Throwback Thursday: Sömnlös i Rudan

Det här är en gammal lopproman från ett 24-timmarslopp på MTB som jag körde 2004 och 2005. Texten är lång! Det var loppet också. Läs om du orkar!

———

Sömnlös i Rudan är ett 24-timmarslopp på MTB, som precis som namnet anger går av stapeln i Rudans friluftsområde i Haninge. Det finns fyra olika klasser – solo, 2-manna, 3-manna och 4-mannalag (eller fem klasser om man räknar solo herr och solo dam). Det hela går ut på att under 24 timmar köra flest varv runt den ca 8 km långa MTB-slingan – låter väl galet kul, eller hur?

Jag och min vän Ylva vann varsin startplats till Sömnlös 2004, och ville redan då få ihop 2 Bimbo-Bikerslag – men på grund av skador, semestrar och annat så fick vi nöja oss med att fylla våra respektive lag med killar. Osannolikt nog var Sömnlös i Rudan det absolut roligaste loppet jag körde förra året (och ja, jag körde mer än ett!) så det var ju inget att tveka på – det skulle bli start i år igen! Den här gången var vi ute med vår värvningskampanj ganska tidigt, men det var inte alltför länge innan tävlingsdagarna det stod klart att vi faktiskt skulle få ihop två stycken 4-Bimbolag – jättekul!

Lördag
11.00 Lämnar hemmabasen med fullpackad bil. Hur mycket saker ska man egentligen behöva för att vara borta ynka 24 timmar? Ofantliga mängder, uppenbarligen. Anländer till Rudan där tältstaden börjar ta form. Våra partytält står kvar – vi slog upp dem redan i går kväll – trots nattens blåst. Vi parkerar bilarna och börjar slå upp sovtält, samt bygga upp Bimbo-Bikers/Rambo-Bikers ”base camp” i partytältet. Alla har med sig vansinnigt mycket mat som vanligt – och många tält.

12.00 Nummerlappsutdelningen öppnar. Hämtar nummerlappar för vårt lag, och får lite bars. Köper matbiljett också. När alla deltagare har anlänt till campet ser det ut som en kombination av Hillebergs-tältexpo (6 st) och cykelutställning (12 st). Snyggt!

13.00 Förberedelser, förberedelser! Två timmar till start, och vi har ännu inte fått tidtagningschipet. Tidtagarfirman är försenad. I tältet äter vi pastasallad och planerar strategi. Lag Bimbo-Bikers Mördarsniglar och Bimbo-Bikers Nödbromsar väljer samma startplan – alla deltagare kör varsitt varv, sedan går vi över på längre pass. Ursprungligen hade vi tänkt att alla skulle köra 2 timmar var från start, men då hade ju tjej #4 fått vänta till 21.00 innan hon fick ge sig ut – och det kan ju bli lite trist. Bestämmer i vilken ordning vi ska köra. Lisa får äran att börja. 14.00 Infomöte med alla deltagare. Vi får veta hur det kommer att fungera med tidtagning och mat och duschar och start och allt möjligt annat. Får också veta att tidtagningsfirman är ännu mer försenad. Strax innan 15.00 får vi veta att man kommer att skjuta på starten så att alla ska hinna få sina tidtagningschip. En nervös stämning börjar sprida sig vid startplatsen… I år är det springstart som gäller, och cyklisterna börjar placera ut sina cyklar bakom startlinjen.

15.00 börjar chiputdelningen, och det annonseras att starten blir 15.30. Strax dessförinnan ställer alla cyklisterna upp vid startlinjen, något hundratal meter bakom där de lagt sina cyklar. När startskottet går tokrusar de fram till cyklarna, hoppar upp och trampar iväg! För att dra ut startfältet lite har man lagt startvarvet lite annorlunda än resterande varv – man börjar med den s k ”gambacken” – en lång och brant backe som annars är precis i slutet på varvet. Mattias Lundqvist ligger inte otippat först i klungan upp för backen, och trampar hela vägen upp på stora klingan. Respect! Lite längre bak i klungan går det saktare, några tappar fart och tvingas stanna – och då blir det till att traska upp för resten av backen. Cyklisterna försvinner in i skogen, och jag springer ner till tältet igen för att kolla läget. Nina är klar såklart, inget att oroa sig för där! Efter en dryg halvtimme kommer Lisa in efter ett bra första varv, men med ett sönderslaget knä. Dagens första, men definitivt inte sista, blodvite i lag Nödbromsar. Nina sticker ut, och jag traskar tillbaka till tältet för att göra mig klar – nästa gång är det min tur! Vid tälten träffar jag några kompisar från puls.se som kommit för att heja – kul! De beundrar cyklar och får lite tips om var längs banan det kan vara kul att stå och titta. Jag byter om och beger mig upp till växlingsområdet.

