Semester och kroppens förfall

I tisdags var jag typ odödlig. Post-swimrunhög och heeelt oberörd av helgens äventyr, kände in-gen-ting! Ja, förutom lite ömt i axeln och skavsår i knävecken då.

Sen utvecklade sig axeln till en öm, värkande och krampig rygg, högerknät började krångla och det blev varbildning i skavsåren. Det tog visst kroppen några dagar att fatta vad som hade hänt. Huvudet är inte heller så snabbt, jag har inte riktigt fattat att jag har jobbat klart för ett tag framöver – semester i fyra veckor börjar nu!

Nåja, nu är det midsommarhelg och jag ska fira hos mina föräldrar med släkt, sambo, bonusar och vänner. Idag har jag gjort lite sillinläggningar, sprungit fyra kilometer och besiktat bilen. Den gick igenom.

Imorgon är en annan dag. Då kanske det där med fyra veckor ledigt sjunker in?

Glad midsommar på er, alla rara!

IMG_2246

Annonser

Swimrunglädje som varar

swimrunkartaDet här är GPS-filen från Stockholm Swimrun i lördags. När jag tittar på den så blir jag nästan lite fnissigt glad, imponerad och stolt över att vi tog oss alla de där 25 kilometrarna genom skog och vatten alldeles för egen maskin.

Endorfinrus som räcker i flera dagar, och ger det där leendet som inte går att stoppa.

Vad gör dig glad idag?

 

Stockholm Swimrun – en dag i blåsväder

Här kommer loppromanen från mitt Stockholm Swimrun i lördags. Varning, det är ett sjukt långt inlägg. En kortversion finns här.

I höstas fick jag veta att Team Nordic Trail skulle arrangera ett nytt swimrunlopp, på Djurgården och norra sidan av stan. Spännande! Min kompis Matilda nappade på idén och vi anmälde ett lag. 21 km löpning och 3,8 km simning, rimliga distanser ju!

Tyckte vi, i november.

Nu såhär på lördagmorgonen när vi möttes vid Stora Skuggan kändes det kanske inte riktigt likadant. Matildas längsta löppass de senaste månaderna låg runt 9 kilometer, och mitt på 15. Vi har förvisso tränat swimrun ett antal gånger, men de passen har varit ungefär en timme långa – och idag räknar vi med att hålla på i 5-6 timmar. På frågan ”är ni laddade?” svarade vi konstant ”Ja, ångestladdade!” När vi fyllde i den där blanketten där Sthlm Swimrun inte är ansvariga om vi drunknar eller blir överkörda av en svan frågade jag funktionären om adressen som skulle fyllas i var den dit kvarlevorna skulle skickas. Hen såg lite osäker ut men svarade snällt att ja, så var det.

Solen sken snällt från himlen, och vinden hade väldigt bråttom. 8 m/s sas det, med vindbyar upp till 20 m/s. Då friskar det i bra! När vi hämtat vårt startkit la vi oss i en sluttning vid starten för att inte blåsa bort. Där låg vi sen och marinerades i våra stresshormoner tills VSS’arna Henrik och Jonas kom och gav oss lite tips och pepp. De är ett rutinerat swimrunteam som bl a har kört Ö till Ö och Utö Swimrun tillsammans.

Team Kirin Racing
Team Kirin Racing, coolare än korv

Huvudtipset vi fick var att minimera fippel. Att ha koll på när det börjar bli dags att hoppa i vattnet och se till att ha glasögon öronproppar och allt sånt på plats så vi inte behöver stanna utan kan hoppa i och börja simma direkt. ”Man ska simma på ordentligt för att ta igen 20 sekunder fippel” sa Jonas, och det har han ju helt rätt i. Henrik fyllde på med att det är king att sätta fast snodden till öronpropparna i simglasögonen så man vet var de är. Precis så hade jag gjort, och kände mig sjukt nöjd med det.

Efter lång väntan var det dags för racemöte, och eftersom tre lag inte var svensktalande kördes mötet på engelska. Eller, svengelska kanske var mer rättvisande? Vi fick tips som ”do not swim in front of the skärgårdsbåt” och ”you will be disqualified if you dive from the brygga” och sen var det plötsligt dags att börja klä ut sig. Alla är väl sitt allra snyggaste jag i gummidräkt, badmössa och simglasögon? Nä, kanske inte – men precis som vinden är det ju lika för alla!

