Inspirerande äventyrare och gränser

– Vill du hänga med och springa långpass? Jag tänkte, från Turkiet och hem, kanske? *

Ja, vad skulle du svara om din träningskompis kom med ett sådant förslag? Carina Borén tyckte i alla fall det verkade vara en bra idé när Kristina Paltén frågade (* Okej, det kanske inte är ett ordagrant citat…). I måndags var de båda på Actic Kista och berättade om sitt stora äventyr – under tolv veckor i våras och somras tog de sig för egen maskin från Istanbul (asiatiska sidan såklart!) genom hela Europa och hem till Sverige igen. De första trehundratrettio milen sprang de, och de sista femtio från Sverige till Finland paddlade de kajak.

Under sjuttiofem dagar sprang de i snitt 44 km per dag. Det är lite mer än ett marathon. Varje dag. Eller, egentligen mer – de hade ju vilodagar också!

Prestationen är respektingivande, och jag får ett litet pirr i magen när jag tänker på modet som ska till bara för att ens börja tänka på ett sådant äventyr. Att ta det vidare från det där ”Tänk om…” till att faktiskt planera och genomföra det. Efter att ha lyssnat på deras föreläsning om äventyret är jag ännu mer imponerad.

Carina berättar att hon började springa vid 44 års ålder, och när hon började träna för sitt första lopp orkade hon bara springa en minut åt gången. Hon sprang sin första mil 2007, sin första mara 2009 och tre ultralopp 2010. Och sen hem från Turkiet 2013. Det är ingen dålig progression i distans! Kristina började springa i 30-årsåldern och har flera ultralopp bakom sig, för att inte tala om ett världsrekord på tolv timmar löpbandslöpning (hon sprang 107,49 km).

Det som fascinerar och inspirerar mig mest är att de är ”vanliga människor” – om än extremt tuffa, kapabla och uthålliga sådana! Jag menar, de är inte elitsatsande fullsponsrade tjugoåringar, utan kvinnor med vanliga liv och vanliga jobb och möten och bolån och pensionssparande och allt sånt där. De har en vardag att hantera, och kan ändå planera, träna för och genomföra ett sådant här häftigt äventyr.

Det blir ju väldigt få ursäkter kvar när en hör sånt.

miklastads
Tuffa, kompetenta och kapabla ultralöpare

Jag tänker ofta att vad som känns möjligt att göra är väldigt beroende av vilka människor en omger sig med. När jag började träna konditionsidrotter kändes Tjejklassikern som en riktig utmaning. Simma en kilometer! I öppet vatten! Tre mil skidor, en mil terränglöpning, nio mil cykel. En rejäl prestation! Och det är det ju, jämfört med hur mycket jag tränade då.

Sedan började jag cykla mer, och gick med i en cykelklubb, Upptäckte att  alla som cyklade Vätternrundan inte var elittränade supermänniskor. Då kanske jag också kan?

Det kunde jag. Cyklade fler lopp, och på Vänern Runt träffade jag Lena som var simtränare i Väsby SS Triathlon. Jag hade länge varit sugen på triathlon, men var lite rädd för det där med simningen. Lena hävdade med bestämdhet att jag kunde lära mig frisim trots mina många år på nacken (tror jag var 36 då) – och det hade hon ju rätt i.

När en hänger med triathleter blir det plötsligt en helt ny nivå på referensramarna. När halva bekantskapskretsen kör en Ironman ett par-tre gånger om året – alltså simmar 3,9 km, cyklar 18 mil och sedan springer en mara – ja, då kan det börja verka som en helt normal sak att göra. Och det var väl lite så det gick till när jag plötsligt fann mig anmäld till Ironman Frankfurt. Jag är ju också en vanlig människa, det kanske går det här?

Jag menar, Lisa säger ju att vem som helst kan. Och hon borde ju veta, hon och hennes syster Sofie har skrattat sig igenom sju stycken. Greger har gjort tjugo Ironman i ett sträck, och nu senast en om dagen i trettio dagar. Kristina och Carina springer flera hundra mil. Då undrar jag ju om det ens finns några gränser, rent fysiskt. Vill du så kan du – det är uppenbarligen helt sant!

Eller, jag kan göra vad jag vill – men jag kan inte göra allt jag vill. Efter föredraget bara bubblade det funderingar på mer eller mindre rimliga äventyr – men jag får ta mig tid att tänka. Fokus är på IM Frankfurt om åtta månader, sedan får vi se vad som kommer näst. Kanske vill jag göra fler, eller längre, eller snabbare – eller kanske något helt annat? Jag ser fram emot att låta livet överraska mig. Och att putta på mina gränser.

Mitt nya motto har jag hittat i Jojje Borsséns och Jonas Coltings bok ”Triathlon för dig” – Försök inte förstå allt du ger dig in på.

Word!

change

Annonser

4 reaktioner på ”Inspirerande äventyrare och gränser

    1. Tack själv, för föreläsningen och all inspiration! Jag är fortfarande glad-peppad efter måndagen, och har pratat igång flera vänner på mer äventyr i livet tack vare er. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s