Tacksamhetstisdag

Idag undrar Vevve, upphovskvinna till Tacksamhetstisdag, om vi tycker det är svårt eller lätt att känna tacksamhet. Idag är mitt svar: Plättlätt.

I fredags och lördags hade jag så ont i min korsrygg och mina höfter att jag mest ville börja grina (och gjorde det också). I söndags gjorde jag en halv Ironman (simmade 1,9 km, cyklade 9 mil och sprang 2,1 mil) OCH persade på löpningen. Tack tack tack, kroppen.

I söndags var jag igång och tävlade i över sex timmar för att ta mig igenom de där distanserna, och idag känns kroppen helt okej. Lite jobbigt att gå upp för trappor, men det där ryggontet från förra veckan är putsväck. Tack SOM FAN, kroppen! Nu ska jag skämma bort dig med god mat, vila och snällyoga.

Sen kör vi hårt igen, mmkay?

KMD_medaljFoto: Martin Paldan

(Racerapporten? Mjo, den tar visst lite mer tid än jag trodde… Watch this space!)

Kronborg kountdown

image

Sådärja,  åkbandet är på och det här med tävling börjar kännas nära förestående på rikt. Idag ska jag checka in cykelprylarna, och gå på racemöte. Sen vet jag inte vad som är kvar, bara att invänta morgondagen! Och kanske vara lite nervös. Och kolla banan.

Tyvärr får vi inte provsimma banan,  den går inne i en hamn och det är båttrafik där idag. Har kollat var vi går i och upp, det får räcka. Cykelbanan tänkte jag köra med bilen senare idag. Löpvarvet går runt slottet – hur svårt kan det vara?

Det ska bli kul!

Nu, dags att blanda sportdryck.

Det var bättre förr. Förra veckan.

Förra veckan – ack, förra veckan!

Så fort som jag har sprang mina pass då har jag nog aldrig sprungit förut med en sådan lätt känsla. Alla intervaller har gått fortare än det känts i kroppen, och mitt långpasstempo var på något magiskt vis plötsligt typ 25 sekunder snabbare än det brukar. Lyckorave’ade lite i ett mail till coachen och hon svarade typ att det ska bli så när det är dags att toppa. Well, det har aldrig hänt mig förut och jag är gobsmacked.

Det var swimrunkväll hos Wolff-Wear triathlon, med tränings- och utrustningstips från übersnabba Björn Englund, skodemo från Icebug och annat kul. Mat fick vi också! En del av mina vänner kommer inte att tro mig när jag skriver att vi fick möjlighet att föranmäla oss till Stockholm swimrun – och att jag inte gjorde det. Min anmälnings-Tourettes är verkligen inte vad den varit.

P1000745

Den här veckan är det mer hypokondri med kli i halsen, ömma knän och är jag inte lite svullen i bihålorna? Borde jag ha bytt hjul på cykeln och är det i så fall för sent nu? Kommer det att flyta isflak i vattnet, behöver jag köpa en sådan där töntig neoprenluva och tänk om de är slut?

Tänk om jag får punka.

På söndag är det IM 70.3 Kronborg.

DSC_2273

 

Stockholm Triathlon

En sen tävlingsrapport är också en tävlingsrapport. Väl. Stockholm triathlon blev min första triathlontävling sedan (hör och häpna!) 2010. Det var först för några veckor sedan jag fattade HUR himla länge sedan det är sen sist. Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som om det där med att köra tri, det hände i ett annat liv. När jag var en annan människa. Dessutom var det debut på olympisk distans, så på tävlingsdagen kände jag mig på riktigt som en rookie.

Att frivilligt gå upp klockan fem på söndagmorgonen kändes lätt felprioriterat när gröten växte i munnen och jag undrade vad jag hade glömt att packa ner. Väl framme vid växlingsområdet kom glädjen och peppen, hittade många vänner och bekanta bland medtävlande och publik och minglade mig igenom förberedelserna.

Först simningen. Där trivs jag bäst när jag får vara i min komfortzon Hela Tiden. Att simma fort är läskigt för mig. Det där med att vara avslappnad i sinnet men mosa på med kroppen, det funkar bra i cykling och löpning. I simningen är det fortfarande så att när jag ökar tempot bygger jag upp en massa stress i hjärnan, får lite panikkänsla och vill hyperventilera. Hyperventilera är kass när en simmar.