16.00 Nina kommer in, registrerar varvtid, lämnar över tidtagningschipet och jag drar iväg – jiiha! Först lite motionsspår, sedan kommer en ganska stenig bit – men det är torrt i spåret så det går fint. Mycket småknixar, upp och ner, och fina stenhällar att köra på. Här kommer det att bli grisigt halt om det börjar regna senare under loppet… Ner för en sandig backe med fin utsikt över Rudansjön – passar på att njuta av den, för det lär jag inte orka senare! Upp igen, uppför stenhäll, rötter och trix och det går riktigt bra! Vid spången över det nedfallna trädet sitter Pulsarna och tokhejar på alla och envar – tyvärr måste jag göra dem besvikna med att inte köra över spången (feg…). Springer förbi på sidan, hoppar upp på cykeln och far nedför den steniga backen med hejaklackens vrål ”Snygg häck!!!! ” ringande i öronen. Över en gräsplan, över en spång, inte ner i diket, nu kommer en smal och ganska lättkörd stig och jag står på så gott jag kan. Känns riktigt bra i benen! Stigen går över i stenig skogsväg och när den delar sig håller jag rakt fram. Efter en stund börjar jag misstänka att något inte står rätt till… Inga snitslar och alldeles för mycket gräs på spåret för att det ska höra till tävlingsbanan. Sk*t, bara att vända. Hittar rätt väg och fortsätter småsvärande. Nu kommer berg-och-dalbanebacken – brant ner, och ännu brantare upp. Man MÅSTE toktrampa hela vägen ner för att ha en chans att komma upp – och det går bra, jippi! Den här delen av banan är rolig tycker jag, mycket sten och stenhållar men lättkört. Strax ska vi dock in i skogen igen – en bit av en vandringsled med massor av stora rötter. Den här stigen och jag har en historia. Jag kraschade här rätt fint för ett par år sedan, och fick sluta turen på Handens Närsjukhus med ett halvt vevparti i vaden. Händelsen sitter i huvudet, och jag fegar. När man fegar bland en massa rötter så kör man fast, och vurpar och då fegar man ännu mer – aargh! Svär över mig själv och springer med cykeln genom det värsta partiet. Upp igen, och vidare. En kort bit motionsspår, sedan stig igen och jag är framme vid det s k anacondaträsket. Det finns en spång här, men den går i sicksack och är inte alls lockande att cykla på. Det får bli vid sidan, upp för en rotig liten backe mellan ett par träd och så lite motionsspår igen. Nu är jag nära varvningen – bara två rejäla uppför och två fina nedför kvar. Växlar ner och trampar på uppför den första uppförslutningen – får några hejarop av åskådarna längs spåret som ger extra krafter. Ner för en gräsbacke, och så är jag inne på tävlingsområdet. Men än är det inte klart – över en liten bro och så uppför gambacken. Halva kommer jag upp för innan jag får ge upp och springa. Nu är det ruskigt jobbigt, pulsen är i topp och det bränner fint i lungorna. Men bara lite kvar! Vänder på toppen, och sedan bär det nerför. Får två fotoblixtar i ansiktet på vägen ner, och svänger in för varvning. In under Powerbarbågen, hoppa av cykeln, springa fram och registrera varvtid. Lämna över tidtagningschip till Anna-Lena som ska köra nästa varv. Puh! Traskar tillbaka till tältet och ställer upp cykeln. Äta och dricka duktigt ska man ju göra, så jag äter lite frukt och recoverydryck. Stretchar faktiskt lite också. Nu ska Anna-Lena köra två varv, sedan är det Lisa igen, sedan blir det nog pannlampedags.

