet kom glädjen och peppen, hittade många vänner och bekanta bland medtävlande och publik och minglade mig igenom förberedelserna.

Först simningen. Där trivs jag bäst när jag får vara i min komfortzon Hela Tiden. Att simma fort är läskigt för mig. Det där med att vara avslappnad i sinnet men mosa på med kroppen, det funkar bra i cykling och löpning. I simningen är det fortfarande så att när jag ökar tempot bygger jag upp en massa stress i hjärnan, får lite panikkänsla och vill hyperventilera. Hyperventilera är kass när en simmar.

Matilda peppade mig en massa innan start. ”Ner med huvudet och bara mosa på! Tänk att jag ligger före med linan och drar dig så du inte kan stanna!” Mm, jag ska. Ska!

vss_sthlmtri
Pontus, Camilla och jag innan start. Foto: Matilda Karlsson

Ungefär sextio guppande huvuden på startlinjen, nedräkningen har varit, men sa han Klara – Färdiga – Gå? Alla tittar på varandra lite osäkert, men vi bestämmer kollektivt att starten har gått och börjar veva. Jag trycker på, det gör jag. Klämmer mig in i en klunga och tänker att jag ska bita mig fast där. Det är visst inte meningen att det ska bli så, glasögonen fylls med vatten, jag får ett par kallsupar, rätt som det är kan jag inte andas och börjar bröstsimma.

Fan.

Försöker igen, men det blir samma visa. Fem-sex tag frisim, sedan hinner jag inte med andningen. De andra tjejerna försvinner bort framför mig och jag känner mig ensammast i hela Riddarfjärden. Försöker prata mig själv tillrätta. Skärpa. Lugna ner mig, andas djupt och tänka på att det i alla fall inte är någon som simmar över mig eller sparkar mig i fejan. Är nästan borta vid den bortersta gula bojen innan jag liksom får någon ordning på mitt liv och kan börja simma igen. Nu går det bättre. Långa, starka simtag och efter en stund kommer jag ikapp två tjejer som simmar sicksack. Simmar förbi dem. Jag är i alla fall inte helt ensam och sist när jag kliver upp ur vattnet och börjar dra av våtdräkten. (30:52)

T1 är lång. Lång i tid, lång i distans – men det är klart, en tävling med 4000 startande kräver ett stort växlingsområde. Jag får springa ungefär 600 meter med cykeln innan jag får hoppa på. Har slängt på mig en vindväst, det är kallt i luften och blåser en hel del. (5:20)

Sedan får jag cykla. Avstängda vägar mitt i stan, bara för oss. Banan går nära vattnet hela tiden, först Norr Mälarstrand, sen upp över Västerbron, Söder Mälarstrand, Slussen och Gamla Stan, vändpunkt vid Stadshuset och så tillbaka igen. Tre varv. Bara ifall det inte framgick tillräckligt tydligt så innebär det att vi ska över Västerbron sex gånger. Just sayin’.

Första varvet känns mina ben som kola som legat i kylen – det är tröööögt och segt. Jag hinner inte ens upp på Västerbron första gången förrän jag blir varvad av två snabba herrar. I backen står Sandra från SPIF och hejar med stor energi – det gör mig glad! Det är ganska lugnt på banan, inga problem att hålla tio meters lucka alls.

20x30-STOI1918

Banan är knixig och teknisk och det är inte jag. För att öva inför IM 70.3 Kronborg kör jag på min tempocykel, även om jag tror att jag skulle vara snabbare på den här banan på landsvägscykeln. I de tvära svängarna behöver  jag komma upp ur tempoställningen för att kunna bromsa, är lite för feg och ovan för att bara stå på. Tröstar mig med att jag i alla fall inte är långsammast vid vändpunkten, en del av mina medcyklister klickar ur ena pedalen och kickar sig runt vändkonen. Jag blir omkörd och omkörd och omkörd, men det gör inget. Jag har ju roligt!

På andra varvet får jag göra min första omkörning själv, och benen börjar kännas lite bättre. Vågar trycka på lite mer, nu när jag kört ett varv vet jag lite mer hur svängarna ser ut och när jag måste bromsa. Dricker sportdryck, äter en gel på varje varv. Magen kniper lite oroväckande… Det kanske får bli ett säkerhetsstopp innan löpningen.

