Ökenlöpning (mera Playitas)

De senaste veckorna har min löpning gått himla bra, det har varit kul och lätt att springa. Mitt träningsschema från coachen innehöll två löppass på Playitas – ett långpass och ett intervallpass – och jag var himla taggad på båda.

Intervallpasset var backintervaller, och det passet brände jag av redan första dagen. På eftermiddagen. När det var apvarmt och i en grusig backe där det blåste (gissa vad??) motvind. Om det blev jobbigt? Jodå, tackar som frågar. Såhär stod det i träningsplanen:

Warmup then 6 x 90s hills at 10km race pace, 5 x 60s hills at 5km race pace, 4 x 30s hills at 3km race pace – rest is the jog back down  or max 1.5x the interval time.

Femton stycken intervaller alltså – wihoo! Redan på andra, tredje sisådär började jag få mjölksyra i benen. Såna här pass funkar ändå så himla bra på mig – många långa i början och så färre och kortare ju längre fram i passet jag kommer. Att det samtidigt ska gå fortare brukar jag inte ägna så mycket tankemöda åt. Det ger liksom sig själv när tiden blir kortare. Min hjärna är verkligen sjukt lättlurad ibland!

Det var ingen brist på backar kring hotellet, som du ser. Landskapet här är dramatiskt. Runda berg, havet, stora fält av svartbrun porös lavasten. Ödsligt och kargt, hårt och utsatt på något sätt. Vindpinat. Och så hotellanläggningen med sin golfbana mitt i, ordentligt bevattnad och alldeles grön i allt det gråa.

Efter de femton var jag rätt duktigt matt i lacken, inte särskilt uppkäftig och hade kommit till insikt om att det där med att springa på morgonen kanske var en bättre idé.

Långpasset blev alltså en morgonjogg. En av de populära löprundorna här är Lighthouse run, fram och tillbaka till en fyr (som du kanske anade av namnet). Faro de la Entallada heter den. Inte heller det här blev något pass där jag hittade runner’s high, tassade fram med fjäderlätta steg och pruttade regnbågar. Mina ben var lätt mosiga efter cykelpasset dagen innan, och det visade sig att vägen till fyren i princip var en lång uppförsbacke. Ja, i motvind då.

Jag hade sett fram emot att se utsikten från toppen – de sista femhundra metrarna är brant uppför och själva fyren ligger på en 200 meter hög klippa. Tyvärr har jag inga bilder på det, för mobilen höll på att blåsa ur händerna på mig och jag tappade kepsen när jag försökte fota. Det blev en snabb vändning och sen tillbaka i nedförslut, thank heavens.

Sen fick jag äta Nutellapannkakor och ett berg av frukt till frukost.

En tur som jag ville testa men inte hann med den här gången var att gå eller springa över berget till grannbyn Gran Tarajal. Men du vet, en ska se till att alltid ha någonting kvar ogjort, så det finns anledning att komma tillbaka!

Till exempel ta fler bilder på palmer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s