Torsdagsjogg

Nästa vecka ska jag börja hålla lunchklass på torsdagar igen, så idag passade jag på att klämma in egen träning på lunchen. Lika bra att etablera vanan! Det känns väldigt lyxigt att kunna lunchträna utan att behöva traska iväg någonstans för att byta om och så – här blir det ingen transportsträcka. Ombyte på damtoaletten, sedan gäller det bara att få med sig passerkortet och så ut! 

Det är ju maffelöpning som gäller för närvarande – alltså lågpulsträning. Spannet jag försöker hålla mig till är 135-145 slag per minut, vilket motsvarar runt 70% av min maxpuls. På platt mark går det ganska bra att rulla på i ett tillräckligt långsamt tempo för att hålla mig rätt, men så snart det blir backigt blir det svårare, jag måste gå i alla backar och svängningarna i pulsen blir jobbigt stora (dvs klockan piper Hela. Jävla. Tiden). Hade alltså försökt reka en platt runda, och terrängen motsvarade eller överträffade mina förväntningar de första kilometrarna. Platt, platt, platt eller ett litet litet lut åt endera hållet. Började tänka att det här skulle kunna bli min referensrunda att jämföra tid och puls på. 

Rundan går ner mot Edsviken, och följer den grusade gång/cykelvägen nere vid vattnet. Det är sådär alldeles vansinnigt vackert, och det känns galet lyxigt att ha sådana här löpvägar så nära jobbet. Måste lunchspringa oftare! Framemot hösten och vintern (som förvisso känns ganska främmande och långt borta en sådan här dag) kommer det ju inte att vara så grönskande som idag, men då räknar jag med att dagsljuslöpning kommer att vara en stor bonus. 

Såhär bra kan en ha det på lunchen!
Såhär bra kan en ha det på lunchen!

Rundan jag hittat (på Funbeat) ska följa Edsviken en bit, och sedan svänga upp i Silverdal, och sedan vända tillbaka mot Kista. När jag njutit av utsikten över vattnet en stund inser jag att jag inte har något riktmärke för när det är dags att svänga. Så länge det inte kommer någon korsning är det enkelt, det är ju bara att köra på! 

Sedan kommer det en grusväg upp åt höger, och jag tänker att det känns rimligt att jag borde vara i höjd med Silverdal. Nu kommer rundans första riktiga uppförsbacke, den är lång! Jättelång. Jag måste gå, för klockan piper som en besatt. Grusvägen blir ett motionsspår, och jag är i mitt i skogen. Har ingen aning om var jag är. Fortsätter. 

Mera skog, motionsspåret delar sig. Jag väljer det hållet som känns mest Kista-aktigt. Ännu mer skog. Sedan kommer jag fram till ett bostadsområde, men känner fortfarande inte igen mig. Då pausar jag klockan och tar fram mobilen, för att ta reda på vad jag är någonstans. Det där med GPS är verkligen en blessing för oss utan lokalsinne! Mobilen visar var jag är, och jag rekar ut en ny väg tillbaka. Jag har svängt av för tidigt, så istället för Silverdal har jag hamnat i Tegelhagen. Efter några minuters joggande ser jag Scandic Victoria Towers, och då vet jag ju att jag är på rätt väg. 

När jag svängt in på Stupvägen och det i princip bara är nedförsrull tillbaka till jobbet inser jag att det var väldigt länge sedan klockan klagade på fel pulsintervall. Tar en titt och… Duh. Inser att jag glömt att starta klockan igen efter min lilla kartkoll. Skit också, flera ologgade kilometer – nästan samma sak som osprungna kilometer för en siffernörd. Sista biten kom med i alla fall. Och jag fick en riktigt skön lunchrunda. 

Alla mina problem är i-landsproblem. Ny chans att springa rätt runda och logga hela passet nästa vecka! 

Så här hade jag tänkt springa, egentligen. Fast åt andra hållet.
Så här hade jag tänkt springa, egentligen. Fast åt andra hållet.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s