Stockholm Royal Park Aquatlon

Lite impulsivt sådär anmälde jag mig till Stockholm Royal Park Aquathlon – körde loppet förra året, och det var ett så trevligt arrangemang att jag gärna återkommer (förra årets racerapport hittar du här). Aquathlon innebär simning och löpning, och det finns en massa olika kombinationer av distanser att välja på – från 1 km simning och 7 km löpning till 5 km simning och 21 km löpning. För den som helst skippar löpningen gick det också att simma 10 km (stôlleprov!). Precis som förra året valde jag 2 km simning och 14 km löpning.

IMG_20150712_103842

Kvällen innan loppet läste jag igenom förra årets racerapport på Funbeat, och började bli smått nervös. Föra sommaren hade jag simmat vansinnigt mycket mer än i år, och jag sprang mycket fler kvalitetspass, snabba intervaller och sånt. Nu har jag knappt simmat alls, och mestadels sprungit pass som syftar till att bygga upp uthålligheten, så jag står pall för 50+ km löpning på Nordslingan i augusti. Bara att ställa in mig på en sämre tid än senast, alltså. Rätta förväntningarna efter formen.

srpa

Tiden – ja, den blev ungefär samma som förra årets. Det gjorde mig glad! Men ännu gladare när det på bilden ovan inträffade. Jag på en prispall, hur ofta händer det liksom? I år har det i alla fall hänt exakt en gång.

Ett roligt lopp, bra arrat precis som förra året. Lite synd att startfältet inte blivit så mycket större än förra året, loppet förtjänar fler startande tycker jag. Inte omöjligt att jag kör igen nästa år, om planerna och det där livet i allmänt tillåter.

(Och WOHOO, prispall!)

(Sorry, kunde inte hålla mig).

Swimrun unleashed

43562972179243__540x304-RGB_5651163164473
Ida, Malin, Theresia och blogginnehaverskan.

Nu märks det att sommaren är i full gång! Varenda helg är full med tävlingar, det simmas och springs och cyklas. Mest högfrekventa i mitt sociala medier-flöde denna vecka var Västerås Triathlon, coola Xterra terrängtriathlon, och så Stockholm Royal Park Aquathlon, som jag själv skulle köra. Två kilometer simning och fjorton kilometer löpning var distansen jag valt – och det fanns massor att välja på.

Det där ”Royal Park” betyder att tävlingen går på Kungliga Djurgården, och vi ska simma i Djurgårdsbrunnsviken. Tävlingsområdet var precis vid Sjöhistoriska muséet. Simsträckorna var 1, 2 eller 5 km, och den som ville kunde kombinera med löpning 7, 14 eller 21 km. För dem som ville simma längsta sträckan gick det dock bara att välja 21 km löpning. Ska det va’ så ska det va’!

Som den tidspessimist jag är var jag på plats på tävlingsområdet i god tid, och hann gå runt och mingla lite med andra nervösa swimrunnare. Ingen verkade taggad, alla pratade om det där regnet som kanske eller kanske inte skulle komma, och så småningom började vi rigga våra platser med prylar för löpningen, och dra på våtdräkterna. Jag bestämde mig för att stoppa skor och strumpor i en plastpåse vid min plats, så att jag inte skulle behöva börja löpningen med blöta grejor. Det kanske tar ett par sekunder extra, men jag är ju inte direkt in it to win it.

Starten gick i vattnet, och speakern uppmanade alla i tävlingsklassen att lägga sig längst fram. De som skulle simma 5 km hade vita mössor, och däribland fanns landslaget i Open Water, som skulle simma utan våtdräkt. För oss vanliga dödliga var våtdräkt obligatoriskt, och jag hade nog inte velat vara utan den. Vattnet var inte jättevarmt, det ryktades om nitton grader.