Matilda peppade mig en massa innan start. ”Ner med huvudet och bara mosa på! Tänk att jag ligger före med linan och drar dig så du inte kan stanna!” Mm, jag ska. Ska!

vss_sthlmtri
Pontus, Camilla och jag innan start. Foto: Matilda Karlsson

Ungefär sextio guppande huvuden på startlinjen, nedräkningen har varit, men sa han Klara – Färdiga – Gå? Alla tittar på varandra lite osäkert, men vi bestämmer kollektivt att starten har gått och börjar veva. Jag trycker på, det gör jag. Klämmer mig in i en klunga och tänker att jag ska bita mig fast där. Det är visst inte meningen att det ska bli så, glasögonen fylls med vatten, jag får ett par kallsupar, rätt som det är kan jag inte andas och börjar bröstsimma.

Fan.

Försöker igen, men det blir samma visa. Fem-sex tag frisim, sedan hinner jag inte med andningen. De andra tjejerna försvinner bort framför mig och jag känner mig ensammast i hela Riddarfjärden. Försöker prata mig själv tillrätta. Skärpa. Lugna ner mig, andas djupt och tänka på att det i alla fall inte är någon som simmar över mig eller sparkar mig i fejan. Är nästan borta vid den bortersta gula bojen innan jag liksom får någon ordning på mitt liv och kan börja simma igen. Nu går det bättre. Långa, starka simtag och efter en stund kommer jag ikapp två tjejer som simmar sicksack. Simmar förbi dem. Jag är i alla fall inte helt ensam och sist när jag kliver upp ur vattnet och börjar dra av våtdräkten. (30:52)

T1 är lång. Lång i tid, lång i distans – men det är klart, en tävling med 4000 startande kräver ett stort växlingsområde. Jag får springa ungefär 600 meter med cykeln innan jag får hoppa på. Har slängt på mig en vindväst, det är kallt i luften och blåser en hel del. (5:20)

Sedan får jag cykla. Avstängda vägar mitt i stan, bara för oss. Banan går nära vattnet hela tiden, först Norr Mälarstrand, sen upp över Västerbron, Söder Mälarstrand, Slussen och Gamla Stan, vändpunkt vid Stadshuset och så tillbaka igen. Tre varv. Bara ifall det inte framgick tillräckligt tydligt så innebär det att vi ska över Västerbron sex gånger. Just sayin’.

Första varvet känns mina ben som kola som legat i kylen – det är tröööögt och segt. Jag hinner inte ens upp på Västerbron första gången förrän jag blir varvad av två snabba herrar. I backen står Sandra från SPIF och hejar med stor energi – det gör mig glad! Det är ganska lugnt på banan, inga problem att hålla tio meters lucka alls.

20x30-STOI1918

Banan är knixig och teknisk och det är inte jag. För att öva inför IM 70.3 Kronborg kör jag på min tempocykel, även om jag tror att jag skulle vara snabbare på den här banan på landsvägscykeln. I de tvära svängarna behöver  jag komma upp ur tempoställningen för att kunna bromsa, är lite för feg och ovan för att bara stå på. Tröstar mig med att jag i alla fall inte är långsammast vid vändpunkten, en del av mina medcyklister klickar ur ena pedalen och kickar sig runt vändkonen. Jag blir omkörd och omkörd och omkörd, men det gör inget. Jag har ju roligt!

På andra varvet får jag göra min första omkörning själv, och benen börjar kännas lite bättre. Vågar trycka på lite mer, nu när jag kört ett varv vet jag lite mer hur svängarna ser ut och när jag måste bromsa. Dricker sportdryck, äter en gel på varje varv. Magen kniper lite oroväckande… Det kanske får bli ett säkerhetsstopp innan löpningen.