Det är toppen att köra i klubbkläder, titt som tätt hör jag HEJA SPIF från publiken eller mina medtävlanden. Varje hejarop ger en glädjekick och extra energi. Det börjar bli lite tätare med folk på banan, och på tredje varvet har det fyllts på rejält. Det börjar bli trångt och svårare att hålla lucka. Förvisso också mer publik som hejar på oss, men som folkilsken typ tycker jag det känns rätt skönt att få hålla höger vid vändpunkten vid växlingsområdet, hoppa av cykeln och springa de 600 metrarna till min plats. (1:22:09) 

Det jag hade glömt när jag tänkte mig ett säkerhetsstopp i T2? Att det är ett par tusen människor som inte har startat än, och typ hälften av dem står i bajamajakön. Okej att jag inte kommer att vinna det här loppet, men jag tänker inte stå i kö i tio minuter. No way, no how. Jag hänger cykeln på sin plats, kommer ihåg att ta på mig hjälmen, hoppar i löparskorna och studsar iväg mot löparbanan. Eller studsar kanske är att ta i. Ska vi säga joggar? (4:31)

Vid utgången till löparbanan står solstrålen Bea och hejar på – tack tack! Kastar en snabb blick på klockan och konstaterar att jag varit igång i ungefär två timmar. Ska jag komma i mål sub 3, vilket är en förhoppning, har jag alltså en timme på mig att springa en mil. Har ingen aning om ifall det är möjligt – men tänker springa på känsla och inte hänga upp mig på tempo eller kilometertider. Det får bli som det blir. What a feeling – beats believing, som det står i visan.

20x30-STOG0828Första biten springer jag längsmed cykelbanan, och nu är det riktigt mycket publik. Ser en glad ut får en extra mycket hejarop, så jag tar fram det största smajlet jag kan kan hitta. Över mot Gamla stan och slottet, där självaste varvbanan börjar. Tre varv, knixigt här också, och så den där Lejonbacken vid slottet. Det har varit en del diskussion på FB och i andra forum om hur många gånger vi ska upp här, så det är skönt att se att det finns en skylt. För olympisk distans ska det springas i mål när backen betvingats fyra gånger – check på den!

I Gamla stan är det nedför och kullersten och 180-graderssvängar. Kul att möta sina medtävlande så många gånger! Vi är många som hejar på varandra, det gör det hela roligare! I ett hörn står Matilda, Malin och Mira och hejar, vilken boost! Ni som hejar, fattar ni hur stor skillnad det gör? Varje hejarop ger en skjuts av glädje och energi, och jag säger tack tack tack till alla som hjälpte mig fram.

Andra varvet måste jag gå lite i den där backen, och får sjukt mycket jubel när jag kommit upp och börjar springa igen. Jag är trött och det är jobbigt, men jag lyckas hålla det hela på en nivå som är hanterlig. Har ingen aning om tempot, och när jag ska ge mig in på sista varvet kan jag inte låta bli att kolla på klockan. Ska jag kunna komma i mål under tre timmar? Tyvärr är mina huvudräknings-skills inte skarpslipade när jag är trött, så efter en stunds räknande kommer jag fram till att det nog är bäst att försöka öka, för säkerhets skull.

Nästan på toppen av backen hojtar en i publiken något kul, jag tittar ditåt och… Snubblar och trillar framlänges. De har rullat ut sådan där blå matta i backen, och den har sjukt bra glid mot min hala tävlingsdräkt – jag gör typ en Anja-säl. Whee! Flera tävlande är genast framme och kollar om jag är okej, och åskådaren ber om ursäkt att hen distraherade mig – men det är ingen större fara. Lite trasig armbåge bara. Den springer jag ju inte med.

triSista varvet försöker jag mosa på lite mer, plåga benen lite till. Inte långt kvar nu! Garmin-zonen med musik ger energi igen, och jag tänker som alltid lite extra på löpsteget när jag springer förbi Team Snabbare-tältet. Biter ihop lite mera och försöker trippa uppför backen. SÅ nice att få ta vänsterfilen och sikta mot målet! Apropå Team Snabbare så är deras löpcoach Fredrik Zillén speaker vid mål, och jag får en high five när jag springer in under den blå portalen. Totaltid 2:57:01 och jag är sjukt nöjd!

Det bästa av allt är nog att löpningen gick på dryga 54 minuter. I mars sprang jag Premiärmilen på knappt 59 minuter, och var mycket tröttare än nu, trots att jag även simmat och cyklat litegrann. Tack för det coachen!

En triathlontävling kvar av årets säsong – IM 70.3 Kronborg den 14 september. Lite längre simning, mer än dubbelt så lång cykling och löpning. Det ska bli kul!

 

 

Yogaglädje

Det är så himla härligt att få vara yogafröken. Att få dela med mig av yogan och hjälpa människor att må bättre, hitta mer lugn och ha roligt på mattan. Alla glada ansikten och lugna ögon efter klassen värmer mig. 