KLARA – FÄRDIGA – TUUUT! Det vilda vevandet började, först över kanalen för att runda den första bojen. Min vana trogen hade jag lagt mig ganska långt bak i starten. Jag vet att jag inte är bland de snabbaste simmarna, och en jobbig erfarenhet på min första triathlontävling har gjort mig nervös för att gå ut för hårt. Den rädslan gör också att jag tyvärr fegar något alldeles oerhört, så även idag hamnade jag bakom ett gäng bröstsimmare. Innan jag hann fundera för mycket gick jag ut åt sidan och tog mig om, och började leta efter några bra fötter att följa efter. Den här gången hade jag ju ingen Matilda som skulle dra mig i ett rep, utan skulle få simma för helt egen maskin. Okopplad! Scary.

swimcourse

Första hundra metrarna var jag med i någon slags klunga, men redan framme vid första bojen hade den dragits ut på både längden och bredden, så det var gott om plats åt alla håll. När jag rundat hittade jag ett par fötter i vita kompressionsstrumpor, som jag följde efter ett bra tag. Tempot kändes behagligt, och jag lyckades hålla undan för några snedseglare som med jämna mellanrum försökte simma över min rygg. När vi passerat femhundrametersbojen började strumporna bröstsimma lite väl mycket, så jag gled åt sidan och hittade en annan simmare att följa.

Hen simmade ganska rakt och lagom fort, och jag hängde på hela vägen till 1 km-bojen där det var dags att vända tillbaka, Efter vändningen kändes allt himla lugnt och bra, och jag funderade lite på det där med att köra fegtempo. Bestämde mig för att simma om och se om jag kunde öka tempot – och det gick ju alldeles utmärkt. Andningen blev såklart lite mer intensiv, och jag fick sikta lite mer för att se vart jag skulle, men farten ökade och jag kände fortfarande att jag hade kontroll och kroppen var med mig. Så himla skönt!

Vattnet var ganska grunt och det växte rätt friskt med olika växter på botten. De slingrade sig lite runt armarna ibland, men inget att få panik över. Jag såg att en del simmare låg väldigt långt ut från kanten, kanske för att undvika växtligheten? Tänkte att jag sparar några meter på att inte behöva simma in mot kanten när det är dags att gå upp. Simma simma simma undrar vad tiden blir? Suget att kolla på klockan är stort men jag låter bli. Finns ju inte mycket jag kan göra åt det i alla fall, jag är ju nästan framme.

Fötterna i botten, upp med glasögonen och så jogga över röda mattan bort till växlingsområdet. Här är det ju inte lika lätt som i triathlon att se hur jag ligger till – då kan jag ju se hur många cyklar som finns kvar. River av mig våtdräkt, simmössa och glasögon, och så på med strumpor, skor, nummerlapp och keps. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det var en bra idé att snyggt och fint packa ner våtdräkt, glasögon, öronproppar och mössa i plastpåsen innan jag fortsatte ut på löpbanan. WTF? Du kan kalla mig ms. Neat freak. Men då vet jag att det finns tid att vinna i växlingen till nästa gång!

Löpning dårå. Ett litet långpass efter simningen. Varven vi skulle springa var 7 km, så två stycken för min del. I vanlig ordning sprätte jag iväg alldeles för snabbt, och i första uppförslutet började ryggen krampa. Skit. Sedan mitt senaste naprapatbesök har bröstryggen börjat krångla, det känns inte som om jag riktigt får plats att andas och ibland krampar hela alltet ihop. Som nu. Jag börjar gå, försöker ta djupa andetag och expandera hela bröstkorgen så mycket jag kan. Lugn. Tänk yoga!

Theresia trippar förbi och ser pigg ut, det gör mig glad. Efter uppförslutet testar jag att börja jogga igen, och det funkar. Jag tänker teknik, trippar på, fokuserar på de sjukt fina omgivningarna och hejar på alla jag passerar och som passerar mig. En del hejar glatt tillbaka, andra verkar inte ens höra mig. Eller bry sig. Det guppar fortfarande en hel del mössor i kanalen, de flesta vita men några blå också (vita = 5 km, blå = 2 km). Jag spanar efter min kompis Matilda som simmar 5 km, men ser henne inte och har ingen aning om hur lång tid som gått och hur långt hon kan tänkas ha kommit. Ingen vitmössa jag ser simmar tillräckligt snyggt för att vara hon, i alla fall.

