Onsdagsendorfiner

Idag var det dags för löpning med Team Snabbare igen. Jag är så vansinnigt nöjd att jag anmälde mig till detta! Eftersom mitt normala löptempo är någonstans mellan krypfart och stappelhasning känns det alltid lite jobbigt med löpning i grupp. Ska jag vara sist igen? Och när jag är det, kommer alla att springa ifrån mig och tränaren ha hunnit på igenom halva passupplägget innan jag tagit mig igenom uppvärmningen?

Så är det inte med löpning Deluxe. Jodå, jag är fortfarande bland de sista i gruppen, men det känns inte jobbigt. Passet är upplagt så att det funkar för alla. Igår startade vi med en grym uppvärmning – vi skulle ta oss från startplatsen i Hammarby Sjöstad till Hammarbyhöjdens IP. Det är ungefär en kilometer. Easy-peasy kan det tyckas, men då ska en veta att hela kilometern går uppför.

teamsnabb2

Ordentligt uppvärmda fick vi sedan börja med löpskolningsövningar, styrka och rörlighet. Jag har gjort de flesta av de här övningarna förut, och hört de flesta tekniktipsen: fram med höften, dra bak axlarna, jobba med armarna, hög frekvens… Skillnaden är att Fredrik och Marika är grymma på att också förklara VARFÖR vi ska göra si eller så, och låter oss testa olika varianter för att känna skillnaden i våra egna kroppar. Och demonstrerar (med ljudeffekter!) på ett sätt som gör att skrattmusklerna också får jobba.

Jag fick bland annat en gigantisk aha-upplevelse kring det där med stegfrekvensen: Vi ska springa med snabba steg för att vi då kan använda elasticiteten i våra muskler på ett bra sätt. Testa själv: ställ dig upp, och hoppa jämfota på stället med små, snabba hopp. Det känns ganska spänstigt och fjädrande, inte sant? Testa nu att hoppa långsammare. Vad händer?

Mm-hmm. All elasticitet försvinner och hoppet känns tyngre och mer stumt. Precis samma sak händer när du springer. Okej, jag är övertygad och kommer att tänka mer på frekvensen från och med nu!

Efter styrka, rörlighet och löpskolning var det dags för huvudpasset, som idag bestod av intervaller. Tidsintervaller i pyramid närmare bestämt. På en rundbana utanför idrottsplatsen skulle vi springa 1 – 2 – 3 – 4 – 3 – 2 – 1 minuter snabbt, där varje intervall skulle kännas utmanande. Enminutaren skulle alltså gå bra mycket fortare än fyraminutaren. Idealt skulle vi springa i samma fart på den första enminutaren som den sista, och så fick vi vila hälften så länge som vi sprungit. Efter enminutsintervallen blev det alltså kort vila på 30 sekunder, medan vi efter fyraminutersintervallen fick gå och dra benen efter oss i hela två minuter.

Passet var jobbigt, men inte outhärdligt, och känslan när jag sprungit fyraminutersintervallen och visste att från och med nu blir löpningarna bara kortare och kortare… Den var fin! Då har jag också lite lättare att bita i och köra på fast det är jobbigt. Det börjar ju kännas som att det  bara är litegrann kvar, och lite orkar jag ju alltid!

Tiderna blev föredömligt jämna, såg jag när jag laddade upp passet från min Garminklocka. Det skilde bara två sekunder i kilometertid på min första och min sista enminutsintervall, och den sista gick snabbast. Trött och nöjd!

teamsnabb3

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s