Premiärmilen

Min löpträning har varit ett sorgligt kapitel ganska länge, och speciellt sedan jag traskade till mig den där hälsporren i New York i september. Jag plågade mig igenom Österlen halvmarathon i november, sedan har det varit rehab för hela slanten. Hittills i år har jag sprungit (håll i er nu!) tolv mil. Inklusive idag. Inte ens en mil i veckan. Jag hade alltså ingen riktig aning om vad jag kunde förvänta mig av en mil på tid idag, när jag fått en startplats till Premiärmilen av Actic Kista (tack för den!).

Senast jag sprang ett millopp var hösten 2010. Det var ju ett tag sedan! Våren 2010 sprang jag Premiärmilen senast, och då klämde jag mig under den magiska 60-minutersgränsen för första gången i livet. Jag ville ju gärna landa på samma sida timmen även idag, men hade egentligen ingen aning om ifall det var vettigt att förvänta sig det av kroppen. Planen blev att springa på känsla, hålla den där tekniken jag håller på att lära mig hos Team Snabbare, ha koll på pulsen och se vart det tar mig – en liten lägescheck helt enkelt.

Det var svårare än jag trodde. Att inte titta på tiden alltså.

I starten tog jag det lugnt. Min borttappade rutin gjorde att jag glömde bort det där med att värma upp, och väl i startfållan var det klaustrotrångt och inte läge att röra på sig alltför mycket. Tjejen framför mig följde entusiastiskt med i Actics uppvärmning, och gav mig en rejäl spark på knät. Aje. Nåja, jag hade ju inte bråttom så första kilometern kan ju bli uppvärmning, tänkte jag. Ganska skönt att inte hetsa och springa om.

Solen vrålar från en smällblå himmel, och redan efter femhundra meter konstaterar jag att jag har för varma kläder på mig och undrar om jag ska stanna och kavla upp benen på mina flossade vintertights. Äh, det får vänta, det är ju för trångt. Massor med folk överallt, många springer med hörlurar och tyvärr fipplar många med sina telefoner (byta låt?), vinglar lite av och an och agerar oförutsägbara bromsklossar. När vi passerat enkilometersskylten börjar jag spana efter luckor och kryssar mig förbi några löpare.

Fokus på teknik och känsla, var det ja. Plockar fram alla tekniktips och bilder från Team Snabbare-kursen och tänker antenner på höfterna som lyfter upp en hylla, och strömförande spröt på fotknölarna – och så hitta lite Dirty Dancing-känsla på det. Och  lyft-lyft-lyft-lyft-lyft! Ni fattar va?

Det funkar sjukt bra med korta steg och hög frekvens, speciellt i nedförsbackarna rullar jag förbi många som springer och bromsar sig. Efter tre kilometer sneglar jag på pulsklockan och ser 172. Helt OK, där ska jag kunna vara – det känns bra också. Tyvärr triggar varje kilometerskylt igång prestationstankar och tidsfunderingar. Undrar vad det här är för tempo? Kommer jag att komma in under en timme? Om jag inte gör det, deppar jag ihop då och lägger ner allt tävlande?

Jag bestämmer mig för att se det lite som en meditation. Tankarna kommer, låt dem göra det men låt dem passera. Tänk på tekniken, tänk på andningen, tänk på vad som helst utom tiden! Gruspartiet av banan är helt klart skönast. även om det är smalare där. Det går ändå hyfsat att springa om. Min tendens att sakta in och ta rygg på dem jag springer ikapp är tydligen oförändrad, så jag behöver fokusera på att hålla mitt eget tempo.

Vid varvningen vid 5 km går det liksom inte att undvika att se tiden, och jag noterar att jag är on track att gå under timmen om jag inte totalhavererar sista varvet. Undrar om jag gör det? Det ÄR ju jobbigt, men kontrollerat och jag har inga massiva syraattacker i benen. Bara att rulla på, det går så länge det går! Jag hämtar kraft i allt jag ser, typ att jag sprang om hon i sjukt snabba outfiten, och att han i blå jacka som springer bredvid andas galet mycket tyngre än jag gör. I backarna låter det som att han hulkgråter.

Tre kilometer kvar. Sen två. Nu är jag säker på att jag inte kommer att totalhaverera, och bestämmer att jag kan få kolla tiden vid niokilometersskylten. Den kommer efter några jobbiga backar, pulsen är hög och jag använder nedförslutet att rulla om några fler och få ner pulsen. Tiden är 53 med en kilometer kvar, och då är mål under 60 en kakbit. I alla fall om jag fortsätter springa – och det gör jag såklart.

På rakan fram till mål unnar jag mig att öka farten lite, springer om en hel del och blir omsprungen av hulken precis innan mållinjen. Trycker av tiden till 58:20. Pyttelite snabbare än samma lopp för fyra år sedan, då med mycket mer löpträning i bagaget. Jag säger – tack kroppen! Det här var ett bättre besked än jag vågade tro. Lite löpträning på det här, så!