Dagens bästa: en av yogisarna kom fram efter klassen och berättade att hon idag för första gången upplevt att andningen hjälpte henne i positionerna. Tidigare hade andas in – andas ut bara varit ännu en sak att försöka komma ihåg, men idag hade hon kunnat använda andetaget. 

Hon var jätteglad för sin upptäckt, och jag blev alldeles pirrande glad, jag med. Vilken grej att få vara med och guida människor till att känna sig mer hemma med sin kropp. I’m a lucky bastard! 

Ja ja, säger du, men ska det inte bli någon rejsrapport från Stockholm Triathlon? Jo, det kommer – jag måste bara smälta klart intrycken först. Ta ett djupt andetag under tiden, vetja! Eller, ta flera. 

Vad gör dig lite extra glad idag? 

IMG_2213

Höstmelankoli i Hellas

Det står och väger mellan sommar och höst, känner jag. På väg från jobbet var luften höstlikt krispig och sval – jag hann fundera på hur jag tänkte som skulle simma öppet vatten? På Hellasbryggan någon timme senare låg solen på, en aning av sommarvärme ändå. Vattentemperaturen är definitivt på nedåtgående.

Your mission, should you decide to accept it: Swim at least 2500 meters, preferably open water. Typ så sa coachen om den här dagen. Passar bra, för på onsdagar simmar HA såna där varv på tid i Hellas – två varv blir strax över 2500. Trots att solen låg på ville jag gärna behålla min Houdinitröja på medan jag drog på våtdräkten över benen. Värmen räckte liksom inte riktigt till. Vi var fem tappra som tänkte oss simma ett eller två varv, och jag insåg ganska snart att det skulle bli en del solosim för min del. Mycket riktigt, halvvägs till lilla ön hade de andra dragit iväg och jag plaskade på för mig själv.

Förra veckan sa jag till några träningskompisar att jag började bli nervös för att tävla för att det kändes alldeles för bra. Jag råkade visst jinxa det genom att säga så. Söndagens cykelpass var en mental pärs, och dagens simning blev av samma kaliber. Första varvet var ett rejält självförtroendehaveri, där jag kom fram till att jag nog borde lägga ner det här med triathlon och börja med gaffelvirkning, driva upp pelargoner eller nåt annat som anstår gamla tanter. Gå upp efter ett varv, åka hem, ge upp. När jag äntligen kom fram till bryggan sa tränar-Mats ”Okej, 28 minuter. Kör ett varv till nu!”

Och då gjorde jag det.

Det gick ju inte snabbare, men jag lyckades i alla fall samla ihop min skit och skaffa en lite bättre attityd. Hann reflektera över att det är sjukt vackert vid Källtorpssjön på kvällen, och börja lägga lite mer krut på tekniken. Spotta upp  mig lite. Nån ska ju komma upp sist på simningen på söndag, eller hur? Might as well be me. I sä fall ska det här vara min attityd.

Suckiness eller inte, Hellas och Källtorpssjön är ett av mina allra bästa ställen, och det är vardagslycka att få vara där. Kolla bara vad fint det är! P1000740 P1000741

Pop-up Yoga STHLM

We want to make yoga more available! Look out for our yoga events that will be popping up in and around Sthlm. We like FUN, FLOW, and (almost) FREE. ♥

En sådan liten blurb drog såklart till sig min uppmärksamhet i Facebookflödet. Ett initiativ av Josefine Bengtsson och Maria Ekman för att göra yoga tillgängligt för fler – billigt, enkelt och roligt. I’m all for it! Den här veckan och nästa håller de till på Elements Spa på Clarion hotell vid Skanstull, med en klass varje vardagkväll. Givetvis bokade jag in mig, och igår var jag där. Och vet du, jag tycker att du också borde gå dit!

För blott en hundralapp får du ett varmt mottagande, en timmes skön, rolig, flowig och fysisk yoga i vacker miljö, och en skön avslappning. Och gissa vad – du kan till och med få din yoga gratis! Om du tar en bild på dig själv i en yogapose på en känd plats i Stockholm och lägger upp på deras Facebooksida, då får du en gratis klass. What’s not to like? 

Jag går dit igen imorgon. Ska du med? 

pop_up_flyer

Episkt lidande och Strava

Jag testade Strava för första gången för några år sedan, men fastnade aldrig riktigt för det. Idén är jätterolig – ett community där du kan lägga in dina löp- och cykelturer, och jämföra tider på olika sträckor med andra som kör samma vägar som du. När jag testade var det ganska nytt i Sverige, det fanns inte så många sträckor inlagda och inte så många svenska användare. En stor del av grejen är ju (för mig i alla fall!) att hitta mina kompisar, eller de som kör samma vägar och jaga lite rekord. Och, ska vi vara helt ärliga så cyklade jag nog inte så himla mycket då heller. 