Det är toppen att köra i klubbkläder, titt som tätt hör jag HEJA SPIF från publiken eller mina medtävlanden. Varje hejarop ger en glädjekick och extra energi. Det börjar bli lite tätare med folk på banan, och på tredje varvet har det fyllts på rejält. Det börjar bli trångt och svårare att hålla lucka. Förvisso också mer publik som hejar på oss, men som folkilsken typ tycker jag det känns rätt skönt att få hålla höger vid vändpunkten vid växlingsområdet, hoppa av cykeln och springa de 600 metrarna till min plats. (1:22:09) 

Det jag hade glömt när jag tänkte mig ett säkerhetsstopp i T2? Att det är ett par tusen människor som inte har startat än, och typ hälften av dem står i bajamajakön. Okej att jag inte kommer att vinna det här loppet, men jag tänker inte stå i kö i tio minuter. No way, no how. Jag hänger cykeln på sin plats, kommer ihåg att ta på mig hjälmen, hoppar i löparskorna och studsar iväg mot löparbanan. Eller studsar kanske är att ta i. Ska vi säga joggar? (4:31)

Vid utgången till löparbanan står solstrålen Bea och hejar på – tack tack! Kastar en snabb blick på klockan och konstaterar att jag varit igång i ungefär två timmar. Ska jag komma i mål sub 3, vilket är en förhoppning, har jag alltså en timme på mig att springa en mil. Har ingen aning om ifall det är möjligt – men tänker springa på känsla och inte hänga upp mig på tempo eller kilometertider. Det får bli som det blir. What a feeling – beats believing, som det står i visan.

20x30-STOG0828Första biten springer jag längsmed cykelbanan, och nu är det riktigt mycket publik. Ser en glad ut får en extra mycket hejarop, så jag tar fram det största smajlet jag kan kan hitta. Över mot Gamla stan och slottet, där självaste varvbanan börjar. Tre varv, knixigt här också, och så den där Lejonbacken vid slottet. Det har varit en del diskussion på FB och i andra forum om hur många gånger vi ska upp här, så det är skönt att se att det finns en skylt. För olympisk distans ska det springas i mål när backen betvingats fyra gånger – check på den!

I Gamla stan är det nedför och kullersten och 180-graderssvängar. Kul att möta sina medtävlande så många gånger! Vi är många som hejar på varandra, det gör det hela roligare! I ett hörn står Matilda, Malin och Mira och hejar, vilken boost! Ni som hejar, fattar ni hur stor skillnad det gör? Varje hejarop ger en skjuts av glädje och energi, och jag säger tack tack tack till alla som hjälpte mig fram.

Andra varvet måste jag gå lite i den där backen, och får sjukt mycket jubel när jag kommit upp och börjar springa igen. Jag är trött och det är jobbigt, men jag lyckas hålla det hela på en nivå som är hanterlig. Har ingen aning om tempot, och när jag ska ge mig in på sista varvet kan jag inte låta bli att kolla på klockan. Ska jag kunna komma i mål under tre timmar? Tyvärr är mina huvudräknings-skills inte skarpslipade när jag är trött, så efter en stunds räknande kommer jag fram till att det nog är bäst att försöka öka, för säkerhets skull.

Nästan på toppen av backen hojtar en i publiken något kul, jag tittar ditåt och… Snubblar och trillar framlänges. De har rullat ut sådan där blå matta i backen, och den har sjukt bra glid mot min hala tävlingsdräkt – jag gör typ en Anja-säl. Whee! Flera tävlande är genast framme och kollar om jag är okej, och åskådaren ber om ursäkt att hen distraherade mig – men det är ingen större fara. Lite trasig armbåge bara. Den springer jag ju inte med.

triSista varvet försöker jag mosa på lite mer, plåga benen lite till. Inte långt kvar nu! Garmin-zonen med musik ger energi igen, och jag tänker som alltid lite extra på löpsteget när jag springer förbi Team Snabbare-tältet. Biter ihop lite mera och försöker trippa uppför backen. SÅ nice att få ta vänsterfilen och sikta mot målet! Apropå Team Snabbare så är deras löpcoach Fredrik Zillén speaker vid mål, och jag får en high five när jag springer in under den blå portalen. Totaltid 2:57:01 och jag är sjukt nöjd!

Det bästa av allt är nog att löpningen gick på dryga 54 minuter. I mars sprang jag Premiärmilen på knappt 59 minuter, och var mycket tröttare än nu, trots att jag även simmat och cyklat litegrann. Tack för det coachen!

En triathlontävling kvar av årets säsong – IM 70.3 Kronborg den 14 september. Lite längre simning, mer än dubbelt så lång cykling och löpning. Det ska bli kul!

 

 

Yogaglädje

Det är så himla härligt att få vara yogafröken. Att få dela med mig av yogan och hjälpa människor att må bättre, hitta mer lugn och ha roligt på mattan. Alla glada ansikten och lugna ögon efter klassen värmer mig. 