18.00 – 22.00 minglar jag med mina tältkompisar. Anna-Lena kommer tillbaka, hennes SPD-kloss har gått sönder och hon har vurpat och slagit sönder armbågen. Hon får låna ett par nya skor av mig, och ger sig ut igen. Mekarfantasterna i gänget ger sig i kast med att laga hennes skor. Hejar på förbipasserande cyklister. Pratar med kompisar som dykt förbi för att kolla. Kollar data om mitt första varv på pulsklockan, och konstaterar att jag nog får omvärdera min idé om vad jag har för maxpuls (trodde det var 196, men har noterat klart över 200 under första varvet. Snittpulsen var 182). Går och hämtar middag från serveringen – pastasallad med kyckling. Det börjar regna. Anna-Lena kommer in, och får besöka sjukvårdaren för att få sin armbåge omsedd. Lisa går ut på nya varv. Kommer tillbaka ännu mer sönderslagen på knät och får besöka sjukvårdaren hon också. Nina ger sig ut, nu med lampa. När det är molnigt blir det snabbt mörkt i skogen. Äter lite mer, funderar på vad jag ska ha på mig när det blir min tur att cykla. Det regnar ganska mycket. SMS’ar till en kompis för att uppmärksamma att det regnar. Får ett SMS tillbaka där hon berättar att hon är på fest, och alla på festen är glada att de inte cyklar. Jaha. Bestämmer mig för knävärmare, armvärmare och tunna regnjackan. Det blir lite fix och trix för att få pannlampan på plats, batteriet på rätt ställe och sladden så att den inte stryper mig…

22.00 – 00.00 Nina kommer in för växling efter två bra och snabba varv, och jag ger mig ut. Nu är det MÖRKT och regnet har ställt till en del på banan. Det steniga partiet i början är slirigt, men det går ändå ganska bra. Mina Schwalbe biter ganska bra på stenarna, inte lika bra på rötterna – men det finns väl inte många däck som ger bra grepp på blöta rötter… Det är kul att köra i pannlampans sken, det blir en helt annan upplevelse av banan när man bara ser några meter framför sig. Och fartkänslan på de snabba delarna är helt enorm! Nu är det blött och lerigt överallt, och det har blivit spårigt i banan. Vid de blötare delarna gäller det att ha bestämt färdriktningen innan man ger sig in i lerhavet – väl där är det hopplöst att svänga. I vissa nedförsbackar blir det lite rodelbanekänsla – cykeln far av och an, och det är bara att hänga med och parera! In för varvning, och så ut igen. Det regnar fortfarande mycket, men det spelar inte så stor roll. Det enda är att det blir lite svårt att se när det går snabbt – lite samma känsla som när man kör bil i regn eller snö. Ljuskäglan från pannlampan blir ”prickig” av allt regn. På varv 2 är det ännu lite lerigare, men nu har jag blivit varm i kläderna och vågar stå på lite mer. Fast det känns i benen att träningen under sommaren inte varit den bästa – på grund av knä- och ryggproblem har jag inte kunnat cykelträna vettigt sedan i maj-juni. Kondisen verkar funka hyfsat, men det där extra klippet i benen som man behöver för att ta sig över hinder och upp för knöliga backar, det lyser helt med sin frånvaro. Det blir lite bära cykel här och var. Det är mysigt i skogen, helt beckmörkt med undantag för pannlampans sken. Nu ser man också bansträckningen på ett helt annat sätt – man ser ljuskäglor åt alla håll, ibland väldigt nära, när stigen slingrar sig fram genom skogen. Det är ganska tomt i spåret nu, gissar att många cyklister väljer att vila nu när det är mörkt och regnigt – inte så lockande att ge sig ut. Byter några ord med alla man passerar eller passeras av – lite peppning behöver vi alla. Backen nedanför stock-spången är stenig och rotig, och nu är den snorhal också. Får en fin sladd på en stenhäll, och håller på att åka ner i diket. Jobbigt läge, får inte fäste varken med däck eller skor – kasar mig ner försiktigt och håller på att bli överkörd av en kamikazepilot som kommer farande nerför i full fart, ena benet utsträckt för att parera ett eventuellt fall. Eftersom jag kasat ner tappar jag fart och det blir seeeegt att komma igång igen i leran. Över bron, höger på grusvägen, vänster ner i diket och in i skogen, over the hills and far away. På elaka vandringsled-biten går det ganska bra, men en massa lågt hängande grenar skymmer ljuset från lampan. Köra utan ljus eller köra mitt i lerdiket som bildats mitt på stigen? Lerdike får det bli. Halka, sladda, köra fast, bära cykel, svära. Trampa, trampa. Blir omkörd av en glad kille i soloklassen, som med ett jättestort leende utbrister: Visst är det härligt!!! Mitt i blötan måste jag skratta lite, för det är faktiskt ganska härligt. Och självförvållat, om inte annat. Spång, uppförsbacke, sväng, lerig nedförsbacke som nu är spårig… Och jag får en fin sladd och lägger mig rakt ner i leran. Jippi! Mjukt och fint var det i alla fall, så det är bara att klafsa vidare. Cyklar förbi vårt tält och gastar NÖDBROMS PÅ VÄG!, så lagkompisarna ska veta att det är dags för växling. Över bron, GÅ upp för gambacken – jobbigt, jobbigt. Susa ner för sista backen, och in för växling.