När appar och träningsdagböcker varit på tal i olika forum är det nu väldigt många som rekommenderar Strava, så jag tänkte ge det en chans till. Det har kommit till en massa nya funktioner, du kan vara med i olika utmaningar och vinna en massa ”awards” – och så finns det en premiumversion. Den erbjöds gratis i en månad, och jag hoppade på det mest för att det ger möjlighet att ladda ner GPX-filer. När jag hittar en runda som ser bra ut kan jag ladda ner den till min Garmin Edge, och få lite hjälp att slippa komma vilse på nästa tur. Bara en sån sak!

Det roligaste med premiumversionen är dock nåt annat. Den analyserar nämligen din puls under passet, om du använder pulsmätare, och ger varje pass en ”suffer score” beroende på hur stor del av passet du legat på hög puls. Inte undra på att jag var trött i söndags, för lördagens löppass var tydligen ett episkt lidande.

strava

Kör du Strava eller någon liknande app?  

Prove it from Strava on Vimeo.

Ute och cyklar eller rösterna i mitt huvud

Att vakna på söndagmorgonen var ingen picknick. Kroppen kändes ungefär som om jag hade ägnat lördagkvällen åt att dricka tequilashots och göra kullerbyttor i en brandtrappa. Stelt, ömt och mosigt. Matilda ringde och kvittrade något om att hämta upp mig och åka till simningen i Drevviken. Jag avböjde vänligen och hasade in i köket för att försöka laga mig själv med frukost.

Den kroppsliga misären bottnade i gårdagens Riddarfjärdssim, toppat med ett långpass löpning i kuperad terräng, där fem kilometer skulle gå i halvmarafart. Det bet bra! Tyvärr var jag inte smart nog att fylla på med energi direkt efter löppasset, utan det hann gå några timmar innan jag stoppade i mig middag. Dåligt för återhämtningen! Ju äldre jag blir, desto mindre benägen blir kroppen att förlåta såna tankevurpor. 

Måttligt sugen på att dra ut och trampa...
Måttligt sugen på att dra ut och trampa…

Efter frukost tog det fyra! timmar! att samla ihop energi och beslutsamhet att ge mig ut. Inte taggad är ett understatement. Till slut var jag ändå utklädd till cyklist, och ute på vägarna. Motvilligt. I mental motvind. 

Det blev ett sånt där pass. Du vet, när allt går fel. Flaskhållaren på tempostyret gick sönder och allt mitt vatten gick förlorat. Jag körde vilse. Inte bara en gång. Och hamnade på en grusväg. Och i motvind, uppförsbacke och allt sånt där. Ville ge upp, ringa taxi, lägga mig i ett dike och gråta Lille Skutt-tårar. 

Till slut måste jag skratta åt mig själv och allt mitt neggande. Vad är jag för slags yogafröken och mindfulnessmupp om jag inte ens kan ifrågasätta mitt inre nersnack? Jag bestämde mig för att skita i tempot, och bara slappna av en sväng. Känna efter hur det egentligen kändes och sluta lyssna på min interna loop av ”Fan vad trött jag är. Shit vad trött jag är. Helvete vad trött jag är!”

Insåg ganska snabbt att det trötta nog mest satt i huvudet, och inte så mycket i kroppen som jag trott. Absurt nog började det gå snabbare när jag struntade i hur det gick. Bestämde att jag skulle ta kortaste vägen hem, vila och slicka såren – men när det blev dags för vägval var det någon i mitt huvud som bestämde att vi skulle köra höger istället för vänster och ha en timme hem istället för tjugo minuter. 

Oh well. I jagbryrmiginte-tempo kommer jag ju hem så småningom i alla fall. Ljuspunkt: den nya sadeln känns tolvtusen procent bättre än den gamla. Och den där bricklöpningen direkt efter cykligen, den struntar jag i alla fall i! Mina ben orkar inte sånt idag. 

Sen kom jag hem och i hissen upp med cykeln ställde jag visst om Garmin till löpning. Innan jag fattat vad som hänt hade jag tydligen bytt till löparskor och börjat stappelhasa runt kvarteret. 

Det är fan ingen som lyssnar på mig. 

Galet trött!
Galet trött!
Utsikt från gräsmattan när tröttma inträtt.
Utsikt från gräsmattan när tröttma inträtt.

