Throwback Thursday – Miami halvmarathon 2009

Blingigaste medaljen evvah!
Blingigaste medaljen evvah!

Throwbackar en gammal lopproman från Miami halvmarathon 2009 – första gången jag sprang en halvmara. Anmälan till denna var vad som skrämde mig till att hålla igång löpträningen HELA VINTERN 2008/09, det hade aldrig hänt tidigare. Kul lopp, bra arr. Läs om du orkar, det är långt.

 

Loppet gick av stapeln söndag 25 januari – då hade vi hunnit vara på plats i Miami i fyra dagar. Förberedelserna inför loppet var väl inte de bästa direkt, då dagarna innan loppet ägnades åt intensivturistande med mycket promenerande. Redan innan loppet hade jag två blåsor på fötterna, betongben och var duktigt trött i korsryggen. Tur det var första försöket på distansen – då blir det ju automatiskt pers bara jag lyckas hasa mig över startlinjen! Starttiden var inte helt optimal för morgontrötta mig heller – 06.15 skulle startskottet gå. Vi skulle åka shuttlebus till starten, och den skulle lämna Miami Beach mellan 04.00 och 04.30. En riktigt tidig start alltså…

03.15 ringde väckarklockan och jag och R rullade ur sängen och trillade i kläderna, noggrant förberedda och framlagda kvällen innan. Tog med frukosten – den hade vi tänkt äta på bussen. Mötte upp J i korridoren, och så började vi traska mot Convention center där bussen skulle plocka upp oss.

Det var allt annat än tomt på stan – nattlivet var i full gång. Festklädda människor rumlade runt på gatorna, köade in på nattklubbar och hade allmänt jättekul, och jag kände mig rätt malplacerad i mina Mizunos där jag kryssade fram bland stilettklackade damer. Klart udda upplevelse! Så småningom tog vi oss på bussen och rullade ner mot starten i downtown Miami. Väl där började nervositeten ge sig tillkänna. Vad ska jag ha på mig? Blir det för kallt med linne, eller för varmt med långärmat? Ska jag äta nåt mer? Var är bajamajorna? (Svaret på den sista frågan: överallt!)

Det blev dags att ställa sig i startfållan och det var TRÅNGT. Jag hade hamnat i sisådär 7:e startgrupp, och det var helt klart inte bara jag där. Hamnade bredvid ett par välsminkade och snyggt friserade tjejer med varsin jätte-Starbucksmugg i näven. Hmmm, kaffe, det kanske hade varit en idé? Eller inte, för sent nu. Startskottet går med klang och jubelrop, och fyrverkerier lyser upp hela himlen. I startfållan händer absolut ingenting. Jo, lite myrsteg mot starten blir det. Hasa, hasa. Tur jag inte har bråttom! Väl framme vid startlinjen (efter sisådär 10 minuter) så försvinner trängseln och det går bra att börja springa. Tjohooo, it is on!

Direkt efter starten står massor av åskådare och hejjar järnet på oss och viftar med plakat. Starbuckstjejerna verkar ha en egen hejaklack – det blir megajubel när de springer förbi och fansen viftar med plakat: ”You kick assphalt” och ”Run like a girl”. Förmanar mig själv att ta det luuuugnt, ska ju springa längre idag än jag någonsin gjort förut. Efter sisådär trehundra meter ska vi upp på ”Miami’s mountain” – det är ju typ helt platt här, så det innehär en motorvägspåfart och banans högsta punkt. Inga problem, har ju inte hunnit bli trött än!

Vi springer direkt ut på McArtur Causeway, en bro som förbinder downtown med Miami Beach. Havsutsikt all the way, baby! Himlen över Miami Beach är grå och mörkrosa – vi springer mot soluppgången och det är otroligt vackert. Längs hamnen på vår högra sida ligger ett gäng ”floating cities”, gigantiska kryssningsfartyg med plats för tusentals passagerare. Trots att det är tidigt på morgonen känner jag mig ganska pigg, och benen som kändes så betongtunga innan start verkar komma till liv lite grann. Någon har släpat ut en musikanläggning och spelar ledmotivet till CSI Miami för oss.

En bit ut på bron kommer första vätskekontrollen, vatten och Gatorade. Jag tar bara vatten – har inte testat Gatorade på något löppass så vågar nog inte göra det nu. En liten backe till och solen kommer upp över horisonten just när vi kommer över till Miami Beach. Perfekt timing, slipper solen i ögonen Smiley Banan svänger vänster upp på Ocean Drive – här har vi promenerat många gånger så jag känner mig lite hemma, vet hur banan ser ut de närmsta kilometrarna. Någonstans vid 15th street kan det hända att A står och hejar – om hon orkat upp. Jag kör lite nerräkning till det, för att ha något att se fram emot – men förbereder mig samtidigt på att hon kanske inte är där, så jag inte blir besviken. 1st street, 2nd street, 3rd street… Det tickar på. Här står det en del folk och hejar, ringer i klockor och viftar med plakat. ”Run like you stole something” står det på ett. Bra tanke, men kanske lite tidigt – jag sparar den till spurten, tror jag.

