Stockholm Swimrun – en dag i blåsväder

Här kommer loppromanen från mitt Stockholm Swimrun i lördags. Varning, det är ett sjukt långt inlägg. En kortversion finns här.

I höstas fick jag veta att Team Nordic Trail skulle arrangera ett nytt swimrunlopp, på Djurgården och norra sidan av stan. Spännande! Min kompis Matilda nappade på idén och vi anmälde ett lag. 21 km löpning och 3,8 km simning, rimliga distanser ju!

Tyckte vi, i november.

Nu såhär på lördagmorgonen när vi möttes vid Stora Skuggan kändes det kanske inte riktigt likadant. Matildas längsta löppass de senaste månaderna låg runt 9 kilometer, och mitt på 15. Vi har förvisso tränat swimrun ett antal gånger, men de passen har varit ungefär en timme långa – och idag räknar vi med att hålla på i 5-6 timmar. På frågan ”är ni laddade?” svarade vi konstant ”Ja, ångestladdade!” När vi fyllde i den där blanketten där Sthlm Swimrun inte är ansvariga om vi drunknar eller blir överkörda av en svan frågade jag funktionären om adressen som skulle fyllas i var den dit kvarlevorna skulle skickas. Hen såg lite osäker ut men svarade snällt att ja, så var det.

Solen sken snällt från himlen, och vinden hade väldigt bråttom. 8 m/s sas det, med vindbyar upp till 20 m/s. Då friskar det i bra! När vi hämtat vårt startkit la vi oss i en sluttning vid starten för att inte blåsa bort. Där låg vi sen och marinerades i våra stresshormoner tills VSS’arna Henrik och Jonas kom och gav oss lite tips och pepp. De är ett rutinerat swimrunteam som bl a har kört Ö till Ö och Utö Swimrun tillsammans.

Team Kirin Racing
Team Kirin Racing, coolare än korv

Huvudtipset vi fick var att minimera fippel. Att ha koll på när det börjar bli dags att hoppa i vattnet och se till att ha glasögon öronproppar och allt sånt på plats så vi inte behöver stanna utan kan hoppa i och börja simma direkt. ”Man ska simma på ordentligt för att ta igen 20 sekunder fippel” sa Jonas, och det har han ju helt rätt i. Henrik fyllde på med att det är king att sätta fast snodden till öronpropparna i simglasögonen så man vet var de är. Precis så hade jag gjort, och kände mig sjukt nöjd med det.

Efter lång väntan var det dags för racemöte, och eftersom tre lag inte var svensktalande kördes mötet på engelska. Eller, svengelska kanske var mer rättvisande? Vi fick tips som ”do not swim in front of the skärgårdsbåt” och ”you will be disqualified if you dive from the brygga” och sen var det plötsligt dags att börja klä ut sig. Alla är väl sitt allra snyggaste jag i gummidräkt, badmössa och simglasögon? Nä, kanske inte – men precis som vinden är det ju lika för alla!

P1000474När starten gick trippade sisådär 300 gummiklädda tävlande iväg genom skogen – rätt häftig syn! Den första löpningen var ungefär 1,5 km lång, och farten hölls ner av ett ledarfordon som inte fick passeras. Vid första istigningen var det alltså 300 pers som skulle ner i vattnet nästan på en gång. Vi låg klart sist på löpningen – vi hade fullt klart för oss att den biten var vår svaghet och att det skulle straffa sig att gå ut för hårt. Icke-fippelstrategin funkade dock fint och vi klev i vattnet före många som stod och tog på sig glasögon och rättade till mössan.

Jag var väldigt nervös för den första simningen. Det var den längsta för dagen – 1,6 km – i blåst, trängsel och genom Ålkistan som är en smal kanal som jag fått höra brukar vara ström. Eftersom vi skulle simma med lina hade jag dock inte så mycket tid att fundera på sånt. Matilda borrade ner huvudet och började simma, linan sträcktes och då var det bara att hänga på!

SSR-2014-107-(ZF-3595-43768-1-001)

Med racevästen på hamnade linan längre ner runt min midja än den gjort när vi testsimmat, så jag hamnade lite väl nära Matildas fötter. Min huvudsakliga vy under de 1,6 kilometrarna var alltså en vit båtlina och de rosa sulorna på ett par trailskor. När vi simmade in i Ålkistan blev det alldeles mörkt, och när jag kom upp och andades såg jag folk som stod uppe vid kanterna och hejade på oss. Och fullt med folk på sidorna, vevande armar och bröstsimmande ben åt alla håll. Hade jag simmat själv hade jag nog velat stanna och hämta andan nu, men jag var ju på släp. Efter ett tag insåg jag att det funkar ju ändå – jag blir stressad men det går ju att hantera.