P1000474När starten gick trippade sisådär 300 gummiklädda tävlande iväg genom skogen – rätt häftig syn! Den första löpningen var ungefär 1,5 km lång, och farten hölls ner av ett ledarfordon som inte fick passeras. Vid första istigningen var det alltså 300 pers som skulle ner i vattnet nästan på en gång. Vi låg klart sist på löpningen – vi hade fullt klart för oss att den biten var vår svaghet och att det skulle straffa sig att gå ut för hårt. Icke-fippelstrategin funkade dock fint och vi klev i vattnet före många som stod och tog på sig glasögon och rättade till mössan.

Jag var väldigt nervös för den första simningen. Det var den längsta för dagen – 1,6 km – i blåst, trängsel och genom Ålkistan som är en smal kanal som jag fått höra brukar vara ström. Eftersom vi skulle simma med lina hade jag dock inte så mycket tid att fundera på sånt. Matilda borrade ner huvudet och började simma, linan sträcktes och då var det bara att hänga på!

SSR-2014-107-(ZF-3595-43768-1-001)

Med racevästen på hamnade linan längre ner runt min midja än den gjort när vi testsimmat, så jag hamnade lite väl nära Matildas fötter. Min huvudsakliga vy under de 1,6 kilometrarna var alltså en vit båtlina och de rosa sulorna på ett par trailskor. När vi simmade in i Ålkistan blev det alldeles mörkt, och när jag kom upp och andades såg jag folk som stod uppe vid kanterna och hejade på oss. Och fullt med folk på sidorna, vevande armar och bröstsimmande ben åt alla håll. Hade jag simmat själv hade jag nog velat stanna och hämta andan nu, men jag var ju på släp. Efter ett tag insåg jag att det funkar ju ändå – jag blir stressad men det går ju att hantera.

SSR-2014-148-(ZF-3595-43768-1-002)
Grymmaste Matilda bogserade mig genom simningen. Tack, tack, tack!

kräftriketSolen sken på oss igen när vi passerat Ålkistan och kom in i Brunnsviken. Det kändes som om vi simmade om hur många lag som helst! Jag brydde mig inte så mycket om att titta framåt – det är ju bara att följa linan. Efter en stund kikade jag ändå upp (nyfiken i en strut) och trodde knappt mina ögon när jag såg att uppstigningen var bara hundra meter framför oss. Blev så sjukt glad när jag insåg att den bit jag fasat för mest redan var över! Highfiveade Matilda när vi klev upp och joggade fram till första vätskedepån vid Kräftriket. Där stod min sambo och hejade på oss, och berättade att alla snabba lag hade Inov8 X-talonskor. Skit också, fel dojjor! Drack lite vatten, och sen vidare. I och med detta klarade vi dagens första mål: klara cutofftiden vid Kräftriket. God marginal hade vi också!

Banan var verkligen fantastiskt fin! Nästan hela löpningen gick längs med vattnet, till stor del  på stigar och hela tiden i underbar natur. Första löpningen gick genom Bergianska trädgården, förbi blommor, träd och förvånade turister och bort till Brunnsviksbadet där vi fick hoppa i igen. Många lag sprang om oss på löpningen, och en del av dem simmade vi om på andra simsträckan. Sen sprang de om oss igen när vi rundade Brunnsvikens södra spets och siktade mot Hagaparken.

På den tredje simningen fick vi hoppa i från en brygga, och simma bort till en liten strand nedanför Koppartälten. När vi närmade oss stranden började det lukta allt annat än hallon, och när jag satte ner handen för att känna om det var dags att kliva upp kände jag att botten bara bestod av dy. Uäck! Det stank och var lite som att springa i ett kärr. Många äcklade utrop hördes, och alla simmare kom upp svarta  och dyiga i ansiktet. På vätskekontrollen vid Koppartälten passade vi på att ta en mugg vatten och skölja av ansiktet, så i skulle vara presentabla när vi sprang förbi utanför Vickan och Dannes hus.

Nu var det en ganska lång löpning bort till Lings grav, och sedan en simning bort till Bergshamrasidan där nästa cutofftid var. Det blåste rätt duktigt, och gick vita gäss på vågorna. Nu började det bli mer tunnsått med lag – de sprang ifrån oss så mycket på de längre löpsträckorna att det inte var möjligt att ta igen på simningen längre. Uppgång från den här simningen var på en stenmur som vi fick klättra uppför, lite spännande! Vi stämplade tiden och fick veta att vi hade en timme tillgodo på cutoffen. Hurra!

Genom skogen bort mot Ulriksdal var det fina stigar, men plötsligt… Inga rödvita snitslar så långt ögat kunde nå. Vi stannade, grävde fram kartan, försökte fatta var vi var och vart vi skulle. Övervägde om vi skulle vända eller inte, men riktningen kändes rätt så vi körde på. När vi kom ut på en grusväg mötte vi ett par, som berättade att vi inte var de enda som var vilse, men att vi nu var på rätt väg. SKÖNT!