SRPA

Jag kommer ikapp killen som hade sin växlingsplats bredvid mig, vi växlar några ord, Han är från Frankrike och ska köra Kalmar IM, och siktar på femton timmar. Han har inte ett löparoptimalt BMI men tuffar på bra och verkar nöjd med livet. Jag önskar honom lycka till och joggar vidare.

Helt plötsligt är det dags att springa över en bro och vända tillbaka, och inte långt därefter kommer 3 km-skylten. På en äng bredvid banan står några hinder och en sån där vägg som brukar finnas på hinderbanor. Det står ”Obstacle training”, och jag tänker på Sofie och hennes alter ego OBSTACLE-SOFFI, och ler lite för mig själv. Sen tänker jag på att Sofie och Sara körde Engadin swimrun igår, med tusentals höjdmeter och simning i åttagradigt vatten. I jämförelse är ju det här en kakbit.

När jag börjar närma mig vändningen vid Djurgårdsbron springer jag ikapp en kanadensisk triathlet, och vi springer ihop en bit. Pratar om banan och dagen, han berättar att han var på cykelsemester på Gotland för 25 år sedan och träffade en svensk tjej, och nu har de varit gifta i 23 år. I sommar ska de cykla på Gotland igen. Det går så mycket lättare att springa i sällskap, och jag får något annat att fokusera på än farten och benen och orken och hur länge den ska räcka. När vi passerar skylten som visar en kilometer kvar på varvet ber jag min medlöpare spurta om han vill – han ska nämligen bara springa ett varv. Han drar iväg och jag håller kvar mitt tempo.

När jag passerar varvningen känns det fortfarande ganska bra, benen rullar på och det känns som om tempot är helt OK. Jag är dock notoriskt kass på att avgöra tempo, så det kan mycket väl gå i stappelhasfart. Det är vansinnigt lockande att kasta en blick på klockan och se vad jag håller för tempo, men jag behärskar mig. Det finns liksom inget att vinna på att veta. Om jag håller en bra fart kommer jag bara att stressa över att jag inte ska orka hålla den hela vägen. Om jag springer långsammare än jag tror kommer jag bara att bli deprimerad över det. Nä, håll kvar den bra känslan och laissez les bons temps rouler.

Sista varvet trippar jag bara på och njuter av den sköna känslan. Jag är lite trött i benen, visst, jag har ont i ryggen, ja – men det går ju ändå! Det är skönt att köra två likadana varv på tävling tycker jag – jag vet precis vad som väntar och kan ticka av lite mentala milstolpar. När jag är tillbaka vid 6 km-skylten fokuserar jag lite extra på tekniken, trycker på pyttelite till. Vågar inte börja tokspurta för tidigt, blir ju trist att behöva GÅ sista biten in i mål nu. När jag korsar den röda mattan vid simuppgången drar jag på sista spurten, och får rusa in i mål och får min medalj. En dag när jag får medalj är alltid en lite extra bra dag.

43563834751203__720x405-RGB_5652065665106
Suddiga men nöjda typer

Dagens bästa: 

  • Bra känsla på simning och löpning, trots att ryggen bråkar lite
  • Välarrangerat, tydligt, bra funktionärer
  • Perfekt väder

Dagens förbättringspotential:

  • Jag kan ju växla lite snabbare…
  • Den utlovade finishertröjan var en gigantisk T-shirt i bomull… Kom igen SRPA, en schysst funktionströja i rimliga storlekar hade väl inte varit för mycket begärt?

Nu ska jag vila benen (har träningsvärk i framsida lår, mest), sen ladda om för Arlanda Aquathlon nästa helg.

 

Jag drar åt skogen

På balkongen, lite lätt utmobbad sådär jämfört med glidarna som får bo i vardagsrummet, står min andra tysk. Canyon Nerve 7.0 heter han och är en fulldämpad MTB. Sommaren 2012 hade vi mycket kul tillsammans, gick på teknikkurs hos Bike Academy och åkte på långa episka fikaturer i olika skogar. På semestern var vi i Rörbäcksnäs, och på läger i Järvsö. Nerven fick åka Barbro och det gick alldeles lysande.

