Snögubbesimning

Även i år fixar coach Mike julafton många dagar på raken med Camp Snowman. Den som vill gå all-in kan simma tvåtimmarspass elva dagar på raken – och många av dem är rejäla monsterpass på uppåt femtusen meter. Förra året simmade jag fyra-fem pass på campet, varav tre dagar på raken, och fick direkt ont i axeln. Vis av erfarenheten och med löjligt lite simträning i kroppen bokade jag bara in mig på tre pass i år, och med en vilodag emellan. Klokskapen fick dock inte full effekt eftersom jag redan innan hade ont bakom skulderbladet och i axeln, antagligen på grund av stress och alltför mycket tangentbordshamrande i oergonomiska positioner under de senaste månaderna.

När jag trillade in på mitt andra HA-pass kände jag mig rätt missmodig. Stel, ont i axeln, öm i hälsenan och allmänt skör och klemig. Sen fick jag simma med dom här.

DSC_2476

Och så var vardagsmotionären Theresia (of Triathlonbloggen fame) där, vi körde åttahundra meter benspark, försökte simma ryggsim med fenor, varvade längderna med highfives för att vi var så grymma, och petade i oss pepparkakor som var alldeles mjuka av simhallsluftfuktighet. Och så fick vi lyssna på pudelrock och passet hade underrubriken ”Don’t be bitter, be better”.

Sen kändes det lite bättre. Simterapi rockar.

DSC_2477

Höghastighetshöst

Den här hösten har övergått i vinter nästan utan att jag märkt det. Trycket har varit tokigt högt på jobbet, och så träning, klasser, Yinyogautbildning och Runner’s Strengthcoachkurs med Urban Tribes på toppen. Jag känner att jag haft något jagat i blicken de senaste veckorna, vad jag än gjort har jag känt att jag borde göra något annat. Också. Samtidigt. Det tar mycket energi, och det är inte så jag vill ha det – men ibland blir det inte som en tänkt och det är bara att köpa läget tills det går att förändra.

Nu är alla deadlines avklarade, rapporter levererade, releaser gjorda och jag kan ta några nya andetag och nya ansatser inför 2015. Jag kommer att jobba – både på mitt kontorsjobb och mitt träningsjobb – under mellandagarna, och ta mig tid att planera, prioritera, förbereda. Göra plats för det jag vill ha mer av, och se hur jag kan skala bort det som inte leder mig dit jag vill. Se sanningen i vitögat – den där som säger att jag faktiskt inte kan göra allt på en gång. Speciellt inte om jag vill göra det bra.

Så, om du undrar varför den här bloggen verkat ha dött en stilla död de senaste månaderna så är det för att jag inte haft energi över till den. Planen är lite mer frekventa uppdateringar framöver – det är många spännande saker på gång som jag gärna vill skriva om. 2015 kommer att bli toppen, det känner jag på mig! The only way is up, baby.

Vad ser du fram emot 2015?

DSC_2481

Yinhelg med ryggvärk

En definition på en lyckad helg i min värld: Att kunna gå i träningskläder från morgon till kväll. Det gick bra den här helgen, då ett härligt gäng yinyogisar samlades på Happy Buddha yogastudio för helg 3 av Teacher training med Sofie. Fokus denna gång låg på ryggraden, och vi jobbade oss igenom dess anatomi, rörelser i alla riktningar och variationer.

Eftersom ryggont i princip är en folksjukdom pratade vi också en hel del om olika smärttillstånd, och att ryggproblemen för många (men givetvis inte alla!) inte beror på någon skada i ryggen, utan på stela och krampande muskler. Jag har själv den här typen av problem, och är helt medveten om att den smärta och stelhet jag känner delvis har känslomässiga orsaker. Jag får ont, och smärtan gör att jag blir rädd att göra det värre, och rädslan gör att jag spänner mig mer, får mer ont… En ond cirkel, som är svår att bryta. Även fast jag vet att det inte är något som kommer att gå sönder i ryggen är det ändå svårt att stanna kvar i en position som gör att min baksida känns som en skör och oskickligt hopskruvad konstruktion, som när som helst kan falla i bitar.

Efter fyra yinklasser med böjningar åt alla håll och några försök med min ärkefiende Saddle pose känns ryggen öm och trött, och min första impuls är att låta den vila några dagar. Efter dagens diskussioner funderar jag samtidigt på om jag kanske ska fortsätta jobba med den – kanske inte två pass om dagen, men litegrann. Det märks nämligen att den tokspända krampande känslan försvinner snabbare när jag yogar mer. Det kan ju vara värt att utforska mer.

Nu ska jag sova på saken, så får vi se vad ryggen säger imorgon. Om den ens pratar med mig då.

Har du ont i ryggen ibland? Har du hittat något som hjälper dig?

DSC_2403

DSC_2420  DSC_2418
DSC_2412 DSC_2405

Testklassen – ingen kioskvältare

Idag skulle jag ”köra upp” för Urban Tribes med klassen Runner’s Strength på fräscha anläggningen SATS Sveavägen. Nervöspirrig i magen hela dagen. Kommer jag ihåg koreografin, tänk om jag inte minns vad jag ska säga och får total härdsmälta? Men, alla praktikaliteter funkade klockrent, musiken gick igång, headsetet funkade… Bara en liten detalj; inga deltagare. Inte en enda en.

Rubin från Urban Tribes var där för att utvärdera mig, och vi pratade lite om hur vi skulle göra. Det kändes lite konstigt att köra klassen utan några deltagare, bara en åskådare som dessutom antecknar – så det slutade med att jag fick visa valda delar. Rubin sa en övning och jag fick visa hur jag skulle presentera den. Det gick bra, men jag är lite besviken att jag inte fick köra igenom hela med deltagare. Det skulle jag verkligen behöva, så jag känner att jag kan upplägget bra och har lite självförtroende när jag ska ställa mig inför den första gruppen deltagare den 9 januari.

Plan B – försöka låna en träningssal på Actic Kista, och dra ihop ett gäng frivilliga som jag kan öva på. Vill du vara med? Hojta i kommentarerna, så berättar jag för dig när det blir dags.

IMG_20141011_075924

Premiärnerver

Imorgon är det premiär. Eller, genrep kanske jag ska säga. På vad? Jo, på klassen Runner’s Strength – jag ska köra min testklass och jag är inte så lite nervös. Själva den officiella premiären är inte förrän nästa år, (vecka 2) men innan dess ska alla instruktörer köra varsin testklass. Dels ska vi få feedback på vår insats och få tips på vad vi behöver slipa på, och dels är det en chans för SATS personal på anläggningen att se klassen så de kan beskriva den för sina kunder.

Ett litet aber är ju att jag har varit förkyld i närmare en vecka, så istället för att öva en massa på klassen och min coaching så har jag surat i soffan och kört host- och snytintervaller. Just nu är jag i den där fasen där en blir massivt andfådd av en rask promenad på två minuter, så det blir spännande att se om jag kommer att kunna prata och röra mig samtidigt. Ett rejält adrenalinpåslag kan ju dock lösa det mesta!

Är du i krokarna kring SATS Sveavägen imorgon vid 16 så får du gärna trilla in och vara med på klassen (SATS-kort behövs inte). Om inte är jag tacksam för lite seriös tumhållning mellan fyra och fem. Pepp och hejarop i kommentarsfältet är också sjukt välkommet!

DSC_2359DSC_2349