Vid Ulriksdals värdshus var det vätskedepå igen, och här bjöds vi på gazpacho, som var supergott! Något starkt och salt var härligt som omväxling till sliskig sportdryck och bottenslam. Nästa simning var över till Kaninholmen, en liten ö som jag ofta sprungit förbi på löprundor runtikring Edsviken. Kul att få sätta fötterna på själva ön nu! Vattnet vågigt och kallt men simningen är kort. Löpningen över ön var bara 400 meter, men det kändes som 400 höjdmeter. Rakt uppför, sen rakt nedför, och sen 50 meter simning över till fastlandet igen.

Sista cutofftiden skulle vara på Bockholmen, och det var nästa stopp. Nu började Matilda få ont i benen, och vi varvade löpning med gång. Biten från Kaninholmen till Bockholmen är ganska kuperad och har en del rotig, stenig stig så vår framfart var inte så snabb. Vi blev extra glada att se funktionärerna vid istigningen till Bockholmssimningen, för då visste vi att vi skulle klara den cutoffen också. 400 meter vågig och kall simning, 400 meter stappelhasning och sedan en glad funktionär som bjöd på köttbullar.

Min axel började surna till under nästa simning, som var dagens näst längsta. Vi skulle över farleden vid Ålkistan och tillbaka till bryggan där vi hoppade i på första simningen. På vägen skulle vi runda en grön boj som var sjukt svår att se i motljuset. Här började det bli lite misär faktiskt. Vattnet kändes mycket kallare än det gjort tidigare (energibrist?), vågorna var jobbiga och det var svårt att se vart vi skulle. Nu var det bara att gräva. Den här simningen var inte snygg, men jag orkade inte bry mig. Bålstabilitet? Nä, honom känner jag inte till. Vågorna kastade oss hit och dit och jag hade fullt sjå att hänga med på vart de där rosa sulorna tog vägen.

hagaparken

När vi äntligen fick kliva upp var vi båda rätt nerkylda, jag hade ingen känsel i varken händer eller fötter. Vi försökte gå snabbt för att få upp värmen, för Matildas ben gick inte med på löpning nu. Sludderpratade med frusna kinder, och försökte peppa oss vidare. Bara två simningar kvar nu! Fina stigar längsmed vattnet som jag inte riktigt orkade uppskatta. Knäna värkte, av trötthet eller kyla eller båda delarna.

En sista simning längs stranden, kallt igen, vågor igen och vi skulle runda en udde och två bryggor. Vid uppstigningen smakade vattnet båtbränsle och jag var nerkyld igen. Hej och hå, jobba upp värme! Nästa gula väst vi såg peppade oss och sa att det skulle komma lite backar framöver. Detta besked mottogs inte med några jubelrop.

Just det, Fiskartorpet. Uppför och stigar och vacker natur och nu måste vi väl ändå vara framme snart? Matilda började må illa och jag försökte hålla i mitt goda humör. Den sista simningen var över Laduviken som är en sjö. Spegelblankt och varmt vatten, skön omväxling mot kalla vågor. Dyig uppgång och jag fick putta upp Matilda ur vattnet när det inte gick att få stadigt fotfäste, Sen drog hon upp mig.

Vi rundade byggnaderna vid Stora Skuggan och sen såg vi målet. Bara en stor gräsplan att ta sig över. ”Fyrahundra meter kvar” gastade funktionärerna, och jag ser att det är en stor folkmassa vid målet. Vi är näst sista lag i mål,  och alla som redan är klara klappar och tjoar och hejar och ropar på oss den sista biten – otroligt häftig känsla! TACK för det alla!

Ett grymt härligt lopp, välarrangerat med bra depåer och fantastiskt trevliga och glada funktionärer. Jag kommer gärna tillbaka nästa år, helst med lite mer löpträning i bagaget.

Short & sweet Stockholm Swimrun

SSR-2014-107-(ZF-3595-43768-1-001)Ja, allså loppet var rätt långt, men här kommer den korta versionen av lag 3xT’s insats i Stockholm Swimrun i lördags.  Vill du läsa den långa hittar du den här.