Vid 14th street viker vi av från Ocean Drive – och där står ju A! Hon tittar åt ett annat håll, jag tjoar lite och vinkar när jag springer förbi. Svänger upp på Washington Avenue, nu är det samma väg som vi gick till bussen i morse och snart kommer 10k-markeringen, det vet jag. Det är riktigt kul att springa nu och benen rullar på nästan av sig själva. Bara att njuta, det lär ju inte vara hela vägen in i mål 😉

Vätskekontrollerna duggar tätt, en varje mile. En mugg vatten vid varje är min plan. När vi styr kosan upp mot Miami Beach golfbana så hugger det till i magen – aj! Fortsätter springa och det ger med sig ganska snabbt, skönt. Fötterna börjar kännas lite trötta och jag distraherar mig med att titta på löparna runt omkring mig. Många tröjor från olika marathon- och triathlonlopp. En kille har en ”50 states marathon”-tröja, där han kryssat för de stater han avverkat. Han har redan kryssat i Florida, så antingen har han sprungit här förr eller så är han övertygad om att han ska komma i mål. Passerar en liten smal tjej på kryckor. CANCER SUCKS står det skrivet längs med benen på hennes byxor. Det är många som springer för olika välgörenhetsgrupper, och de har väldigt mycket stöd längs banan, egna hejaklacker som peppar dem.

Magen bråkar lite till… och jag bestämmer mig för att inte peta i mig den där gelen jag tog med mig. Får bli vatten igen när nästa vätskekontroll dyker upp. Skvalp skvalp i magen. Och så är det bro-dags igen, vi kommer ut på Venetian Causeway. Sex stycken små konstgjorda öar ska vi passera innan vi är tillbaka på fastlandet igen. Någonstans i början kommer 15km-skylten, och en liten stund senare 10-milesskylten – ungefär 16 km alltså. Efter nästa milesskylt kommer jag att ge mig ut på okänt territorium – mitt längsta långpass har varit knappa 18 km. Benen känns fortfarande bra om än lite trötta nu. Tvingar mig att titta på den fantastiska utsikten, blått hav så långt ögat kan nå. Vi passerar en betalstation för vägtull, vakten står och vinkar och hejar på oss. På sista delen av bron är det knökfullt med folk som hejar och sjunger och ropar och viftar med mera skyltar, och benen får liiiite mer energi att springa vidare.

In i downtown. Massa gråa hus, lite mindre folk som står och hejar. Sega på, sega på, nu börjar jag tycka att det räcker. I nästa gathörn står några killar och lirar Rock Band för oss, musik hjälper alltid! Mera sånt… 11 miles, 12 miles… bara en kvar nu! Snart borde 20 km-skylten komma. Snart. Snart. Var f*n är den?? Vätskekontroll igen. Nä, jag orkar inte, hoppar över den, det skvalpar ju redan i magen. 100 meter senare ångrar jag mig. Törstig, torr i munnen. Inget att göra, snart är jag ju i mål. Hoppas jag. Hurra, där kom 20 km-skylten – typ en km kvar. Det överlever jag.

Ah, här kommer bandelningen mellan mara och halvmara. Hålla vänster, hålla vänster. Där framme ser jag en gigantisk orange portal – jihaa, jag är i mål! Ökar tempot markant, här ska ni få se på spurt! Passerar portalen och inser att det var inte alls mål – målet är inte ens i sikte! Illa, illa. Sneglar ner på pulsklockan, som visar 94%. Ska jag behöva börja gå nu?? Nej, det kommer inte att hända. Bit ihop. Rundar nästa hörn, fortfarande inget mål i sikte. Nu börjar det här bli en nära-dödenupplevelse. Någon gastar, bara ett kvarter kvar!! Tror det när jag ser det. Rundar ett hörn till. Jo, där borta är det. Nog. Vågar inte spurta igen, håller bara tempot tills jag är Helt Säker på att jag ser målet, då är det bara att ösa på för fullt. Trots att jag nästan är död springer jag om 4-5 pers på sista biten. Över mållinjen, saktar in, benen värker, huvudet snurrar – jag klarade det! Happiness. Får min snygga medalj, grabbar åt mig en massa bananer, sportdryck och kakor och kollapsar stilla i gröngräset. Nöjd.
Nu ska jag vara dryg och självbelåten i flera dagar.

5 km 33:41
10 km 1:06:30
15 km 1:39:00
20 km 2:11:37
21,1 km 2:19:35
8:02 21,1 km

miami_2

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s