SSR-2014-148-(ZF-3595-43768-1-002)
Grymmaste Matilda bogserade mig genom simningen. Tack, tack, tack!

kräftriketSolen sken på oss igen när vi passerat Ålkistan och kom in i Brunnsviken. Det kändes som om vi simmade om hur många lag som helst! Jag brydde mig inte så mycket om att titta framåt – det är ju bara att följa linan. Efter en stund kikade jag ändå upp (nyfiken i en strut) och trodde knappt mina ögon när jag såg att uppstigningen var bara hundra meter framför oss. Blev så sjukt glad när jag insåg att den bit jag fasat för mest redan var över! Highfiveade Matilda när vi klev upp och joggade fram till första vätskedepån vid Kräftriket. Där stod min sambo och hejade på oss, och berättade att alla snabba lag hade Inov8 X-talonskor. Skit också, fel dojjor! Drack lite vatten, och sen vidare. I och med detta klarade vi dagens första mål: klara cutofftiden vid Kräftriket. God marginal hade vi också!

Banan var verkligen fantastiskt fin! Nästan hela löpningen gick längs med vattnet, till stor del  på stigar och hela tiden i underbar natur. Första löpningen gick genom Bergianska trädgården, förbi blommor, träd och förvånade turister och bort till Brunnsviksbadet där vi fick hoppa i igen. Många lag sprang om oss på löpningen, och en del av dem simmade vi om på andra simsträckan. Sen sprang de om oss igen när vi rundade Brunnsvikens södra spets och siktade mot Hagaparken.

På den tredje simningen fick vi hoppa i från en brygga, och simma bort till en liten strand nedanför Koppartälten. När vi närmade oss stranden började det lukta allt annat än hallon, och när jag satte ner handen för att känna om det var dags att kliva upp kände jag att botten bara bestod av dy. Uäck! Det stank och var lite som att springa i ett kärr. Många äcklade utrop hördes, och alla simmare kom upp svarta  och dyiga i ansiktet. På vätskekontrollen vid Koppartälten passade vi på att ta en mugg vatten och skölja av ansiktet, så i skulle vara presentabla när vi sprang förbi utanför Vickan och Dannes hus.

Nu var det en ganska lång löpning bort till Lings grav, och sedan en simning bort till Bergshamrasidan där nästa cutofftid var. Det blåste rätt duktigt, och gick vita gäss på vågorna. Nu började det bli mer tunnsått med lag – de sprang ifrån oss så mycket på de längre löpsträckorna att det inte var möjligt att ta igen på simningen längre. Uppgång från den här simningen var på en stenmur som vi fick klättra uppför, lite spännande! Vi stämplade tiden och fick veta att vi hade en timme tillgodo på cutoffen. Hurra!

Genom skogen bort mot Ulriksdal var det fina stigar, men plötsligt… Inga rödvita snitslar så långt ögat kunde nå. Vi stannade, grävde fram kartan, försökte fatta var vi var och vart vi skulle. Övervägde om vi skulle vända eller inte, men riktningen kändes rätt så vi körde på. När vi kom ut på en grusväg mötte vi ett par, som berättade att vi inte var de enda som var vilse, men att vi nu var på rätt väg. SKÖNT!

Vid Ulriksdals värdshus var det vätskedepå igen, och här bjöds vi på gazpacho, som var supergott! Något starkt och salt var härligt som omväxling till sliskig sportdryck och bottenslam. Nästa simning var över till Kaninholmen, en liten ö som jag ofta sprungit förbi på löprundor runtikring Edsviken. Kul att få sätta fötterna på själva ön nu! Vattnet vågigt och kallt men simningen är kort. Löpningen över ön var bara 400 meter, men det kändes som 400 höjdmeter. Rakt uppför, sen rakt nedför, och sen 50 meter simning över till fastlandet igen.