Vädret var som skräddarsytt, bortsett från stark blåst som fick det att gå vita gäss på vågorna. Vårt lag simmade bra men sprang rätt kasst, för att vara ärlig – men det visste vi redan innan. Glömde visst att träna? 21 km terränglöpning tar bra på otränade löparben. Med mer löpträning blir nästa swimrun nog ännu roligare, för jag hade riktigt kul nu! Vackra vyer, fina stigar, roliga simpassager genom Ålkistan och över till öarna Kaninholmen och Bockholmen. Trevliga och glada funktionärer, och bra utbud i depåerna. Och sen är det något härligt äventyrligt att ta sig fram genom naturen amfibie-style. Vi uppnådde båda målsättningarna – ”klara alla cutofftider” och ”bli näst sist eller bättre” – så jag bedömer det här som ett riktigt lyckat lopp. Applåder och jubelrop sista biten in till mål var en härlig bonus!

Ett grymt kul och välarrat lopp, som jag gärna återkommer till nästa år!

 

Eftertankens kranka blekhet

DSC_2127

Virrar omkring, kollar kartor, läser tävlings-PM och undrar om jag glömt någon obligatorisk utrustning, kollar vädersajterna titt som tätt (9 m/s nordlig vind – allvarligt?) och frågar mig om det räcker med det som serveras i väskekontrollerna eller om jag ska ta med något mer i energiväg.

Kort sagt, det är en helt vanlig kväll före tävling. Imorgon ska jag springa 21 km och simma 3,8 km fördelat på 12 löpsträckor och 11 simsträckor.

Wish me luck, det kommer jag att behöva!

Amfibieträning

Det där Ångestloppet Ångaloppet har arrangerat ett par swimrunträningar i Hellas – igår var tillfälle nummer två. Det passade ju fint inför tävlingsdag på lördag, en sista test av simning med lina och kanske lite mera tips från coacherna. Tyvärr hade Matilda, min vapendragare i lag 3xT utvecklat förkylningssymptom under dagen och var lite skeptisk till att träna med hög puls. Efter lite velande bestämde vi att jag skulle köra några varv med gänget, och sen testa lina och bara plaska lite på slutet.

Vi drog iväg på det vanliga uppvärmningsvarvet, ut på udden, över lilla ön vid Liksundet och sen tillbaka till bryggan. Vädret hade varit soligt och fint hela dagen, men lagom till träningen skulle börja mulnade det på och blev kallare. Det gjorde inget – eftersom passet började med någon kilometer löpning i våtdräkt hann jag bli varm och känna att det skulle bli rätt skönt att hoppa i. Precis som förra gången är jag bland de absolut långsammaste löparna i gänget, men det gladde mig att jag i alla fall lyckades ta ikapp lite på simningarna.

Många i- och uppstigningar, lite löpning på delar av banan från torsdags-Swimrun. Hala klippor, vassa stenar och knöliga stigar. Jag är verkligen inget ess på terränglöpning. Det är så galet roligt, men så himla svårt! Det underlättar väl inte att jag är lite harig heller. Sen fastnade jag i en fiskelina (!) och höll på att stå på öronen. Tunn, tunn lina som knappt syntes hade lyckats linda sig flera varv runt högerdojan och tog lite tid att snurra loss. Sedan var vi på efterkälken och sprang lite vilse på småstigarna tillbaka.

Som avslutning skulle det bli ett varv på torsdagsbanan, men då valde jag att simma lite med Matilda istället. Vi kortade linan med någon meter mot förra testet, och wow vilken skillnad det blev! Nu kände jag verkligen att jag fick hjälp av att simma bakom henne, det gick snabbare utan ökad ansträngning. Extra bonus var att det inte ens blev jobbigare för henne. Jag passade också på att testa nya simglasögon; det är samma modell som jag har nu men ett nytt par, som förhoppningsvis inte ska imma så förbaskat mycket. Ja, eftersom de är nya alltså. Funkade bra, så de får hänga med på lördag.

Om nu bara ingen blir sjuk eller så, så kanske det här ordnar sig.

P1000464 P1000463 P1000461 P1000459 P1000458 P1000467

 

Yoganerver

 

Det finns många saker att vara nervös för nu. Förutom det där med Stockholm Swimrun så är det också det där med att filma en yogaklass och skicka in till Global Yoga. Förhoppningsvis få den godkänd så jag blir certifierad yogafröken. Det har känts som att det är så himla gott om tid att göra det – ända till midsommar liksom! – tills det helt plötsligt nästan inte finns någon tid alls kvar. Bara drygt en vecka nu tills jag ska ha skickat in filmen.

Och det förutsätter ju att jag har lyckats filma en klass som a) inte blivit alltför misslyckad och b) tekniken har varit på min sida. Idag testfilmade jag lite, och det gick inte så bra. Min kamera verkar svimma efter 29 minuter och filmen behöver vara minst en timme. Problem. Ska jag behöva läsa manualen verkligen??

Men just det. Tänk yoga. Andas.

Det ordnar sig.

IMG_4125 IMG_4135