Premiärmilen

Min löpträning har varit ett sorgligt kapitel ganska länge, och speciellt sedan jag traskade till mig den där hälsporren i New York i september. Jag plågade mig igenom Österlen halvmarathon i november, sedan har det varit rehab för hela slanten. Hittills i år har jag sprungit (håll i er nu!) tolv mil. Inklusive idag. Inte ens en mil i veckan. Jag hade alltså ingen riktig aning om vad jag kunde förvänta mig av en mil på tid idag, när jag fått en startplats till Premiärmilen av Actic Kista (tack för den!).

Senast jag sprang ett millopp var hösten 2010. Det var ju ett tag sedan! Våren 2010 sprang jag Premiärmilen senast, och då klämde jag mig under den magiska 60-minutersgränsen för första gången i livet. Jag ville ju gärna landa på samma sida timmen även idag, men hade egentligen ingen aning om ifall det var vettigt att förvänta sig det av kroppen. Planen blev att springa på känsla, hålla den där tekniken jag håller på att lära mig hos Team Snabbare, ha koll på pulsen och se vart det tar mig – en liten lägescheck helt enkelt.

Det var svårare än jag trodde. Att inte titta på tiden alltså.

I starten tog jag det lugnt. Min borttappade rutin gjorde att jag glömde bort det där med att värma upp, och väl i startfållan var det klaustrotrångt och inte läge att röra på sig alltför mycket. Tjejen framför mig följde entusiastiskt med i Actics uppvärmning, och gav mig en rejäl spark på knät. Aje. Nåja, jag hade ju inte bråttom så första kilometern kan ju bli uppvärmning, tänkte jag. Ganska skönt att inte hetsa och springa om.

Solen vrålar från en smällblå himmel, och redan efter femhundra meter konstaterar jag att jag har för varma kläder på mig och undrar om jag ska stanna och kavla upp benen på mina flossade vintertights. Äh, det får vänta, det är ju för trångt. Massor med folk överallt, många springer med hörlurar och tyvärr fipplar många med sina telefoner (byta låt?), vinglar lite av och an och agerar oförutsägbara bromsklossar. När vi passerat enkilometersskylten börjar jag spana efter luckor och kryssar mig förbi några löpare.

Fokus på teknik och känsla, var det ja. Plockar fram alla tekniktips och bilder från Team Snabbare-kursen och tänker antenner på höfterna som lyfter upp en hylla, och strömförande spröt på fotknölarna – och så hitta lite Dirty Dancing-känsla på det. Och  lyft-lyft-lyft-lyft-lyft! Ni fattar va?

Det funkar sjukt bra med korta steg och hög frekvens, speciellt i nedförsbackarna rullar jag förbi många som springer och bromsar sig. Efter tre kilometer sneglar jag på pulsklockan och ser 172. Helt OK, där ska jag kunna vara – det känns bra också. Tyvärr triggar varje kilometerskylt igång prestationstankar och tidsfunderingar. Undrar vad det här är för tempo? Kommer jag att komma in under en timme? Om jag inte gör det, deppar jag ihop då och lägger ner allt tävlande?

Jag bestämmer mig för att se det lite som en meditation. Tankarna kommer, låt dem göra det men låt dem passera. Tänk på tekniken, tänk på andningen, tänk på vad som helst utom tiden! Gruspartiet av banan är helt klart skönast. även om det är smalare där. Det går ändå hyfsat att springa om. Min tendens att sakta in och ta rygg på dem jag springer ikapp är tydligen oförändrad, så jag behöver fokusera på att hålla mitt eget tempo.

Vid varvningen vid 5 km går det liksom inte att undvika att se tiden, och jag noterar att jag är on track att gå under timmen om jag inte totalhavererar sista varvet. Undrar om jag gör det? Det ÄR ju jobbigt, men kontrollerat och jag har inga massiva syraattacker i benen. Bara att rulla på, det går så länge det går! Jag hämtar kraft i allt jag ser, typ att jag sprang om hon i sjukt snabba outfiten, och att han i blå jacka som springer bredvid andas galet mycket tyngre än jag gör. I backarna låter det som att han hulkgråter.

Tre kilometer kvar. Sen två. Nu är jag säker på att jag inte kommer att totalhaverera, och bestämmer att jag kan få kolla tiden vid niokilometersskylten. Den kommer efter några jobbiga backar, pulsen är hög och jag använder nedförslutet att rulla om några fler och få ner pulsen. Tiden är 53 med en kilometer kvar, och då är mål under 60 en kakbit. I alla fall om jag fortsätter springa – och det gör jag såklart.

På rakan fram till mål unnar jag mig att öka farten lite, springer om en hel del och blir omsprungen av hulken precis innan mållinjen. Trycker av tiden till 58:20. Pyttelite snabbare än samma lopp för fyra år sedan, då med mycket mer löpträning i bagaget. Jag säger – tack kroppen! Det här var ett bättre besked än jag vågade tro. Lite löpträning på det här, så!

 

Advertisements

2 reaktioner på ”Premiärmilen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s