Simma. Ute!

Utesimmarpremiär. Själva ordet gör mig lite nervös. Första passet (eller passen, till och med) är förknippade med lite nervositet och panik för mig. Nu har jag ju dessutom bara simmat typ tre gånger det senaste året, och ingen gång utomhus förra säsongen – så mina förväntningar var inte jättehöga. Och det var ju tur, skulle det visa sig.

Som väntat var det inga problem att hitta rätt – det fanns bara en stor samling av gummiklädda människor vid Källtorpssjöns brygga vid Hellasgården strax innan åtta på morgonen, så jag anslöt mig till dem. Det var verkligen mycket folk, hela bryggan full! Coach Mike samlade ihop oss och skickade ut oss på uppvärmningsvarv – det fanns några olika varianter beroende på hur snabb man är i vattnet. De snabbaste skulle simma ungefär 1200 m som uppvärmning, jag anslöt mig till den långsammaste gruppen som skulle simma runt 500 meter.

Hoppade i vattnet och var nöjd med att det inte kändes särskilt kallt. 18 grader stod det på skylten uppe vid caféet. Doppade ner huvudet, och började veva mot ön jag skulle runda. Och upptäckte att det inte gick så bra att andas. Det kändes som om våtdräkten klämde ihop hela bröstkorgen så det inte kom in någon luft. Skit också, så här ska det ju inte vara! Stannar till och försöker dra ut dräkten lite, göra lite mer plats. Simmar igen. Hjälper inte. Försöker andas lugnt, ta det lugnt, glida, flyta… Funkar dåligt.

Efter ett tag kommer jag in i någon slags rytm som funkar hjälpligt, att andas på vartannat armtag. Byta sida efter tio så det inte blir för snett… Titt som tätt måste jag byta till bröstsim för att kunna andas bättre. Det här går kasst. När jag möter de andra simmarna som redan rundat ön så väljer jag att vända och följa dem, för att inte bli alldeles för hopplöst efter. Får väl lite, lite bättre flyt på tillbakavägen men det funkar inte så länge. Luft, jag måste ha luft!

Efter uppvärmningen ska vi träna på att ligga på fötter eller på höft – det vill säga att simma nära en annan simmare för att dra nytta av den ström de skapar för att kunna simma snabbare med mindre ansträngning. Ungefär som att ligga på rulle på cykel, men sjukt mycket svårare. Vi drar iväg, det funkar hyfsat i början – men sedan börjar jag hosta och rosselandas. Jag fattar direkt vad som har hänt – det här har jag gjort en gång tidigare, på min första triathlontävling. Då var jag jätte-jättenervös och drog iväg för hårt på simningen, och efter några hundra meter kändes det som om jag skulle hosta upp sjögräs som vajade i bröstet. En av mina klubbkompisar kände till fenomenet, minns inte vad han sa att det var (sprängda lungblåsor, kanske?) men att jag skulle känna mig trött och flåsig några dagar och sedan skulle det gå över. Det gjorde det, men jag minns fortfarande den läskiga känslan.

Nu är det ju bara träning, till på köpet det första utepasset, så jag väljer att avbryta för dagen och åka hem. Det blev ett kortare pass än vad jag tänkt, men det räckte tydligen för min kropp. Bara att fundera på vad jag kan göra för att det ska bli bättre nästa gång! Just nu tror jag att det är:

  • att vara mer noggrann när jag tar på mig våtdräkten, så det inte blir mer trångt än nödvändigt över bröstet
  • provsimma dräkten igen vid ett lugnt tillfälle, kanske i bassäng eller ute med folk jag känner mig trygg med
  • bryta ihop och komma igen.

Nu hänger det en våtdräkt på tork i badrummet, det var inte igår! Känns lite bra, faktiskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s