Riddarfjärdssimningen

Träningsschemat de senaste veckorna har inte innehållit så mycket simning – faktiskt bara ett pass per vecka. Den här veckan stod det ”open water swim, at least 2500 meters”, och då passade det ju toppenbra att träna lite på tävling och köra Riddarfjärdssimmet. Jag kan vara lite lat och bekväm när jag simmar själv, stannar och fipplar med glasögon och sköljer bort imma och en massa sånt. Tidtagning är ett bra sätt att motverka den där inneboende latheten. 

2500 meter var distansen jag valt, med start i Rålambshovsparken. Tidspessimisten var såklart på plats tidigt, så det var inte så mycket folk vid starten. Smidigt, ingen väntetid för att hämta ut den gröna mössan! ”Och du är blandmissbrukare, ser jag”, sa mannen i kansliet och nickade mot min tröja, med texten ”Svensk Triathlon”. Jo, det fick jag väl erkänna. 

P1000704 P1000703 

HImlen var mörk över Västerbron, och åskmuller i fjärran. Över oss på startområdet sken solen, och jag träffade snabbt på en massa simkändisar. Vi hängde lite, snackade ner formen och stressade över hur snabba alla andra såg ut. Helt som det brukar alltså! En halvtimme innan start drog jag på våtdräkten, och tio minuter innan start fick vi hoppa i vattnet. Eftersom min rygg varit bråkig efter de senaste simpassen var jag extra noga med att dra på dräkten ordentligt, och i vattnet såg jag till att få in lagom mycket vatten runt axlar och rygg så dräkten satt bra. 

riddarsim1

riddarsim3

Bilderna ovan är lånade från Riddarfjärdssimningens Facebooksida.  

I starten la jag mig längst bak, och jag och Jonna stissade lite om att vi skulle komma sist. Sedan smällde startskottet, och det var dags att börja veva. Startfältet drogs ut direkt, och det var aldrig trångt. Efter bara någon minut hörde jag ett frenetiskt tutande, och hann tänka – Oh shit, nu är det en båt som vill att vi ska flytta på oss! När jag kikade upp såg jag ett par skärgårdsbåtar, och fattade att de tutade för att heja på oss. Tack, tack – men jag blev allt lite stressad! 

Vi simmade längsmed Norr Mälarstrand, längsmed piren, förbi Trattorian där jag satt och åt en god middag för någon vecka sedan. När jag tittade upp åt höger såg jag plask och vevande armar, och inser att täten redan har vänt och är på väg tillbaka. Jag är inte ensam kvar på den här sidan ändå, ser en hel del simmare runt mig på väg till vändningen. Det var läckert med vyerna – när jag simmar är jag mest van att se grön skog och kanske någon brygga. Här fanns Stockholms vackra byggnader, Stadshuset, Västerbron med mera. 

Karta_2500m

 

De där tutande båtarna drog upp en hel del svallvågor, och det gungar rätt bra. Jag blir såklart åksjuk, och undrar lite om jag ska behöva offra frukosten till havsguden Neptun. Det är svårt att se vart jag ska, när jag tittar upp ser jag ibland bara en vågtopp framför mig, och ibland finns det inget vatten att landa armtaget i. Försöker lugna mig mentalt, ta långa armtag, fokusera på vad som helst utom illamåendet. När jag vänt runt första bojen ska vi simma lite på diagonalen till nästa boj, en bit ut i vattnet och då blir det ännu värre en stund. Vågor från sidan, trögt att komma framåt, men till slut kommer jag runt boj två och får vågorna i ryggen istället. MYCKET bättre!

Resten av simningen är rätt odramatisk, är nöjd med att inte ha ont i axeln eller ryggen, vevar på i lugnt tempo och när jag passerat piren och den stora gula bojen ser jag målområdet. Innan start skojade vi om att se till att inte missa målet och råka simma under Västerbron, men risken känns minimal. Trots att mina simglasögon läckt in lite vatten borde jag inte kunna missa det här färgglada. 

riddarsim2

Ungefär såhär såg det ut när jag siktade, i ungefär tjugo minuter. Simma simma simma, vafan… Det är ju fortfarande lika långt kvar! Jag närmade mig så sakteliga i alla fall, parallellt med en kille som simmade slalom. Än var han till höger om mig, än till vänster, Några gånger simmade han på mig också. Irriterande nog kom han fram till uppstigningen före mig ändå… Men tänk vad snabb han varit om han lärt sig navigera. 

Tiden i mål blev strax under 53 minuter, vilket jag känner mig helt nöjd med. Inte kom jag sist heller! Fick en plakett, lite kaffe och ett par godisbitar i mål – sedan hem och ladda för långpasset som ska springas senare under dagen.