 

Att springa ifrån sig själv

Rent bokstavligt talat, tänker jag. Jag håller på att springa ifrån mina ben, eller så springer de ifrån mig – lite beroende på hur en tänker.

KALAS-metoden heter tekniken och pedagogiken vi får lära oss hos Team Snabbare, En av delarna jag har svårast att få till är att få fram höften och hitta känslan av att falla framåt, så att överkroppen liksom ligger steget före benen. Det var ännu svårare/läskigare att göra det i uppförsbacke, som vi fick göra senast, när det var backintervaller på tapeten.

Men när jag får till det? Attans vilken fart jag får! Det känns helt jävla grymt! Problemet är bara att kroppen inte är van vid tempot, så efter en väldigt kort stund går pulsen så högt att jag måste sakta ner för att inte dö mjölksyredöden. Tydligen är det så det funkar, sa coach Marika. Det är bara att köpa läget och springa snyggt i någon/några minuter, och sen gå tills pulsen sjunkit lite. Sen på’t igen!

På söndag ska jag springa Premiärmilen – mitt första löplopp sen 2010 eller så – och då kommer jag näppeligen att orka hålla ett KALAS-steg hela vägen. Om jag har tur så kanske de sträckor jag orkar springa blir så snabba att det kompenserar för alla gångpauser jag kommer att behöva?

Vi kan väl hoppas det.

roadrunner
Huvudets position är väl tvivelaktig, men fotarbetet är det inget fel på! Beep beep!

Nytt lopp – utan bansträckning!

Intersport har annonserat ett nytt lopp i  vår. Urban Mile heter det – du kan välja mellan 5 eller 10 km, och du får bestämma bansträckningen själv! 24 timmar innan start kommer de att publicera ett antal checkpunkter som ska passeras, och så får du själv planera vilken väg du ska ta och i vilken ordning du ska ta checkpunkterna. Spännande idé tycker jag, och att loppet är donationsbaserat till förmån för Barncancerfonden är också väldigt trevligt.

Jag är sugen på att vara med – är du?

urbanmile

Yoga power

DSC_1978

Svårt att tro att det redan gått en månad sedan förra kurshelgen med Global Yoga. Ännu svårare att tro att det är slut nu! Eller, slut är det ju inte riktigt – ännu återstår några hemuppgifter och att skicka in en filmad klass innan jag kan kalla mig licensierad River Guide.

Helgen har varit omtumlande, lärorik, känslosam och härlig. Vi har fått uppleva tre fantastiska yogaklasser av helt olika karaktär, diskuterat teori (bland annat Eckhart Tolles ”Power of Now”), min kropp har protesterat högljutt mot vissa rörelser och utlöst känslostormar, och så har jag stått i PIncha mayurasana för första gången i mitt liv.

Mycket har hänt och känts, och nu behöver jag sova.

Namasté folks! 
DSC_1976_edit

Fina yogalärarna Sandra och Martina öppnar sina hjärtan för vårljuset. Tack fina ni för härliga helger!

Dö, snö – dö!

DSC_1971

För yogakursen läser jag Eckhart Tolles mindfulnessbibel ”The Power of Now”. Delvis är den verkligen vansinnigt flummig, delvis intressant och tankeväckande. Ett av huvudbudskapen (som jag tolkar det!) att något av det viktigaste vi kan göra för att utvecklas är att acceptera nuet, precis som det är. Inte så att du inte ska göra något åt eventuella problem, orättvisor eller andra oegentligheter, men först måste du acceptera att läget är som det är. Att känna mentalt motstånd, ilska och andra negativa känslor inför sakernas tillstånd är enligt Tolle bara att plåga sig själv i onödan.

Igår försökte jag praktisera det här. Det gick käpprätt åt skogen.

Situationen: Löpträning med Team Snabbare, vi ska springa intervaller. Först 3 x 7 minuter där varje intervall ska gå lite snabbare än den förra, och sen 8 x 30 sekunder fort, fort. Det snöar ymnigt, och marken är täckt av ungefär en decimeter lössnö.

Jag hatar löst underlag pga 1) jobbigt och 2) tror att jag ska ramla eller stuka/vricka en fot. Alternativt helt enkelt slå ihjäl mig. Jag hatar nederbörd pga någon slags psykologiskt problem med stänk i ansiktet. Om du stänker vatten i mitt ansikte så kommer jag att bli förbannad. Om vädret envisas med att stänka vassa snöflingor på mig i ett par timmar? Likaledes, men jävelskapet lyssnar ju inte när jag skriker MEN SLUTA DÅ!

Nä, det är inte konstruktivt att bli arg på något jag inte kan påverka. Jo, det vore väldigt mycket rimligare att bara köpa läget – det här passet kommer inte att bli så bekvämt men det är väl bara att bita ihop!

Igår var jag varken konstruktiv eller rimlig. Jag sprang de tre sjuminutersintervallerna omväxlande gråtfärdig och asförbannad, samtidigt som den lilla resonliga rösten som ibland bor i huvudet förklarade att det är ju faktiskt ingen idé att bryta ihop över vädret. Kostar mycket energi, båtar föga.

