Swimrun unleashed

43562972179243__540x304-RGB_5651163164473
Ida, Malin, Theresia och blogginnehaverskan.

Nu märks det att sommaren är i full gång! Varenda helg är full med tävlingar, det simmas och springs och cyklas. Mest högfrekventa i mitt sociala medier-flöde denna vecka var Västerås Triathlon, coola Xterra terrängtriathlon, och så Stockholm Royal Park Aquathlon, som jag själv skulle köra. Två kilometer simning och fjorton kilometer löpning var distansen jag valt – och det fanns massor att välja på.

Det där ”Royal Park” betyder att tävlingen går på Kungliga Djurgården, och vi ska simma i Djurgårdsbrunnsviken. Tävlingsområdet var precis vid Sjöhistoriska muséet. Simsträckorna var 1, 2 eller 5 km, och den som ville kunde kombinera med löpning 7, 14 eller 21 km. För dem som ville simma längsta sträckan gick det dock bara att välja 21 km löpning. Ska det va’ så ska det va’!

Som den tidspessimist jag är var jag på plats på tävlingsområdet i god tid, och hann gå runt och mingla lite med andra nervösa swimrunnare. Ingen verkade taggad, alla pratade om det där regnet som kanske eller kanske inte skulle komma, och så småningom började vi rigga våra platser med prylar för löpningen, och dra på våtdräkterna. Jag bestämde mig för att stoppa skor och strumpor i en plastpåse vid min plats, så att jag inte skulle behöva börja löpningen med blöta grejor. Det kanske tar ett par sekunder extra, men jag är ju inte direkt in it to win it.

Starten gick i vattnet, och speakern uppmanade alla i tävlingsklassen att lägga sig längst fram. De som skulle simma 5 km hade vita mössor, och däribland fanns landslaget i Open Water, som skulle simma utan våtdräkt. För oss vanliga dödliga var våtdräkt obligatoriskt, och jag hade nog inte velat vara utan den. Vattnet var inte jättevarmt, det ryktades om nitton grader.

KLARA – FÄRDIGA – TUUUT! Det vilda vevandet började, först över kanalen för att runda den första bojen. Min vana trogen hade jag lagt mig ganska långt bak i starten. Jag vet att jag inte är bland de snabbaste simmarna, och en jobbig erfarenhet på min första triathlontävling har gjort mig nervös för att gå ut för hårt. Den rädslan gör också att jag tyvärr fegar något alldeles oerhört, så även idag hamnade jag bakom ett gäng bröstsimmare. Innan jag hann fundera för mycket gick jag ut åt sidan och tog mig om, och började leta efter några bra fötter att följa efter. Den här gången hade jag ju ingen Matilda som skulle dra mig i ett rep, utan skulle få simma för helt egen maskin. Okopplad! Scary.

swimcourse

Första hundra metrarna var jag med i någon slags klunga, men redan framme vid första bojen hade den dragits ut på både längden och bredden, så det var gott om plats åt alla håll. När jag rundat hittade jag ett par fötter i vita kompressionsstrumpor, som jag följde efter ett bra tag. Tempot kändes behagligt, och jag lyckades hålla undan för några snedseglare som med jämna mellanrum försökte simma över min rygg. När vi passerat femhundrametersbojen började strumporna bröstsimma lite väl mycket, så jag gled åt sidan och hittade en annan simmare att följa.

Hen simmade ganska rakt och lagom fort, och jag hängde på hela vägen till 1 km-bojen där det var dags att vända tillbaka, Efter vändningen kändes allt himla lugnt och bra, och jag funderade lite på det där med att köra fegtempo. Bestämde mig för att simma om och se om jag kunde öka tempot – och det gick ju alldeles utmärkt. Andningen blev såklart lite mer intensiv, och jag fick sikta lite mer för att se vart jag skulle, men farten ökade och jag kände fortfarande att jag hade kontroll och kroppen var med mig. Så himla skönt!

Vattnet var ganska grunt och det växte rätt friskt med olika växter på botten. De slingrade sig lite runt armarna ibland, men inget att få panik över. Jag såg att en del simmare låg väldigt långt ut från kanten, kanske för att undvika växtligheten? Tänkte att jag sparar några meter på att inte behöva simma in mot kanten när det är dags att gå upp. Simma simma simma undrar vad tiden blir? Suget att kolla på klockan är stort men jag låter bli. Finns ju inte mycket jag kan göra åt det i alla fall, jag är ju nästan framme.

Fötterna i botten, upp med glasögonen och så jogga över röda mattan bort till växlingsområdet. Här är det ju inte lika lätt som i triathlon att se hur jag ligger till – då kan jag ju se hur många cyklar som finns kvar. River av mig våtdräkt, simmössa och glasögon, och så på med strumpor, skor, nummerlapp och keps. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det var en bra idé att snyggt och fint packa ner våtdräkt, glasögon, öronproppar och mössa i plastpåsen innan jag fortsatte ut på löpbanan. WTF? Du kan kalla mig ms. Neat freak. Men då vet jag att det finns tid att vinna i växlingen till nästa gång!

