Arlanda åskathlon

Swimrun-tajm igen! Arlanda Aquathlon var helgens race, med helt ny bana från förra året. Lag 3xT, Matilda och jag, var anmälda i motionsklass, med start i Sigtuna och målgång vid Rosersbergs slott. 11,6 km löpning och 2,3 km simning skulle avverkas.

Inför förra helgens Stockholm Royal Park Aquathlon var jag stissig och übernervös, nu tydligen helt blasé. Av någon anledning kändes det här helt lugnt, och jag blev nervös för att jag inte var nervös. Att jag skulle glömma något viktigt i all min nonchalans. Komma till start med sjukt mycket attityd men inga skor eller så. Men nä.

Tidspessimisten var först på parkeringen vid Rosersbergs slott, och en liten stund hann jag fundera på om jag verkligen kollat eller bara antagit att starten var på samma ställe som förra året. Sen kom Matilda och vi hämtade ut våra babyrosa badmössor och minglade lite med VSS’arna som var på plats. Efter ett föredömligt kort racemöte hoppade vi sen på bussen som skulle ta oss till starten i Sigtuna.

aa_before

3xT laddade och redo! Jag kom till och med ihåg att lägga ner solbrillorna i väskan innan jag lämnade den vid målet.

Bussen släppte av oss nere vid vattnet i Sigtuna, med ungefär en halvtimme att fördriva till start. Vi försökte hålla oss i skuggan för att inte bli överhettade i onödan, solen vrålade och det där regnet som väderleksrapporterna hotat med kändes långt borta.

Starten gick och vi började med ungefär 2 km löpning längsmed strandpromenaden i Sigtuna. Det var übervarmt, och i vanlig ordning fick vi se de andra lagen dra iväg, medan vi stappelhasade bakom. Löpning är inte vår starkaste gren i lag 3xT, så kan vi väl säga! Första simsträckan var hett efterlängtad, skönt att få svalka av oss – och att simma om några snabbspringare.

Första simsträckan gick över till Munkholmen, ungefär 600 meter. Lite vågor, men inget dramatiskt. Sedan skulle vi över holmen ifråga – sträckan är bara ungefär 800 meter men hälften av dem är uppför och hälften nerför. Vi tänkte spara det där med mjölksyra till senare, så det blev rask promenad uppför, och jogg nerför. Är det nåt vi är relativt bättre på löpmässigt så är det nedför. Gärna i medvind! Innan vi lämnade Munkholmen var det vätskedepå, och jag hällde i mig ett glas sportdryck. I min nya avslappnade pre-raceattityd ingår tydligen att glömma bort att äta, så det kändes nödvändigt att fylla på lite här.

araquathlon

Simning nummer två var kort och försvann på ett litet kick, och sen bar det av in i skogen. Först lite stigar, och sedan ut på en fin grusväg. Vi hade ett annat lag i sikte, och följde deras ryggar i skönt nedförslut när vi plötsligt hörde rop och busvisslingar bakom oss. En annan deltagare står och hoppar och pekar… Vi är på väg åt fel håll! Snitslarna följer inte grusvägen utan leder upp i skogen mellan ett par hus. Laget framför oss har redan försvunnit utom synhåll, så dem kan vi inte få kontakt med. Enormt tacksamma att inte ha hunnit längre på fel väg vänder vi uppåt igen.

Vi springer längs fina, slingriga och steniga stigar, och pratar som av en slump om att om vi ska köra mer swimrun nästa år så kanske vi borde löpträna. Och springa terräng. Och eventuellt köpa en ny våtdräkt – den jag kör i är en minst tio år gammal simdräkt som lätt är 4-5 millimeter tjock över mage och lår. Det gör inte löpningen lättare, neoprenet håller emot när jag lyfter benen och höftböjarna kvider, speciellt uppför.

swimrun
Foto: Christina Petersson

Tredje simningen tar oss över till Steninge, grusväg och stig förbi argt skällande hund och sedan förbi Steninge slott och ner till vattnet igen, för andra vätskestoppet och dagens längsta simning. 700 meter är det över till andra sidan, och det är gott om näckrosor. Det är inte lätt att få något grepp i vattnet när händerna halkar på näckrosblad och långa stjälkar lindar sig kring armar och ben. Det känns som om vi simmar fyrahundra meter i näckroshavet, men det är kanske bara sjuttiofem. När vi äntligen kommit till fritt vatten känner jag att en lång stjälk har fastnat i linan och slingrar sig runt mitt ben. Får veva runt några gånger med handen innan jag får loss den.

Nu är det lite vågigare, och jag åker in i Matildas fötter nästan hela tiden. Det känns som om linan har krympt… Nästa uppstigning är på Rosersbergs miltära övningsområde. Den tidigare så blå himlen har antagit en olycksbådande grå färg, och det där regnet känns inte lika avlägset längre. Banan går genom urgammal barrskog, på smal grusväg. Att det börjar regna bidrar till stämningen, lite trolskt och mystiskt. Det känns medeltid, om det hade funnits neopren och simglasögon då.

Regnet tilltar i styrka, och det kommer några blixtar direkt följda av rejält åskmuller. Jag drar på mig simglasögonen för att de tunga regndropparna inte ska skölja kontaktlinserna ur mina ögon. Då lär jag inte hitta till mål – men vi har ju bogserlina! Omgivningarna börjar kännas bekanta – vi har kommit in på förra årets bana och inser att vi är nära målområdet. Vi springer över parkeringen och ser några killar som redan gått i mål försöka hålla sig torra medan de packar i sina grejor i bilen. Det går sådär.

När vi passerar Rosersbergs slott byts regnet till hagel. Jag funderar på att dra upp våtdräkten över armarna, för det gör rätt ont när hagelkornen piskar – men dräkten är dyblöt och kall och jag bestämmer mig för att bita ihop och vänta tills vi kommer fram till sista simsträckan. När vi kommer dit några minuter senare möts vi av en funktionär, som säger att loppet är avbrutet på grund av åskan och att vi inte får simma sista sträckan. Det mullrar och smäller ordentligt nu, så på sätt och vis känns det ganska skönt att inte behöva hoppa i vattnet. Eftersom vi nästan är framme och sista simningen bara är typ 75 meter får vi ändå springa i mål.

aa_after
Dränkt katt i hällregn

Att byta till torra kläder i ymnigt regn kräver lite logistik. Som tur är hittar vi ett partytält att kura under och byta från dyblöta till ännu inte blöta kläder. Är rätt nöjd att jag tog med mig regnjackan.

Den mysiga barbecuen vi sett fram emot blir liksom inte detsamma när maten nästan regnar av tallriken, men det bjöds på gott kött och potatissallad. Vi trängdes under tälttaket med ett gäng andra swimrunnare, lyssnade på olika teorier om huruvida det verkligen är farligt att bada/simma när det åskar (den populära uppfattningen var att det är ofarligt) och hade det rätt trevligt.

Ett välarrangerat och kul lopp på alla sätt – vädret är ju svårt att rå på… Jag kommer gärna tillbaka nästa år – kanske på långa banan då!

aa_winners
Första lag i mål var FJS Redbull, bestående av Daniel Hansson och Braden Currie. Sjukt snabba!
Annonser

5 reaktioner på ”Arlanda åskathlon

    1. Jag blir glad att du gillar!
      Haha, ja, det gör jag. Ibland kommer jag på såna där himla bra formuleringar att jag kan springa och skratta åt dem under loppet – men så är de såklart borta när det är dags att skriva på riktigt 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s