Fullspäckad dag

En sån här dag, då är det bäst att gå upp i god tid. Äta en bra frukost, förbereda sig mentalt, se till att allt är på rätt plats.

Sen inta soffan, slå på datorn, TV’n och ha smartphonen inom bekvämt räckhåll.

Idag är det ju mycket som händer – Utö Swimrun som är kvaltävling till Ö till Ö, Stockholm Marathon, Kullamannen och sen WTS Triathlon i London med Lisa Nordéns comeback. Ni fattar ju att det gäller att hålla skärpan här! Fylla på med bra energi, hålla fokus, jobba på.

Grymt jobbat alla ni som tävlade idag, det förgyllde en förkylningsdag att få följa era prestationer! Och nu är jag lite sugen att anmäla mig till maran nästa år…

 

 

Första månaden med coachen

Att jag skulle avsluta första månaden med coachen med att bli förkyld stod inte i träningsplanen, men expect the unexpected osv. Ändå välplanerat att ta det under viloveckan, så missar jag inte så många pass. Igår fick jag programmet för juni, och det ser sjukt roligt ut. Som jag hoppades så finns det lite löpintervaller med, yay! Och en tävling – Stockholm Swimrun.

Det bästa med att ha en coach är att jag inte behöver fundera eller stressa över träningen. När jag ska sätta ihop min egen träning blir det lätt så att all tillgänglig tid fylls med något, Finns det inget inbokat på kvällen, då ska det tränas. Och gärna på lunchen och på morgonen också. Och så blir det för mycket. Jag suger på lagom. All-in eller inget.

Något jag däremot är bra på är att följa en plan – om den är gjord av någon jag har förtroende för. Givetvis har jag valt en coach jag litar på, annars är det ju poänglöst. Står det nu i schemat att jag ska spinna 30 minuter och styrketräna 30 minuter på måndag lunch, då gör jag det och är nöjd sen. Det har inneburit att det känts som att jag tränat ganska lite, men jag har ändå lyckats åstadkomma en högst respektabel (för mig) träningsmängd.

Det ska bli spännande att se vad det blir för resultat av det här om några månader! Nu ska jag bara vila mig frisk.

 

 

Utsikt från soffan

Om jag nu tvunget måste bli sjuk, då är det väl ändå inte helt värdelöst att bli det när jag har vilovecka och det regnar ute. Igår försökte jag övertyga mig själv att det där med att nysa sextusen gånger i timmen nog hade med pollen att göra, men i morse blev det uppenbart att jag helt enkelt är förkyld. Min kropp har ställt om sig till att bli en snorfabrik, och det känns som om hela huvudet är fullt av sockervadd och vaniljsås.

Hej, soffan!

Kalle Zackari Wahlström har hållit mig sällskap, jag kollade avsnittet där han  tränade crossfit på Solid med coach Elin Bjärkstedt. Har du inte sett det så gör det pronto! (Finns här) Det ser absurt jobbigt och sinnessjukt roligt ut. Nu vill jag genast sluta med all annan träning och gå all in på Solid, samt adoptera Kalle och Elin. Och Kalles fru Brita när jag ändå håller på. De verkar så härliga allihop! Det blir grymt det här. Eller?

Ett argument för att inte sluta med all annan träning skulle väl möjligtvis vara att min nya landsvägscykel kom häromdagen. Wohoo! Jag sålde min gamla racer förra året och tänkte klara mig med tempohojen, men det är ju himla opraktiskt om jag till exempel vill hänga med på Fredrikshofs träningar och lära mig hitta lite bättre på den här sidan stan – då behövs ju en racer. (På gruppträningar får man oftast inte ha tempocykel. för när du sitter i tempoposition med armarna på ”pinnarna” så kan du växla men inte bromsa, Det funkar bra när det är stor lucka till cyklister före och efter, men inte i en tät klunga. Farligt!)

Sååå, med den argumentationen övertygade jag mig själv att jag behöver en Canyon Ultimate CF SL. LOVE at first sight, I tell you. Snygg på bild, ännu snyggare i verkligheten. Står på soffans högra sida och kråmar sig, och ger mig motivation att extremvila så jag blir frisk fort.

Lycka i ett stort paket

Happykorrekt fotograferad cykel i soffa. Arbetsnamn: Death Star.

Just det, mellan Ruzzleomgångarna och det outsinliga snytandet råkade jag visst anmäla mig till Stockholm Royal Park Aquathlon också. Då är det väl bäst att jag simmar och springer ett tag till.

Imorgon tänkte jag att det skulle vara sol, och att jag skulle vara frisk. Okej? Okej!

