Yogafunderingar

Helgen har inte alls gått  något triathlon-tecken. Genom mitt gym Actic Kista fick jag chansen att gå en internutbildning till yogainstruktör, och ett sådant tillfälle missar jag ju inte gärna! Två dagar yoga i teori och praktik – och det känns inte på långa vägar tillräckligt för att hålla egna klasser.

Jag känner mig just nu inte så lite splittrad i hur jag ska förhålla mig till läget, till yogan och till instruktörsrollen. När jag själv började praktisera Ashtangayoga en gång i världen så hade jag en ganska nedlåtande inställning till ”gymyoga” – såna där instruktörer som inte sjöng mantra innan klassen, gjorde ”fel” solhälsningar och i allra största allmänhet inte levde upp till det jag tyckte var facit. Lite får jag lust att läxa upp mitt tidigare jag som tydligen var rätt inskränkt och dryg, och inte hade så mycket insikt i människors olika förutsättningar – men jag begrep väl inte bättre då. Utan att gå in på vad yoga ”ska” vara kan jag ändå undra vad jag har för rätt att försöka förmedla yogans uråldriga praktik efter en helgkurs. Jag kan ju inte ens sitta i lotus, for crying out loud.

Men sen, å andra sidan.

Jag tror mig absolut om att kunna ge en enklare yogaklass, med avslappning, flöde i andning och rörelse, med asanas jag känner mig trygg med att guida. Och kanske är det tillräckligt? Kanske kan min inte särskilt yogaviga person få någon som inte vågat sig in på yoga för att det känns för svårt, för att en tror att en måste vara vig redan – att faktiskt ge det en chans. Att känna att det är OK att göra hunden med böjda ben och trianglar utan perfekt raka linjer. Jag vill förmedla kroppsmedvetenhet! Och erbjuda en stund på gymmet som är fri från prestationskrav utan bara kan vara skön och lekfull.

(Bara för att vara tydlig: Jag menar inte att yogapass i allmänhet har krav på hur viga deltagarna måste vara – mer att det kanske finns en sådan uppfattning hos många gymtränande. Och de som gått på mina cykelpass är ju väl medvetna om att jag inte är något vighetsfenomen…).

Just nu är jag böjd att ge det en chans, att sätta ihop och öva in en klass, hålla den några gånger (först för kollegor och få feedback!) och se hur det känns. Om jag sedan känner att jag vill fortsätta, då vill jag gå en längre utbildning. Har till exempel sneglat på Johanna Anderssons Global Yoga-utbildning ganska länge, och det finns ju en kurs i höst som skulle kunna passa.

Hur skulle du tänka i mitt ställe? Gör jag en höna av en fjäder?

För att ge lite mer bakgrund – jag började yoga i början av 2000-talet, och gick då på Ashtanga flitigt i några år. Sedan bröt jag armbågen i en cykelvurpa och fick ett ofrivilligt yogauppehåll på ungefär ett år. Därefter (alltså sedan 2006) har jag yogat mer eller mindre regelbundet – varvat Ashtanga, Bikram och Yinyoga på olika yogastudios med lite yoga på gym och hemmaträning med Yogobe och Yogaglo. Jag är inte en avancerad yogautövare, men ändå med en del erfarenhet. 

Jag är också rätt bra på att vara ambivalent, och att känna mig lite otillräcklig. Fast det kanske jag inte ska lägga in på mitt CV.

IMG_3451
Yogalärare och kursledare Kristina konstaterade att det inte är alltid en yogar i en lokal med klättervägg.
IMG_3453
Fokuserat funderande flickor.

IMG_3463 IMG_3474 IMG_3476

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s