Dagens bästa: en av yogisarna kom fram efter klassen och berättade att hon idag för första gången upplevt att andningen hjälpte henne i positionerna. Tidigare hade andas in – andas ut bara varit ännu en sak att försöka komma ihåg, men idag hade hon kunnat använda andetaget. 

Hon var jätteglad för sin upptäckt, och jag blev alldeles pirrande glad, jag med. Vilken grej att få vara med och guida människor till att känna sig mer hemma med sin kropp. I’m a lucky bastard! 

Ja ja, säger du, men ska det inte bli någon rejsrapport från Stockholm Triathlon? Jo, det kommer – jag måste bara smälta klart intrycken först. Ta ett djupt andetag under tiden, vetja! Eller, ta flera. 

Vad gör dig lite extra glad idag? 

IMG_2213

Höstmelankoli i Hellas

Det står och väger mellan sommar och höst, känner jag. På väg från jobbet var luften höstlikt krispig och sval – jag hann fundera på hur jag tänkte som skulle simma öppet vatten? På Hellasbryggan någon timme senare låg solen på, en aning av sommarvärme ändå. Vattentemperaturen är definitivt på nedåtgående.

Your mission, should you decide to accept it: Swim at least 2500 meters, preferably open water. Typ så sa coachen om den här dagen. Passar bra, för på onsdagar simmar HA såna där varv på tid i Hellas – två varv blir strax över 2500. Trots att solen låg på ville jag gärna behålla min Houdinitröja på medan jag drog på våtdräkten över benen. Värmen räckte liksom inte riktigt till. Vi var fem tappra som tänkte oss simma ett eller två varv, och jag insåg ganska snart att det skulle bli en del solosim för min del. Mycket riktigt, halvvägs till lilla ön hade de andra dragit iväg och jag plaskade på för mig själv.

Förra veckan sa jag till några träningskompisar att jag började bli nervös för att tävla för att det kändes alldeles för bra. Jag råkade visst jinxa det genom att säga så. Söndagens cykelpass var en mental pärs, och dagens simning blev av samma kaliber. Första varvet var ett rejält självförtroendehaveri, där jag kom fram till att jag nog borde lägga ner det här med triathlon och börja med gaffelvirkning, driva upp pelargoner eller nåt annat som anstår gamla tanter. Gå upp efter ett varv, åka hem, ge upp. När jag äntligen kom fram till bryggan sa tränar-Mats ”Okej, 28 minuter. Kör ett varv till nu!”

Och då gjorde jag det.

Det gick ju inte snabbare, men jag lyckades i alla fall samla ihop min skit och skaffa en lite bättre attityd. Hann reflektera över att det är sjukt vackert vid Källtorpssjön på kvällen, och börja lägga lite mer krut på tekniken. Spotta upp  mig lite. Nån ska ju komma upp sist på simningen på söndag, eller hur? Might as well be me. I sä fall ska det här vara min attityd.

Suckiness eller inte, Hellas och Källtorpssjön är ett av mina allra bästa ställen, och det är vardagslycka att få vara där. Kolla bara vad fint det är! P1000740 P1000741

Pop-up Yoga STHLM

We want to make yoga more available! Look out for our yoga events that will be popping up in and around Sthlm. We like FUN, FLOW, and (almost) FREE. ♥

En sådan liten blurb drog såklart till sig min uppmärksamhet i Facebookflödet. Ett initiativ av Josefine Bengtsson och Maria Ekman för att göra yoga tillgängligt för fler – billigt, enkelt och roligt. I’m all for it! Den här veckan och nästa håller de till på Elements Spa på Clarion hotell vid Skanstull, med en klass varje vardagkväll. Givetvis bokade jag in mig, och igår var jag där. Och vet du, jag tycker att du också borde gå dit!

För blott en hundralapp får du ett varmt mottagande, en timmes skön, rolig, flowig och fysisk yoga i vacker miljö, och en skön avslappning. Och gissa vad – du kan till och med få din yoga gratis! Om du tar en bild på dig själv i en yogapose på en känd plats i Stockholm och lägger upp på deras Facebooksida, då får du en gratis klass. What’s not to like? 

Jag går dit igen imorgon. Ska du med? 

pop_up_flyer