Löpning dårå. Ett litet långpass efter simningen. Varven vi skulle springa var 7 km, så två stycken för min del. I vanlig ordning sprätte jag iväg alldeles för snabbt, och i första uppförslutet började ryggen krampa. Skit. Sedan mitt senaste naprapatbesök har bröstryggen börjat krångla, det känns inte som om jag riktigt får plats att andas och ibland krampar hela alltet ihop. Som nu. Jag börjar gå, försöker ta djupa andetag och expandera hela bröstkorgen så mycket jag kan. Lugn. Tänk yoga!

Theresia trippar förbi och ser pigg ut, det gör mig glad. Efter uppförslutet testar jag att börja jogga igen, och det funkar. Jag tänker teknik, trippar på, fokuserar på de sjukt fina omgivningarna och hejar på alla jag passerar och som passerar mig. En del hejar glatt tillbaka, andra verkar inte ens höra mig. Eller bry sig. Det guppar fortfarande en hel del mössor i kanalen, de flesta vita men några blå också (vita = 5 km, blå = 2 km). Jag spanar efter min kompis Matilda som simmar 5 km, men ser henne inte och har ingen aning om hur lång tid som gått och hur långt hon kan tänkas ha kommit. Ingen vitmössa jag ser simmar tillräckligt snyggt för att vara hon, i alla fall.

SRPA

Jag kommer ikapp killen som hade sin växlingsplats bredvid mig, vi växlar några ord, Han är från Frankrike och ska köra Kalmar IM, och siktar på femton timmar. Han har inte ett löparoptimalt BMI men tuffar på bra och verkar nöjd med livet. Jag önskar honom lycka till och joggar vidare.

Helt plötsligt är det dags att springa över en bro och vända tillbaka, och inte långt därefter kommer 3 km-skylten. På en äng bredvid banan står några hinder och en sån där vägg som brukar finnas på hinderbanor. Det står ”Obstacle training”, och jag tänker på Sofie och hennes alter ego OBSTACLE-SOFFI, och ler lite för mig själv. Sen tänker jag på att Sofie och Sara körde Engadin swimrun igår, med tusentals höjdmeter och simning i åttagradigt vatten. I jämförelse är ju det här en kakbit.

När jag börjar närma mig vändningen vid Djurgårdsbron springer jag ikapp en kanadensisk triathlet, och vi springer ihop en bit. Pratar om banan och dagen, han berättar att han var på cykelsemester på Gotland för 25 år sedan och träffade en svensk tjej, och nu har de varit gifta i 23 år. I sommar ska de cykla på Gotland igen. Det går så mycket lättare att springa i sällskap, och jag får något annat att fokusera på än farten och benen och orken och hur länge den ska räcka. När vi passerar skylten som visar en kilometer kvar på varvet ber jag min medlöpare spurta om han vill – han ska nämligen bara springa ett varv. Han drar iväg och jag håller kvar mitt tempo.

När jag passerar varvningen känns det fortfarande ganska bra, benen rullar på och det känns som om tempot är helt OK. Jag är dock notoriskt kass på att avgöra tempo, så det kan mycket väl gå i stappelhasfart. Det är vansinnigt lockande att kasta en blick på klockan och se vad jag håller för tempo, men jag behärskar mig. Det finns liksom inget att vinna på att veta. Om jag håller en bra fart kommer jag bara att stressa över att jag inte ska orka hålla den hela vägen. Om jag springer långsammare än jag tror kommer jag bara att bli deprimerad över det. Nä, håll kvar den bra känslan och laissez les bons temps rouler.

Sista varvet trippar jag bara på och njuter av den sköna känslan. Jag är lite trött i benen, visst, jag har ont i ryggen, ja – men det går ju ändå! Det är skönt att köra två likadana varv på tävling tycker jag – jag vet precis vad som väntar och kan ticka av lite mentala milstolpar. När jag är tillbaka vid 6 km-skylten fokuserar jag lite extra på tekniken, trycker på pyttelite till. Vågar inte börja tokspurta för tidigt, blir ju trist att behöva GÅ sista biten in i mål nu. När jag korsar den röda mattan vid simuppgången drar jag på sista spurten, och får rusa in i mål och får min medalj. En dag när jag får medalj är alltid en lite extra bra dag.

43563834751203__720x405-RGB_5652065665106
Suddiga men nöjda typer

Dagens bästa: 

  • Bra känsla på simning och löpning, trots att ryggen bråkar lite
  • Välarrangerat, tydligt, bra funktionärer
  • Perfekt väder

Dagens förbättringspotential:

  • Jag kan ju växla lite snabbare…
  • Den utlovade finishertröjan var en gigantisk T-shirt i bomull… Kom igen SRPA, en schysst funktionströja i rimliga storlekar hade väl inte varit för mycket begärt?

Nu ska jag vila benen (har träningsvärk i framsida lår, mest), sen ladda om för Arlanda Aquathlon nästa helg.

 

Advertisements

En reaktion på ”Swimrun unleashed

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s