Söndag
00.00 – 06.00 Hejaklacken vid tältet verkar ha somnat, och Anna-Lena är inte på plats för att växla. Registrerar tiden, och pinnar ner till tältet för att kolla vad som händer. Hon är på gång, men har missat mitt avgrundsvrål. Lite orolig är hon nog för sin pannlampepremiär, speciellt när det är så lerigt. Jag peppar henne lite och ber henne ta det säkra före det osäkra – lugnt och fint så kan man ta sig fram. Cykeln ser ut som om den badat i lera (vilket den ju också gjort), så det får bli en tur till cykeltvätten. Spolar av det värsta på den och på mina ben. Skorna är så leriga att det inte syns vad det är för färg på dem. Lite kallvatten känns mysigt – not! När jag stått still en stund börjar jag frysa i mina blöta kläder – läge att byta om. Duscharna öppnar inte förrän kl. 11.00, så sådan lyx får man klara sig utan. Traskar bort till toaletterna och försöker vaska av mig den värsta leran i ett handfat. Lite renare blev jag i alla fall, och torra kläder var ju en hit! Uppe vid tävlingscentret grillar man just nu korv för fulla muggar, och jag och Lisa traskar dit och äter lite. Det är varmt och skönt vid grillen! Knäna känns inte helt bra, så jag går och snackar lite med massage-killarna. De kör massage med compex-maskiner, och mina arma ben får sig en omgång. Det känns lite udda att få ström genom lårmusklerna, de skakar som asplöv i storm. Hoppas det ska hjälpa! Sedan är det nog dags att försöka vila lite. Går tillbaka till vår lilla tältstad, och där är det ganska lugnt. Träffar på Petra som gjort en volt i någon backe och landat med huvudet före in i ett träd. Hon mår rätt illa, men påstår glatt att ”sjukvårdaren sa att det går bra att köra så länge jag inte spyr!”. Tuffa tjejer. Käkar lite blåbärssoppa, chips, bullar, kexchoklad och annan nyttig, delikat föda. Anna-Lena kommer tillbaka från sina två nattvarv och är jätteglad – det har gått över förväntan bra. Kul! Kryper in i tältet och försöker vila lite – klockan är nu runt halv tre, och jag sätter larm på mobilen till halv fem, så jag hinner göra mig iordning tills det är min tur att köra igen. Regnet smattrar på tälttaket – lite mysigt är det, men tanken på att ge sig ut och bli blöt och lerig igen är inte så tilltalande när man är varm och torr och nerkrupen i en sovsäck. Halvdåsar ett par timmar, men det går inte att somna. Lyssnar hela tiden på vad som händer utanför – någon måste byta pannlampsbatteri, någon har vurpat igen, några hejar på lagkompisen som trampar förbi. Inser att det bara är att ge upp det där med att sova – det får jag göra när jag kommer hem. Plockar fram nästa påse med cykelkläder – sporttop, undertröja, cykeltröja, byxor och strumpor – och börjar göra mig klar. Det har slutat regna, men jag känner mig ganska frusen i den gråa gryningen – och stel i knäna, tyvärr. Jag kan tänka mig saker jag hellre skulle göra än cykla just nu, men nu är det ju bara 10,5 timme kvar av tävlingen. Bara att bita ihop. Tar på mig cykeljacka och benvärmare också, för säkerhets skull.