Swimrunträning

Idag var det dags för swimrunclinic med Nils och Lisa från Ångaloppet
, i Hellas. I ärlighetens namn har jag fasat för det här passet i ett par dagar nu, sedan vädret bestämde sig för att temperaturen skulle vara ensiffrig och vattnet i Källtorpssjön gick från fakking tropical till sexton grader. Hade någon försökt övertyga mig att hoppa över det pga skitkallt så hade det varit löjligt lätt – men det var det visst ingen som gjorde. Oh well. Tur var väl det, för det här var både roligt och nyttigt.

Efter lite genomgång joggade vi längs elljusspåret, ut på udden och sen dagens första dopp. Iiih! Kallt. Simmade över till ön, joggade över till andra sidan och sen simma tillbaka till bryggan. Iiih! Igen.

Vi gjorde fyra sådana varv, och fick tips och saker att öva på för att bli snabbare i och ur vattnet. Det gick bättre och bättre för varje varv tycker jag, speciellt att hoppa i blev smidigare. Efter några simsträckor hade också den värsta köldpaniken gett med sig och det gick lättare att hålla en kontrollerad andning. Vattnet var verkligen kallt, och den ENORMA fartvinden under löpningen gjorde att händerna började domna bort redan på varv två.

Efter de fyra varven joggade vi till badplatsen på andra sidan sjön, där det finns en backe direkt från stranden. Vi simmade ut en loop, sen snabb uppstigning och lite hårdare löpning upp för backen. Vid det här laget var jag rätt trött, så det räckte fint med två såna varv för mig. Vi avslutade med att simma tillbaka, med uppstigning på udden och på ön.

Sista utmaningen? Byta om med stelfrusna händer. Hade ingen känsel i varken händer eller fötter på någon halvtimme efter. Är SJUKT nöjd att jag genomförde passet och att det gick såpass bra – med tanke på hur mycket jag gruvade mig innan och hur gärna jag ville stanna hemma i soffan. Heja mig!

Efter det här passet är jag ännu mer impad av Kicki som ska köra Utö swimrun, bor i Narvik och simmar i 6-7 gradigt vatten. Kicki, du är hårdast av alla!

Tropiska Hellas

Utesimbilderna har duggat tätt i mina sociala medieflöden de senaste veckorna, och idag tog jag tjuren vid hornen och stökade av min öppet-vattenpremiär också. Jag gillar verkligen att simma ute, men jag har en tröskel att ta mig över i början av varje säsong. Som tur är verkar den där tröskeln gå snabbare att ta sig över för varje år (*peppar, peppar*). Övning ger träning, ni vet. För några år sedan tog det halva sommaren innan jag kände mig hyfsat bekväm i vattnet, förra sommaren tog det bara tre pass.

Det var sim med Human Ambition idag, och rätt svalt nere på bryggan. Tempskylten vid cafét sa nitton grader i vattnet. och det var avsevärt mer än vad luften kunde uppbringa. Den kompenserade med att ha riktigt bråttom istället – för en gångs skull var det vågigt i Källtorpssjön. Jag funderade på om jag verkligen måste ta av mig min Houdini eller om det kanske gick att dra på våtdräkten över…? Nä, det föll på att det skulle bli så opraktiskt efteråt. Det kan ju vara skönt med torra kläder att åka hem i.

Väl i vattnet var det faktiskt inte så kallt! Mycket mer behagligt än jag väntat mig. Vi började med ett uppvärmningsvarv runt liksundet och bojen i viken, och de första simtagen kändes helt OK. Jag hann lagom tänka att det kanske skulle gå bra direkt den här gången när den där känslan kom. Den att våtdräkten klämmer ihop hela min bröstkorg så att det inte går att andas.

Det enda jag kan göra då är att ta det lugnt. Ju mer jag stressar upp mig och börjar hyperventilera desto mer omöjligt blir det att simma. Försökte hitta en avslappnad simning och ett lugn, och inte bry mig så mycket om vad alla andra gjorde. Efter sisådär fyrtio minuter började det faktiskt kännas okej, och jag kunde köra de avslutande intervallerna lite snabbare.

Nu luktar badrummet neopren av en våtdräkt som hänger på tork, och på onsdag ska jag på’t igen. Då är det swimrunträning med Ångaloppet.

 

Solosoppa och morgonyoga

Idag blev det mera ensam-mat. Storfavoriten på solomatlistan är en grönsakssoppa. Basen till det här receptet är ett Viktväktarrecept från början på 90-talet – modifierat under åren och jag kan inte lämna några som helst garantier för hur många points eller gröna prickar den nuvarande varianten innehåller.

