Arlanda Aquathlon

Tanten har tävlat! För första gången sedan… Ja, det måste vara Ångaloppet 2011. Från aquathlon till aquathlon. Lite tävlingsnerver kände jag av även fast målet för teamkompisen Matilda och mig inte var att prestera någon särskild tid, utan bara att ta oss igenom distansen och ha kul!

Start- och målområdet var i Rosersbergs slottspark, alldeles underbart fina omgivningar. Vädret visade sig från sin bästa sida också – jag kände en viss oro när jag gick upp på morgonen och termometern visade tio grader, men när vi hämtat ut våra numrerade badmössor, blivit nummermärkta på arm och vad och hälsat på alla bekanta kändes det uppenbart att det skulle bli en väldigt varm dag. Så varm att vi faktiskt övervägde att skippa våtdräkten. Den gamla devisen ”inget nytt på tävling” kom upp i diskussionen, vi har ju inte testat att simma med skor utan dräkt och det kan ju vara väldigt negativt för mig som normalt har ett vattenläge som pansarkryssaren Potemkin. Nä, dräkt på fick det bli.

Precis intill vårt start- och målområde myllrade det av folk klädda i… Ja, ska vi säga kläder av inte så modernt snitt? Det var filminspelning på gång, Erik av Pommerns kröning skulle skildras så tidsepoken var slutet av 1300-talet. Sjukt skön kontrast mot gänget i lycra, neopren och badmössor!

Hmm, vilka är vilka nu igen...?
Hmm, vilka är vilka nu igen…?

Det var inte så många lag anmälda till loppet – i slutet av sommaren finns det ju så många evenemang som konkurrerar med varandra. Den här helgen kunde man ju till exempel välja Stockholm Triathlon, Sala Silverman, Bellmanstafetten – och om en vecka går ju giganten bland aquathlontävlingar, utmaningarnas utmaning Ö till Ö. Det gjorde oss inte så mycket – skönt att slippa trängsel! Det var en väldigt avslappnad stämning i startfållan där vi samlades – och så ropade tävlingsledningen ”KÖR!”. Och då gjorde vi det.

Eller, vi hasade iväg i en lugn lunk. Solen gassade och det blev snabbt sjukt varmt i våtdräkten. Första löploopen var ungefär tre kilometer lång, och gick på grusvägar kring slottet. Den gick också mestadels uppför, och vi var sist efter de första femhundra metrarna – en position vi sedan framgångsrikt skulle försvara under resten av loppet. Skrattar bäst som springer sist! Finns inte så mycket att säga om första loopen – varmt, uppför, vi borde ha löptränat mer för uppförsbackar blir inte lättare när en har neoprendräkt på sig. Men när loopen var klar var det vätskekontroll, lite hejarop från supporterklubben, och sedan fick vi bada.

Första simningen längsmed stranden var ungefär 5-600 meter och kantad med näckrosor. Det kändes som en bra idé att hålla sig lite utanför dem! Simningen kändes helt OK, Matilda låg före och jag vevade på efter. När vi närmade oss stranden vi skulle hoppa upp på var jag rätt glad att jag hade våtdräkten, det var inte särskilt varmt i vattnet. Upp på en sandstrand, vi drog ner våtdräkterna till midjan för att kunna andas lite lättare, och sedan bar det av in i skogen. Uppför! Who could have guessed? Här var det lite mer stigar, och en ganska lång sträcka motionsspår täckt med flis. Tungsprunget for sure! Jag tror att i alla fall en del av sträckan gick på Upplandsleden? Det var i alla fall duktigt naturskönt. Flera gånger tänkte jag att jag skulle velat ha med mig kameran!

Nu bestämde vi att en får gå i uppförsbackarna. Ingen lågpulsträning idag.

Här och där mötte vi lite funktionärer som peppade oss och visade vägen. Det var bra uppmärkt med snitslar överallt, så det var ingen tvekan om vart vi skulle ta vägen. En smart grej arrangörerna gjort var att markera upp landstigningsplatsen efter varje simning med ett stort vitt lakan. Föredömligt enkelt att sikta efter! Det gillar vi.

Platsnamnen på kartan är väldigt roliga, vi sprang tydligen förbi Marängen, och hoppade sedan i vattnet igen vid Byxsäcken. Undrar vad dessa namn kommer ifrån? Från Byxsäcekn simmade vi till Svansängen, och där stod 6-kilometersmarkeringen – Yay, halvvägs! En liten bit senare hittade vi en vätskekontroll, och fick vatten och apelsin. Gott, och skönt med en liten paus! In i skogen igen och nu var det lite krångligare terräng på Upplandsleden. Ganska mycket löpning på skrå, gott om stockar tvärs över stigen och i allra största allmänhet smalt och stenigt. Vi gick ganska mycket för att minska fotvrickningsrisken, och konstaterade att vi nog ska träna lite mer terränglöpning inför nästa tävling.

Ute på en udde sprang vi förbi ett gäng människor som hade picknick och badade. De undrade vart vi skulle, och när vi svarade ”Rosersbergs slott” så utbrast de glatt ”Men då är ni ju nästan framme!”. Jo, det beror ju lite på vilken väg en tar!

Två simningar kvar.

Nästa simning var den kortaste, men nu var jag riktigt trött i axlar och rygg och började undra hur jag egentligen skulle orka. Sista simningen skulle vara den längsta med sina ungefär 700 meter. Men ingen mening att tänka på den nu – en sak i taget! Den korta simningen bjöd på en riktigt iskall ström någonstans på mitten, och landstigning bland en massa näckrosor. Sista biten simning var spännande, med stjälkar som ville linda sig om armar och ben. Det blev någon slags hundsim/polohybrid där. Inga stilpoäng utdelades, men vi skrattade en hel del.

