Throwback triathlontävling

sater2009Igår fick jag en påminnelse om sommaren 2009 och min första triathlontävling – Sätersprinten. Min klubbkompis Håkan, som är längst till vänster i bild var i Säter och tävlade i helgen, och puttade upp den här gamla bilden i FB-flödet och skrev nåt om femårsjubileum. Alla vi tre (Håkan, jag, Micke) tri-debuterade i Säter, och i alla fall jag var sjukt nervös. Bara av att titta på mitt dödsångestleende ger mig adrenalinpåslag när jag sitter här i soffan.

När jag tänker tillbaka på den tävlingen är det ett mirakel att jag överhuvudtaget ställt mig på startlinjen till några fler lopp, för det var verkligen helt vidrigt. Vansinnigt övertaggad drog jag iväg som en skottspole när starten gick, och simmade alldeles för fort. Efter ungefär halva simningen började det rossla i mina lungor, det kändes lite som om de var fulla av blött, vajande sjögräs, och jag började hosta. Sån där djup, blöt hosta som skakade om sjögräset i lungorna.

Det är svårt att frisimma när en hostar, så jag fick byta till tantsim med huvudet ovanför ytan. Det var tungt att andas och hostan kom tätare och tätare. Sträckan fram till land kändes hur lång som helst, och när jag äntligen fick sätta fötterna i botten orkade jag knappt resa mig.

Att springa igenom växlingen var inte att tala om – jag gick i lugn takt, hostade och kände mig rätt miserabel. När jag kom upp på cykeln kändes det som om lungorna hade krympt till typ en fjärdedel av sin vanliga storlek. Försökte andas djupt för att lugna mig, men det tog stopp någonstans strax under nyckelbenen. Såhär fortsatte det hela loppet, jag fick gå för halv maskin och löpningen blev bara gång. Minsta försök till joggsteg gav mjölksyra typ överallt, och tung, tung kropp.

I efterhand fattar jag inte riktigt varför jag inte bara gav upp och bröt loppet när det kändes så eländigt, men jag hade fått en fix idé att om jag skulle bryta mitt första lopp så skulle jag aldrig köra triathlon igen. Om det stämde eller inte får vi aldrig veta, för jag tog mig ju i mål – helt gråtfärdig och ganska skrämd av rosslet i bröstet och den envisa hostan.

Direkt klubbkompisen Johan hörde hostan och rosslet visste han vad som hänt. I min frenesi hade jag lyckats pressa mig så hårt att jag sprängt några blodkärl (?) i lungorna, och det orsakade hostan och den kassa syreupptagningen. ”Det kommer att sitta i i två dagar, sen blir det som vanligt igen” sa han tvärsäkert, och det visade sig att han hade rätt, I två dagar blev jag galet andfådd av ansträningning i klass med att resa mig från en stol, och hostade mig till rätt fin träningsvärk i magen. Sedan var jag som ny igen.

Några veckor senare körde jag mitt andra triathlon. Tänk att det var fem år sedan! Time flies.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s