Grönsaker är det i såklart – idag morot, blomkål, broccoli och en potatis. Skärs i bitar och kokas mjuka i lite buljong. Sedan häller jag på en rejäl sudd frysta ärtor, som bara precis får tina i soppan. Får de koka för länge får hela anrättningen karaktär av soggiga överkokta grönsaker, och det gör ingen levande människa glad. Medan ärtorna tinar vispar jag ihop en toppredning av någon slags mjölk och lite potatismjöl. Hiva i, koka upp – klart! Idag var jag lite fancy och mixade soppan slät – det är optional, kan vi säga. En skvätt sesamolja on top och kanske lite flingsalt så kallar jag det fredagsmiddag,

Idag har jag vilodag, och det sa kroppen JA till. Väldigt trött efter gårdagens rätt ordentliga träningsdos. Morgonen startade med ett pass kundaliniyoga hos Buddha Spa, där Jenny  guidade mig genom min premiär i landet av ryggflex och Sat Nam-meditation. Det var ett väldigt skönt pass, och jag blev alldeles pigg och glad i hjärtat av det. Jag ser fram emot att få yoga med Jenny igen!

 

Cykelintervaller

I mitt nya träningsprogram är det cykling två gånger i veckan, utöver mina två spinningpass. Det är väldigt länge sedan jag cyklade landsväg regelbundet, och de första veckorna kändes det lite jobbigt. Praktiskt jobbigt alltså, inte bara så att jag blir trött av cyklingen utan själva grejen att ta mig ut kändes som ett projekt. Dels för att jag inte hittar någonstans där jag bor nuförtiden, så varje runda blir en upptäcksfärd och en vilseåkarmöjlighet. Upptäcksfärder är ju trevliga, men när det ska köras intervaller känns det bättre med kända vägar. Dessutom har jag helt tappat rutinen, så jag glömmer grejor och är allmänt ineffektiv när jag ska iväg.

Nu efter fyra-fem pass börjar rutinen vakna till liv och det går lite snabbare och smidigare att komma iväg. Igår var det intervall-tajm, solen vrålade från en klarblå himmel och min Cervélo ville ut och leka. Coachens instruktioner var såhär:

Uppvärmning 10-15 min. 4 x 8 min i låg kadens, uppför eller i motvind, med 4 minuter rullvila. Nedvarvning. 

Köra på tunga växlar, det är inte min grej just nu tänkte jag på vägen ut. Men bra förbättringspotential! Ju sämre du är, desto bättre kan du bli brukar min vän Ylva säga. Shit vad bra jag ska bli!

Att inte känna till terrängen blir extra spännande på ett sånt här pass. Ibland när jag ska köra tungt och låg kadens kommer en lång nedförsbacke och jag måste spränga ljudvallen för att hålla rätt ansträngning, och sen blir det vila och då sluttar det uppför. Ibland lät jag intervallen bli lite längre, för att komma upp för hela backen och sen få vila på riktigt.

Första intervallen kändes tung och trög, men sedan började det lossna. Hela världen kändes fantastisk, jag trampade mig alldeles cyklig och undrade hur jag kunnat låta cykeln stå och damma så länge. Jag älskar ju att cykla!

På natten drömde jag om punktering.

Två av mina bästa. Cervélo och syrener.

Vegetable omelet – OK?

Vissa maträtter lagar jag bara åt mig själv, aldrig när jag äter med någon annan. Sambon är på tjänsteresa den här veckan, och då går matplaneringshjärnan genast åt solorätterna.

Idag blev det en grönsaksomelett, superenkel men god, som jag lärde mig av en gammal kollega på den tiden jag jobbade som frukostvärdinna på Arlandia Hotel. Typ såhär: smält smör i en stekpanna, häll i en bottenskyla frysta grönsaker (originalversionen kör ärtor/majs/paprika) och eventuellt en hackad chilifrukt. Stek tills grönsakerna blir tinade och lite brynta. Salta, peppra. Vispa ihop 3-4 ägg, häll över.

Om du är tålmodig och har en stekpanna med värmetåligt handtag steker du tills botten är gyllenbrun, och sätter sedan in hela kalaset i ugnen och gräddar klart. Det orkar sällan jag, så jag vänder den lite bit för bit och steker båda sidorna. Inte lika snyggt, men – orka.

Jag åt omeletten medan jag kollade på Kalle Zackaris Svett och Etikett, avsnittet när han kör MMA och slåss i en bur. I lead such an exciting life.

Apropå maten kom jag att tänka på Maggie Estep, spoken word-artist och poet på 90-talet – och hennes dikt Vegetable Omelet. Jag googlade lite för att se om jag kunde hitta den, men det gick inget vidare. På Wikipedia läste jag att hon dött för bara ett par månader sedan, av en hjärtattack.

