Ensamhet och tystnad

För mig är rubriken positivt laddad. Hur är det för dig?

Ända sedan jag var barn har jag trivts bra i mitt eget sällskap. Det är inte det att jag inte gillar människor, jag har bara inte alltid så stort behov av att umgås med dem. När jag gick i första klass i skolan tyckte jag det var fullt tillräckligt att Cecilia och jag hade bytt telefonnummer – då var vi ju officiellt kompisar. Att hon ringde och ville att vi skulle leka hade jag inte väntat mig, och var väl något jag gärna hade krånglat mig ur om inte mamma hade tyckt att jag faktiskt måste göra något annat än att sitta ensam på rummet och läsa.

Sedan jag blivit vuxen har jag förstått att det där med att vara ensam för många inte alls är förknippat med samma sköna, avslappnade och fria känsla som det är för mig. Behöver du öva? Den här lilla filmen har några idéer. Eller titta bara för att den är fin.

Annonser

4 reaktioner på ”Ensamhet och tystnad

  1. Jag kan verkligen hålla med dig om mycket! Samtidigt som jag också vet baksidan av det jag trodde var ensamt, avslappnat och skönt. Tack för filmtips!!

    1. Tack för din kommentar! Det är klart att för mycket ensamhet, speciellt den som inte är självvald, inte är positivt. Någon slags balans behöver det ju finnas, som med så mycket annat i livet.

    1. Det har du rätt i! Och får man för sig att vilja cykla eller springa långdistans så funkar det mycket bättre om man trivs i sitt eget huvud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s