Sista cutofftiden skulle vara på Bockholmen, och det var nästa stopp. Nu började Matilda få ont i benen, och vi varvade löpning med gång. Biten från Kaninholmen till Bockholmen är ganska kuperad och har en del rotig, stenig stig så vår framfart var inte så snabb. Vi blev extra glada att se funktionärerna vid istigningen till Bockholmssimningen, för då visste vi att vi skulle klara den cutoffen också. 400 meter vågig och kall simning, 400 meter stappelhasning och sedan en glad funktionär som bjöd på köttbullar.

Min axel började surna till under nästa simning, som var dagens näst längsta. Vi skulle över farleden vid Ålkistan och tillbaka till bryggan där vi hoppade i på första simningen. På vägen skulle vi runda en grön boj som var sjukt svår att se i motljuset. Här började det bli lite misär faktiskt. Vattnet kändes mycket kallare än det gjort tidigare (energibrist?), vågorna var jobbiga och det var svårt att se vart vi skulle. Nu var det bara att gräva. Den här simningen var inte snygg, men jag orkade inte bry mig. Bålstabilitet? Nä, honom känner jag inte till. Vågorna kastade oss hit och dit och jag hade fullt sjå att hänga med på vart de där rosa sulorna tog vägen.

hagaparken

När vi äntligen fick kliva upp var vi båda rätt nerkylda, jag hade ingen känsel i varken händer eller fötter. Vi försökte gå snabbt för att få upp värmen, för Matildas ben gick inte med på löpning nu. Sludderpratade med frusna kinder, och försökte peppa oss vidare. Bara två simningar kvar nu! Fina stigar längsmed vattnet som jag inte riktigt orkade uppskatta. Knäna värkte, av trötthet eller kyla eller båda delarna.

En sista simning längs stranden, kallt igen, vågor igen och vi skulle runda en udde och två bryggor. Vid uppstigningen smakade vattnet båtbränsle och jag var nerkyld igen. Hej och hå, jobba upp värme! Nästa gula väst vi såg peppade oss och sa att det skulle komma lite backar framöver. Detta besked mottogs inte med några jubelrop.

Just det, Fiskartorpet. Uppför och stigar och vacker natur och nu måste vi väl ändå vara framme snart? Matilda började må illa och jag försökte hålla i mitt goda humör. Den sista simningen var över Laduviken som är en sjö. Spegelblankt och varmt vatten, skön omväxling mot kalla vågor. Dyig uppgång och jag fick putta upp Matilda ur vattnet när det inte gick att få stadigt fotfäste, Sen drog hon upp mig.

Vi rundade byggnaderna vid Stora Skuggan och sen såg vi målet. Bara en stor gräsplan att ta sig över. ”Fyrahundra meter kvar” gastade funktionärerna, och jag ser att det är en stor folkmassa vid målet. Vi är näst sista lag i mål,  och alla som redan är klara klappar och tjoar och hejar och ropar på oss den sista biten – otroligt häftig känsla! TACK för det alla!

Ett grymt härligt lopp, välarrangerat med bra depåer och fantastiskt trevliga och glada funktionärer. Jag kommer gärna tillbaka nästa år, helst med lite mer löpträning i bagaget.

Annonser

7 reaktioner på ”Stockholm Swimrun – en dag i blåsväder

  1. Jättetrevlig läsning Anne och bra skrivit! Grymt kjämpat!!! Du har en fantastisk förmåga att tänka positivt verkar det som 🙂 Här har det snöat en hel del i dag :-(( Därför väldigt sugen på en openwater date i Sthlm 27/6 eller 29/6, kan du hjälpa mig??? Upptagen hela lördagen, om ingen OW på söndagen är möjlig så har jag funderat på ev Sthlm trail tävlingen. Mina ”tri-vänner” i Sthlm är på Vansbro triathlon den helgen.

    1. Tack snälla 🙂 Men vad segt med snö, nu vill man ju ha sommar!

      Dålig timing med datumen, jag hade jättegärna velat swimrunna med dig men den veckan är jag på Playitas. 26/6 är det swimrun i Hellas, men det är ju en dag för tidigt… Ska höra mig för om det är något mer på gång!

      Stockholm Trail är nog himla fint annars. det går ju i mina löpartrakter. 🙂

      1. Playitas!!! Ååå en gång kanske, men skulle gärna vilja haft dottern med då. Vi får lite för lite sol o värme här uppe. Vi hörs då om du hör om nåt som sker med bra folk.

      2. Det ska bli jättehärligt, ser fram emot det massor! Hör jag något kul som händer dina datum så hojtar jag till 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s