Ute och cyklar eller rösterna i mitt huvud

Att vakna på söndagmorgonen var ingen picknick. Kroppen kändes ungefär som om jag hade ägnat lördagkvällen åt att dricka tequilashots och göra kullerbyttor i en brandtrappa. Stelt, ömt och mosigt. Matilda ringde och kvittrade något om att hämta upp mig och åka till simningen i Drevviken. Jag avböjde vänligen och hasade in i köket för att försöka laga mig själv med frukost.

Den kroppsliga misären bottnade i gårdagens Riddarfjärdssim, toppat med ett långpass löpning i kuperad terräng, där fem kilometer skulle gå i halvmarafart. Det bet bra! Tyvärr var jag inte smart nog att fylla på med energi direkt efter löppasset, utan det hann gå några timmar innan jag stoppade i mig middag. Dåligt för återhämtningen! Ju äldre jag blir, desto mindre benägen blir kroppen att förlåta såna tankevurpor. 

Måttligt sugen på att dra ut och trampa...
Måttligt sugen på att dra ut och trampa…

Efter frukost tog det fyra! timmar! att samla ihop energi och beslutsamhet att ge mig ut. Inte taggad är ett understatement. Till slut var jag ändå utklädd till cyklist, och ute på vägarna. Motvilligt. I mental motvind. 

Det blev ett sånt där pass. Du vet, när allt går fel. Flaskhållaren på tempostyret gick sönder och allt mitt vatten gick förlorat. Jag körde vilse. Inte bara en gång. Och hamnade på en grusväg. Och i motvind, uppförsbacke och allt sånt där. Ville ge upp, ringa taxi, lägga mig i ett dike och gråta Lille Skutt-tårar. 

Till slut måste jag skratta åt mig själv och allt mitt neggande. Vad är jag för slags yogafröken och mindfulnessmupp om jag inte ens kan ifrågasätta mitt inre nersnack? Jag bestämde mig för att skita i tempot, och bara slappna av en sväng. Känna efter hur det egentligen kändes och sluta lyssna på min interna loop av ”Fan vad trött jag är. Shit vad trött jag är. Helvete vad trött jag är!”

Insåg ganska snabbt att det trötta nog mest satt i huvudet, och inte så mycket i kroppen som jag trott. Absurt nog började det gå snabbare när jag struntade i hur det gick. Bestämde att jag skulle ta kortaste vägen hem, vila och slicka såren – men när det blev dags för vägval var det någon i mitt huvud som bestämde att vi skulle köra höger istället för vänster och ha en timme hem istället för tjugo minuter. 

Oh well. I jagbryrmiginte-tempo kommer jag ju hem så småningom i alla fall. Ljuspunkt: den nya sadeln känns tolvtusen procent bättre än den gamla. Och den där bricklöpningen direkt efter cykligen, den struntar jag i alla fall i! Mina ben orkar inte sånt idag. 

Sen kom jag hem och i hissen upp med cykeln ställde jag visst om Garmin till löpning. Innan jag fattat vad som hänt hade jag tydligen bytt till löparskor och börjat stappelhasa runt kvarteret. 

Det är fan ingen som lyssnar på mig. 

Galet trött!
Galet trött!
Utsikt från gräsmattan när tröttma inträtt.
Utsikt från gräsmattan när tröttma inträtt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s