Jag lät mig inte talas tillrätta. Det enda jag kunde motivera mig med var att jag kunde räkna de förbaskade intervallerna som mental styrketräning, och att det bygger lite extra pannben. Whatever works! Intervallpasset är genomfört, och det slutade ju faktiskt snöa så småningom.

Men du snön? Här är en låt till dig. Så du förstår hur jag känner.

Perspektiv och motivation

Det här med att jag ska göra en Ironman i juli, det känns ju ganska överväldigande. Det är ju en riktigt lång distans! Fast efter föredraget jag var och lyssnade på i veckan känns det betydligt mindre imponerande – ja, nästan trivialt.

Hur är det möjligt, frågar man sig gång på gång? Jo, den som berättade var ingen annan än Greger Sundin, som är ultradistanstriathlet och vars senaste bravad var 30 Ironmantävlingar på 30 dagar.

Jo, du läste rätt. Varje dag i 30 dagars tid simmade han 3,8 km, cyklade sedan 18 mil och avslutade med att springa ett marathon. Som om det vore ett jobb där man aldrig fick några lediga dagar. Efter de trettio loppen kände han sig fortfarande fräsch i kroppen, och kunde lätt ha gjort åtminstone tio till, sa han, Hans sambo LIna bloggade om att vi nog inte har en aning om var kroppens gränser går. Bland annat skriver hon:

Alla har vi fysisk potential att göra SÅ mycket mer än vi någonsin vågar föreställa oss. Vi måste bara våga tro på våra kroppar och sluta lyssna på alla som säger: det där går aldrig. Allt går om man vill det tillräckligt mycket och går det inte första gången så har man förmodligen tagit lärdom av misstagen så att det går andra gången istället.

Jag är benägen att tro att hon har rätt.

Det som begränsar prestationer som Gregers, att göra tio, tjugo, trettio långa distanser på raken är nog inte främst det fysiska utan mer psyket. Att stå ut med smärtan och ansträngningen. Att slå bort alla negativa tankar och inte låta dem slå rot. Att inte ge efter för bekvämligheten eller tvivlet på om man ska klara av det man föresatt sig – det kräver nog mer styrka än den som krävs av benmuskler, lungor och annat för att tillryggalägga själva distansen.

Jag frågade Greger vad han tänker på under sina många långa tävlingstimmar. ”Jag räknar”, svarade han. ”Mest kalorier för att veta hur mycket jag måste stoppa i mig, men också tid så jag vet hur jag ligger till.” Han berättade också att han jobbar hårt med att inte släppa in negativa tankar, så snart en liten elaking dyker upp slår han bort den och tänker på något positivt istället.

Det låter ju jätteenkelt, men när du är inne på cyklingen på din Double deca Ironman (20x Ironman) och ska cykla 1800 varv på en tvåkilometersbana, då är det nog rätt svårt att omsätta det i praktiken. Men Greger kan. Jag har lite att lära där – och inspirationen är definitivt välkommen inför min tripp mot Frankfurt.

Om du vill veta mer om Greger och hans långa tävlingar kan du kika på hemsidan eller se en inspelning från föredraget/intervjun här.

För övrigt så tycker jag fortfarande att en Ironman är lång nog i sig själv – men det är ju i alla fall bara en dag!

IMG_3977
Mannen, myten, marathonmaskinenIMG_3979Jojje Borssén och Greger Sundin

Vi drar åt skogen

IMG_2284IMG_2279 IMG_2285Söndag, solsken och jag hade bestämt med tuffa Theresia att springa en sväng i Hellas. På väg dit är jag på ett strålande humör, sjunger högt för mig själv i bilen och är så inne i skönsången (ja, vad vet du, du var ju inte där..!) att jag missar att byta fil och hamnar i Hammarby Sjöstad. Oh well, jag var ute i god tid så det gjorde inte så mycket. När jag sladdar in på parkeringen vid Hellasgården ser jag Theresias vrålåk Gula Faran, och inser att hon är sjukt mycket hårdare än jag och har cyklat hit. Trots att hon har typ fyra gånger så långt. RE-spect.

Målet för dagen var ett varv på gröna spåret, och det var sådär larvigt fint i skogen. Solsken, blåsippor, fina små glittrande sjöar, en mediterande snubbe på en brygga och lite dödsvindar här och där. Ja, och så såg vi en pudel. Fick lust att häva ur mig ett vårskrik vid Strålsjön, men då kanske mediterande snubben hade trillat i vattnet. Det stod 5 grader på skylten vid Källtorpssjön, så kanske väl tidigt för sådant.

Att springa i trevligt sällskap är en lyx, och tiden gick snabbt när vi avhandlade livets väsentligheter, löste lite världsproblem och sånt. Sedan fick vi kaffe på fiket vid Hellas. Fler såna här förmiddagar, det önskar jag  mig!

Och du, det gör inget om du ber mig dra åt skogen. Jag trivs där!

gröna