Som TUR är för er används ca 87% av min hjärnkapacitet till att lagra sångtexter och annat viktigt från 80- och 90-talet, så jag tror jag minns. Ungefär såhär:

I don’t want any more.
I don’t want any more gun happy government officials.
I don’t want the TV drilling holes in my head, pouring in deodorant, diet shakes, a couple of game show hosts and the bust of Jim Morrison that someone ripped off from his grave in Paris.
I’m sick of that.
Instead, I want a thousand radiant grandmas in paratrooper gear
leaping out of planes,
proclaiming themselves Queen of the Wild Frontier.
I want a riot of joy,
a bucket of love
and a huge vegetable omelet,
OK?

Jag fick träff på omeletten, i alla fall. riot of joy, kanske imorgon? Let’s hope.

 

Ny regim för träningen

I samband med att jag ändrade mitt mål för säsongen så slog jag även till och skaffade mig en coach. Det där med träningsplanering stressade mig en del. Jag läste alldeles för många olika planer och upplägg och teorier, och försökte på något vis kombinera ihop dem till en superduperplan. Tyvärr blev ofta resultatet att jag tränade alldeles för hårt/mycket i tre-fyra dagar, och sedan blev tvungen att vila i två-tre dagar för att återhämta mig.

Det blev inte bra – dels stressade det mig att jag nästan aldrig lyckades få till den träning jag planerat in, och så kände jag hela tiden en oro att jag borde hinna träna mer.

Entré: coachen.

Det hela är väldigt nytt, och jag har bara hunnit träna en vecka efter hennes upplägg, men det känns redan väldigt bra. Bara en sådan sak som att när jag gick hem från jobbet igår så behövde jag inte ens fundera på om jag borde ut och springa, simma eller kanske klämma in ett cykelpass bara för att jag inte hade något inbokat den kvällen. På planen för dagen stod det nämligen att jag skulle köra mina lunchklasser plus trettio minuter egen benstyrka, och det hade jag gjort. Häpp häpp klart, och jag kunde utan vidare funderingar ägna kvällen åt att INTE ha ångest över att jag borde träna mer.

Lätt värt!

Ja, och så träna. Cykelintervaller idag!

Nymålat*

Förrförra sommaren var en klubbkompis i tri-klubben lite orolig för sin start i Ironman Kalmar. Han och hans sambo skulle nämligen bli föräldrar den sommaren, och det beräknade nedkomstdatumet var lite för nära tävlingen för att vara bekvämt. Jag minns att vi var några som funderade lite över hur han egentligen hade planerat där, tills vi kom på: När han anmälde sig så var de ju inte ens gravida.

Anmälan till de flesta Ironmantävlingar öppnar ungefär ett år innan tävlingsdatumet, och de mest populära säljer slut de första dagarna. Vill du vara säker på att få en plats till den tävling du vill vara med i gäller det alltså att du hänger på låset. Och att boka upp sig för att göra en rätt rejäl fysisk prestation ett år fram i tiden, det har ju sina sidor.

Mycket kan hända på ett år. Till exempel kan du bli gravid, byta jobb, flytta, bli sjuk, helt tappa intresset för triathlon och börja med gaffelvirkning eller dvärgkastning… Eller för den delen, komma i ditt livs bästa form. För egen del, från att jag anmälde mig till Ironman Frankfurt till nu fick jag hälsporre och kunde inte springa en meter på flera månader. Att springa ett marathon (ja, efter att ha simmat knappt fyra kilometer och cyklat arton mil) om två månader, det känns varken smart eller kul.

Det är klart. Jag skulle kunna köra ändå, lita på att pannbenet är tillräckligt tjockt och bara sikta på att ta mig i mål – men just nu känns det inte värt det. Jag har ju tänkt att den här kroppen ska hålla för en massa andra äventyr också de närmsta åren, så jag vill inte riskera någon onödig skada bara för att jag är tjockskallig. Så nu målar jag om!*

Istället för Ironman Frankfurt den 6 juli blir målet nu Ironman 70.3 i Kronborg, Danmark i september. 70.3 betyder att distansen är en halv IM, vilket känns mer rimligt att sikta på givet den form jag är i nu. Beslutet har suttit långt inne och jag har våndats mycket över det, men nu när det är taget känns det rätt. Jag är faktiskt lite lättad.

Med mer tid fram till tävlingen och en kortare tävlingsdistans kan jag sätta ett högre mål än att ta mig i mål levande. Det finns också plats bygga upp min löpning i lugnare takt och därmed minska risken att skadan kommer tillbaka. Dessutom kräver yogan och det här med att bli yogalärare alltmer plats i mitt liv, och nu finns det mer utrymme för det.

Träningsglädjen flödar igen, och motivationen har vaknat ur sin dvala. Let’s do this!

* Ursäkta Göteborgs-ordvitsen, men jag kunde faktiskt inte låta bli.