Dö, snö – dö!

DSC_1971

För yogakursen läser jag Eckhart Tolles mindfulnessbibel ”The Power of Now”. Delvis är den verkligen vansinnigt flummig, delvis intressant och tankeväckande. Ett av huvudbudskapen (som jag tolkar det!) att något av det viktigaste vi kan göra för att utvecklas är att acceptera nuet, precis som det är. Inte så att du inte ska göra något åt eventuella problem, orättvisor eller andra oegentligheter, men först måste du acceptera att läget är som det är. Att känna mentalt motstånd, ilska och andra negativa känslor inför sakernas tillstånd är enligt Tolle bara att plåga sig själv i onödan.

Igår försökte jag praktisera det här. Det gick käpprätt åt skogen.

Situationen: Löpträning med Team Snabbare, vi ska springa intervaller. Först 3 x 7 minuter där varje intervall ska gå lite snabbare än den förra, och sen 8 x 30 sekunder fort, fort. Det snöar ymnigt, och marken är täckt av ungefär en decimeter lössnö.

Jag hatar löst underlag pga 1) jobbigt och 2) tror att jag ska ramla eller stuka/vricka en fot. Alternativt helt enkelt slå ihjäl mig. Jag hatar nederbörd pga någon slags psykologiskt problem med stänk i ansiktet. Om du stänker vatten i mitt ansikte så kommer jag att bli förbannad. Om vädret envisas med att stänka vassa snöflingor på mig i ett par timmar? Likaledes, men jävelskapet lyssnar ju inte när jag skriker MEN SLUTA DÅ!

Nä, det är inte konstruktivt att bli arg på något jag inte kan påverka. Jo, det vore väldigt mycket rimligare att bara köpa läget – det här passet kommer inte att bli så bekvämt men det är väl bara att bita ihop!

Igår var jag varken konstruktiv eller rimlig. Jag sprang de tre sjuminutersintervallerna omväxlande gråtfärdig och asförbannad, samtidigt som den lilla resonliga rösten som ibland bor i huvudet förklarade att det är ju faktiskt ingen idé att bryta ihop över vädret. Kostar mycket energi, båtar föga.

Jag lät mig inte talas tillrätta. Det enda jag kunde motivera mig med var att jag kunde räkna de förbaskade intervallerna som mental styrketräning, och att det bygger lite extra pannben. Whatever works! Intervallpasset är genomfört, och det slutade ju faktiskt snöa så småningom.

Men du snön? Här är en låt till dig. Så du förstår hur jag känner.

Annonser

4 reaktioner på ”Dö, snö – dö!

  1. Håller helt med! Hallå där liksom, jag måste löpträna! Och jag vill inte heller slå ihjäl mig… Buhu stackars oss…^^

    Jaja. Skam den som ger sig! Pannben var det ja…

    1. Jamen eller hur! Snön verkar inte alls ta hänsyn till att vi har lopp att träna till. Hänsynslöst, om du frågar mig! Men nu verkar det ju ordna upp sig till helgen. Run, Prilladonna, run! =)

  2. Haha! Svårt att låta bli att bli förbannad och gråtfärdig ibland. Men du, du hade ju en chans till. Istället för att försöka tänka förnuftig tillrättavisande tankar kunde du ju ha praktiserat kunskapen genom att tänka ”jaha ja, idag blir jag arg och sur på snön. så är det tydligen. det är ok att bli tjurig på snön” här och nu. acceptera. 😀

    1. Du är klok, du! =) Det blev faktiskt nästan lite så av sig självt, på den sista sjuminutersintervallen. Kunde *nästan* garva åt mitt eget elände och att vädret kan påverka mig så mycket. Får jobba lite mer på den där acceptansen, tror jag. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s