06.00 – 09.00 Nina kommer in för växling, hon ser lite trött ut. Jag förstår henne fullständigt. Nu är kroppen inte med på noterna alls – sega, trötta muskler och pulsen går upp i topp av ingenting, typ. Under ett 24-timmarslopp hinner banan förändras ganska mycket, det är intressant att se. Nu är den inte skvättigt lerblöt längre – det har torkat upp lite, och leran har transformerats till ett geggigt klet som täcker stenar och rötter och gör dem snorhala. Jippi, mitt absoluta hat-underlag. Knäna börjar protestera ganska omgående – nu har de visst kommit underfund med vad det är jag utsätter dem för. Det blir lätta växlar och högre kadens för att ta sig fram någorlunda smärtfritt. De större backarna är det bara att glömma, hoppa av cykeln och jogga upp är det alternativ som orsakar minst lidande. Det här varvet är inte så kul – muttrar just det för mig själv när jag och cykeln slirar fram. ”Det är inte så kul nu, faktiskt”. Ja, jag är kanske lite för trött för att komma på några mer kreativa uttryck om min situation. Det går inte fort framåt, men lustigt nog känns varven snabbare nu – förmodligen för att man lärt känna banan och vet vad som kommer bakom nästa krök. Är glad att jag förvarnat lagkompisarna om det krånglande knät, och sagt att jag nog bara kör ett varv. Närmar mig växlingen, gå upp för backen, ont i både rygg och knän… Susar ner, snart dags för byte, men… När jag kommer till växlingsområdet står två trötta, icke ombytta lagkompisar där. De är trötta, hungriga och har ont här och var, och har inte den minsta lust att köra. Jag bereder mig på att ge mig ut ett varv till, men de övertalar mig att vi borde äta frukost och prata om livet istället för att cykla. Okejdå, men vi hade ju faktiskt klättrat tre placeringar under natten… Efter en redig portion gröt med äppelmos är det fortfarande ingen som är sugen på att köra – de ska gå och lägga sig. Jag bestämmer mig för att ge mig ut igen – jag är ju redan blöt och lerig. Efter en stunds vila och lite frukost i magen känns det faktiskt lite bättre, även om benen inte vill som jag. Bestämmer mig för att strunta i att försöka tokköra i klägget, utan utmanar mig själv att köra bättre istället – ta mig fram cyklandes på fler ställen utan att behöva sätta ner foten. Det lilla tankeknepet funkar faktiskt riktigt bra, och trots att det fortfarande är geggigt och jobbigt och jag är trött så har jag kul. När jag kommer till växling nästa gång står Lisa där, och hon är beredd att ge sig in i skogen – hurra! Tvättar cykeln igen, men glömmer sådana petitesser som att äta, dricka och stretcha. Hinner lagom ner till tältet så står Lisa där igen. Med sadeln i handen. Sadelstolpsbulten har gått av – hur fixar man det i brådrasket? Svar: Det gör man inte. Som tur är passar min sadelstolpe i hennes ram, så det blir ett snabbt byte – och så är hon iväg igen. Byter till torra kläder igen.

09.00 – 12.00 Hänger vid tältet med resten av lagen. Alla klagar över magproblem, trötthet, och allehanda ont. Ta i trä, bara tre punkor hittills! Lotta fick laga punka i skogen, och plockar nu av däck och slang igen, för att få bort all lera, sten, kvistar och grodor som blivit kvar. Petra har lyckats ha sönder sin karbonsadel – den gick i två delar när hon fick tvärnita och sadeln slog mot rumpan. Snacka om buns of steel… Det är inte riktigt samma hets vid växlingarna nu – inte så många som springer in i fållan med cykeln. Lisa kör förbi och vinkar glatt – det verkar funka med min sadel, så hon kör lite till. Nina gör sig klar att hoppa in härnäst. Nästa samtalsämne i tältet: Varför regnar det ALLTID på SiR? Vi tyckte det regnade mycket förra året, men i år har det faktiskt varit ännu värre. Hela tältet är fullt av blöta och leriga skor, kläder, handdukar och sist men inte minst cyklister. Låter bli att tänka på att allt detta ska tvättas så småningom. Lisa kommer tillbaka, Nina sticker ut. Anna-Lena testkör lite men kommer fram till att hon har för ont i sina knän för att kunna köra något mer – tråkigt! Jag känner efter lite och kommer fram till att ett pass till borde jag ju palla. Plockar fram nästa omgång kläder och börjar göra mig klar igen. Nu finns det inga torra skor kvar (Anna-Lena lånade ju mitt tredje par när hennes gick sönder), så det får bli det gamla hederliga plastpåstricket. Håller sig torrt en stund i alla fall. Byter med Nina igen, och inser ganska snart att ett varv till var en dum idé. Knäna gör ont som f*n, ryggen likaså, och jag får inte upp pulsen alls. Maxpulsen på det här passet blev 166, mot 203 på det första… Generellt sett är det misär och smärta, och framåt halva varvet eller så så uppnår jag den övre gränsen på min ”stå-ut-med-misär”-tröskel. Förmodligen lätt påverkad av sömnbrist, energibrist, vätskebrist och sånt är jag så trött att jag inte vet om jag ska gråta eller kräkas. Rambo-Magnus blåser förbi i typ 25 km/h och peppar mig så gott det nu går. Tar mig till slut till varvning, och langar över sadel, sadelstolpe och tidtagningschips till Lisa. Funktionärerna garvar lite och tycker att man faktiskt får ha mer än en sadel per lag. Haltar tillbaka till tältet och kollapsar i en liten hög. Ryggen krampar, knäna gör ont och eländes elände. Mina söta kompisar plockar upp högen som är jag och släpar mig till sjukvård och massage, där jag så småningom blir människa igen. Några Pulskompisar av det mer cykeltokiga och bakfulla slaget dyker upp igen, och muntrar upp mig med glada tillrop. Står och hejar lite vid gambacken, och imponeras stort av Ylva, som nu är en av de få som faktiskt cyklar upp hela vägen.