Förra sommaren var han kanske ute och luftade sig två gånger, och i morse tyckte jag faktiskt lite synd om honom som inte fått komma ut och leka på hela sommaren. Han fick sig en snabbtvätt, jag letade rätt på mina MTB-shorts, knäskydd och en för ändamålet lämplig färgglad fladdertröja, och så drog vi ut i Sicklaskiftet.

Sidospår: När jag rotade igenom mina cykelkläder efter MTB-shortsen upptäckte jag att jag har FJORTON par cykelbyxor. Räknar en MTB-shorts också: sexton. Är det rimligt, I ask you? I think not.)

P1000644Det här med knäskydd, brett styre och tokfeta däck var ju inte igår direkt, så de första fem minutrarna körde jag bara och skrattade åt hur konstigt det kändes. Sen kom jag in i skogen och kunde konstatera att det där med teknik över rötter och stenar, det är minst lika mycket färskvara som kondition.

Jag var hur feg som helst. Vinglade, stannade, puttade cykel en hel del, Svor rätt mycket, det ska jag inte förneka. När jag inte var rädd så var jag arg på mig själv för att jag fegade. Ett estimat: 40% skrajsen, 40% frustrerad och 20% kul. Meeen solen sken, det var sjukt fint i skogen och jag fick köpa glass vid Björkhagens golfklubb,

Nu måste jag bara bestämma – ska jag cykla mer i skogen så det blir kul igen, eller ska jag sälja Nerven till nån som vill rasta honom lite mer frekvent? Tål att tänka på.

P1000668

P1000652 P1000653 P1000659Sen stod det ju faktiskt växlingsträning på mitt träningsschema idag. 4 x 5 minuter cykel, snabb växling till 5 minuter löpning. Eftersom uppvärmningen blev över en timme skogscykling kapade jag hälften och körde 2 x cykel/löp, det räckte gott för att göra mig trött i benen. Imorgon vila, sen tävling på söndag. Stockholm Royal Park Aquathlon, där jag ska simma 2 km och springa 14 km.

Ska du tävla i helgen?

 

 

Utsikt från soffan

Om jag nu tvunget måste bli sjuk, då är det väl ändå inte helt värdelöst att bli det när jag har vilovecka och det regnar ute. Igår försökte jag övertyga mig själv att det där med att nysa sextusen gånger i timmen nog hade med pollen att göra, men i morse blev det uppenbart att jag helt enkelt är förkyld. Min kropp har ställt om sig till att bli en snorfabrik, och det känns som om hela huvudet är fullt av sockervadd och vaniljsås.

Hej, soffan!

Kalle Zackari Wahlström har hållit mig sällskap, jag kollade avsnittet där han  tränade crossfit på Solid med coach Elin Bjärkstedt. Har du inte sett det så gör det pronto! (Finns här) Det ser absurt jobbigt och sinnessjukt roligt ut. Nu vill jag genast sluta med all annan träning och gå all in på Solid, samt adoptera Kalle och Elin. Och Kalles fru Brita när jag ändå håller på. De verkar så härliga allihop! Det blir grymt det här. Eller?

Ett argument för att inte sluta med all annan träning skulle väl möjligtvis vara att min nya landsvägscykel kom häromdagen. Wohoo! Jag sålde min gamla racer förra året och tänkte klara mig med tempohojen, men det är ju himla opraktiskt om jag till exempel vill hänga med på Fredrikshofs träningar och lära mig hitta lite bättre på den här sidan stan – då behövs ju en racer. (På gruppträningar får man oftast inte ha tempocykel. för när du sitter i tempoposition med armarna på ”pinnarna” så kan du växla men inte bromsa, Det funkar bra när det är stor lucka till cyklister före och efter, men inte i en tät klunga. Farligt!)

Sååå, med den argumentationen övertygade jag mig själv att jag behöver en Canyon Ultimate CF SL. LOVE at first sight, I tell you. Snygg på bild, ännu snyggare i verkligheten. Står på soffans högra sida och kråmar sig, och ger mig motivation att extremvila så jag blir frisk fort.