Nu skulle vi upp till det jag tror var banans högsta punkt – vi hade i alla fall en alldeles fantastisk utsikt från toppen av berget utanför Runsa borg. Så fin att jag plötsligt hörde DUNS – UFF! bakom mig – teamkompis tittade mer på utsikt än stigen och stod på öronen. Där var det tur att vi inte hade cabbat ner våtdräkterna, för knän och armbågar klarade sig bra och hon fick bara ett par skrapsår på smalbenet.

Från högsta punkten skulle vi ju ner igen… Ganska brant och jag hasade mer än sprang. Jag är sjukt feg nedför och vågar inte lita på att greppet i skorna räcker. Måste öva mer! Vi kom i alla fall ner till slut, och det var dags att hoppa i för den sista simsträckan. Här stod en funktionär och varnade för att det var jättehalt på stenarna. Det var dessutom långgrunt och fullt av stora stenar. Jag valde att lösa situationen genom att sätta mig på rumpan och hasa ner i vattnet. Det gick fint, men höll på att gå på grund några gånger på de stora stenarna. Tur att jag övat i Liksundet!

Okej kroppen, sjuhundra meter till. Fram till lakanet, sen är det färdigsimmat för idag. Nu kör vi!

En av de mest frustrerande sakerna med att simma i öppet vatten är att det känns som att en inte kommer någonstans. Kikar upp på lakanet. Långt borta. Simma simma simma simma. Tittar igen. Simma simma simma simma. Simma simma. Simma. Vad fan! Kommer det aldrig närmare??

Till slut gjorde det ju det, och vi fick hoppa upp ur vattnet för sista gången. Sa jag hoppa? Läs hasa. Efter en liten bit kom en skylt att det var en kilometer till mål. Här var det också fantastiskt fint att springa, en skuggig liten skogsväg med utsikt över vattnet. Vi fick springa om en massa 1300-talsmänniskor som tydligen var klara med sin filminspelning. Det krävdes lite bita-ihop sista biten, för nu var det mjölksyra på många håll. Sjukt skönt att se målbanderollen och inse att vi faktiskt inte blivit varvade av någon! (Tävlingsklasserna skulle köra banan två varv, så det fanns ju en reell risk).

Väl i mål kom tävlingsledningen och supporterklubben och gratulerade oss till att ha överlevt, och vi pratade lite med medtävlarna Lotta och Erik som tyvärr fått bryta. När vi bytt om till torra kläder bjöds det på grillade revbensspjäll och potatissallad – alldeles underbart! Sedan var det utlottning av priser i motionsklassen, och vi i lag 3T vann ett återhämtningspaket med proteinpulver, energikakor och en vattenflaska. Det tackar vi för!

Allt som allt var det ett väldigt välarrangerat lopp, fin bana, glada och hjälpsamma funktionärer och inte minst god mat. Lite synd att inte fler tävlande hittade hit, men till nästa år så! Jag kommer gärna tillbaka och kör igen.

Tack för i år, tävlingsledningen!

Dagen i bilder
Dagen i bilder
Annonser

7 reaktioner på ”Arlanda Aquathlon

  1. Kul beskrivning av loppet och banan. Ni måste haft riktigt kul under tävlingen. Själv har jag testat banan ett par gånger och tycker att den är skit bra, men som du berättar finns det en del farliga osynliga stenar i vattnet som gör mer skada än nytta. Hoppas arrangörerna kan markera de till nästa år, eller flyta in/ut platserna några meter. Arrangörerna, som jag känner väl, har gjort ett jätte jobb och har lyckats mycket bra, trots så kort varsel från att tävlingen tog for under för två månader sedan. Till nästa år är det garanterad att de har ett bra tidtagningssystem också.

    1. Vi hade jättekul! Det märktes att arrangörerna lagt ner en hel del tid och engagemang på loppet, det mesta funkade fint även om det ju nästan alltid finns förbättringspotential! Istigningsplatsen på sista simningen kan ju vara en sådan – och tidtagningen kanske. Jag förstår iofs att de inte lagt ner så mycket resurser på chiptidtagning och sånt då det inte var så många lag anmälda. Nästa år hoppas jag fler tävlande hittar dit – det är loppet helt klart värt!

  2. Kul läsning anne blir sugen att testa. Men drog ut till runmarö för träning inför Ö till Ö. Hoppas hitta resultaten någonstans. Skrik då ni vet. mvh d

    1. Det var en jättefin och rolig bana! Men inga resultat eller bilder i sikte än så länge. Får jobba på tålamodet sålänge.
      Stort lycka till på Ö till Ö! Ska hålla utkik efter race report hos dig så småningom. =)

      1. Kan du kontakta mig angående mitt tidigare inlägg. Jag försöker kontakta dig men hittar inte ditt mailadress någonstans i bloggen.

      2. Aha, låter som jobbig väntan, men kanske hade du klocka på armen?

        Har fokuserat sedan januari på ö till ö och min lagkamrat Andreas är i form och skadefria. Kommer bli en enorm urladdning. Nr 58 är vi så håll koll, i år finns det även TV-sändning.

        Hoppas du laddar om och fortsätter säsongen ut.;)

        Daniel

  3. Oriol – jag har skickat ett meddelande via kontaktformuläret på Aquathlon.se – hoppas det når dig!

    Daniel – för min del är det inte så noga med tiden, körde med GPS så jag vet vår tid, och den var inte så viktig den här gången i alla fall… Det kanske blir något swimrunpass till den här veckan, men sedan blir det nog innesimning till nästa sommar. TV-sändning av Ö till Ö låter grymt, ska försöka kolla in det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s