12.00 – 16.00 Nu är det stenhård kamp mellan oss och ett annat lag om att slippa bli näst sist. Nina och Lisa turas om att köra på slutet, och nu börjar det bli spännande! 15.30 stänger starten, då får man inte gå ut på något nytt varv. 15.50 stänger målet – kommer man i mål senare än så så räknas inte det varvet. Jag och Lisa bestämmer att om Nina kommer in senast 14.50 så sticker Lisa ut på ett sista varv – då har hon lite marginal för vurpor och annat spännande som kan inträffa. 14.52 kommer Nina… Men vad sjutton, Lisa drar iväg i alla fall – går det så går det! Vi inser plötsligt att duscharna öppnat. Varmt vatten! Torra kläder! Vilken lycka! Några av killarna dämpar vår entusiasm genom att påstå att varmvattnet var slut, men vi väljer att inte lyssna på dem. Bra gjort, visar det sig – i damduschen finns det gott om varmvatten. Fräscha som nyponrosor skyndar vi bort till växlingsområdet – och då är Lisa redan i mål, med massor av tid tillgodo. Lite spänning blir det när Multisportlaget Multisportlagets sista åkare dyker upp i skogsbrynet, med tre minuter tillgodo. Ska han hinna? Alla hejar och peppar, även Rambo-Bikers som skulle tjäna en placering om killen inte hinner i mål. Till sist registrerar MSL MSL sin sista varvtid, och tävlingen blåses av för i år. Bimbo-Bikers Nödbromsar tog till sist en hedrande 12:e plats av 14 lag, och åstadkom 26 varv runt banan. Vi får väl vara glada att det inte fanns någon damklass, då hade vi kommit sist :-p Alla Bimbotjejer gjorde en riktig kämpainsats, och hoppas ni alla hade lika kul som jag!

Segrare i herr solo blev John Karlsson med 32 varv. Han har alltså kört 256 km och 4160 höjdmeter på en teknisk XC-slinga på ett dygn – det impar på mig, i alla fall! Damvinnare blev såklart Johanna ”JoJo” Reeder, även 3-faldig vinnare av cykelbuds-VM. Hon körde 23 varv. 2-manna vanns av HID and Dangerous med 30 varv, och 3-manna av Team Nordnet / mck.se med 43 varv. I laget ingick förra årets solovinnare Mattias Lundquist och Sara Danielsson. I 4-manna blev det banrekord med 45 varv av laget SK56. Allt som allt är Sömnlös i Rudan ett sjukt roligt lopp, som jag säkerligen kommer att köra nästa år igen. Någon/några av lagkamraterna från i år kommer säkert att hänga med, men vi tar även emot ansökningar.

Uppdatering in retrospect: I november 2005 bröt jag armbågen, och var inte i något skick att köra MTB sommaren 2006 – min rehab tog ungefär 1,5 år. Efter 2006 gjorde loppet uppehåll, så jag har inte kört fler gånger.

SIR

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s