IMG_4101
Lycka i ett stort paket
IMG_4103
Happykorrekt fotograferad cykel i soffa. Arbetsnamn: Death Star.

Just det, mellan Ruzzleomgångarna och det outsinliga snytandet råkade jag visst anmäla mig till Stockholm Royal Park Aquathlon också. Då är det väl bäst att jag simmar och springer ett tag till.

Imorgon tänkte jag att det skulle vara sol, och att jag skulle vara frisk. Okej? Okej!

Träningsfas: Hybris

Väldigt  ofta när jag anmält mig till något långt, läskigt jobbigt som ligger långt fram i tiden, och knappt har hunnit få ordning på min träningsplan så drabbas jag av hybris. Av okänd anledning inbillar jag mig att jag helt plötsligt kan göra vadsomhelst, och börjar fundera på att anmäla mig till helt orimliga lopp. En vänlig tolkning kan ju vara att jag helt enkelt är sjukt peppad. Det är ju bra, men det är ju det där med att fokusera på rätt saker. Och behålla sin verklighetsförankring och sitt sinne för proportioner. (Jo, jag vet, hur kul blir det då egentligen? Lite galenskap är ju bra för själen. Det gäller bara att veta när det räcker.)

Black River Run 20 miles om sex veckor. Jomen, det vore väl kul? Det där med att jag för närvarande springer som längst strax över milen i stappelhastempo, det är väl en världslig sak? Och om en kikar på Österlenmarans nybörjarprogram så springer jag ju nästan lika mycket som de säger att en ska för maran – jag kanske ska byta distans från halv till hel mara?

Eller inte?

Som tur är har jag lärt mig lite av tidigare erfarenheter och helt i onödan erlagda anmälningsavgifter – så nu behärskar jag mig. Om jag bara tränar på och kör de tre lopp jag för närvarande är anmäld till (Arlanda Aquathlon om två veckor, halvmaradistansen på Österlen Marathon i november och IM Frankfurt i  juli nästa år) så får vi se vad jag hittar på sen.

Det verkar väl rimligt?

ambition-posters

Loppfunderingar

För ett par månader sedan fick jag frågan av en träningskompis om jag ville överta hans startplats till Vansbro Triathlon, då han inte lyckats bli av med en envis skada och inte kunde ställa upp. Vansbro tri var mitt tilltänkta mål för den här säsongen, men den sålde ut blixtsnabbt och jag fick ingen plats. Då tappade jag sugen för triathlonträning litegrann, så vårens träning blev mest i gymmet, och så lite spinning.

Att bli erbjuden platsen gav mig en ordentlig tankeställare, och jag funderade både fram och tillbaka under flera dagar innan jag bestämde mig för att tiden var för kort för att jag skulle hinna förbereda mig på ett vettigt sätt. Bara att bygga upp min löpning till att klara en halvmara skulle ta längre tid än de 7-8 veckor jag skulle haft på mig. Nu i helgen är det dags, och med tanke på att jag tappade 3-4 veckors träning på att få en mykoplasmainfektion är jag väldigt glad att jag inte nappade på erbjudandet.

När jag bestämt att jag inte skulle köpa Vansbroplatsen började jag fundera på alternativ – för nu hade jag ju fått en tändande gnista till att tänka träning och tävling igen. Det finns ju en tävling till på halv-IMdistans, som ligger bättre till i kalendern för oss som är sena i starten, nämligen Sala Silverman den 24 augusti. Det är en jättefin och trevlig tävling, som jag kört en gång tidigare och gärna skulle återvända till. Då skulle jag ha haft tretton veckor på mig att förbereda mig, och det kändes ju lite mer rimligt. Jag gjorde en träningsplan, och hann träna i nästan två veckor innan mykoplasman slog till.

Nu är det typ sju veckor kvar. Tror jag struntar i det.

Nästa sommar ska jag köra någonting långt. Jag håller på och filar på en plan för det, mer kommer senare. Men min initiala tanke är att jag ska fokusera på löpning och simning den här sommaren, så att jag har en bra bas där när jag ska börja träna på riktigt framåt hösten. Stark och rörlig tänkte jag också bli.

Ett mål vill jag ju ändock ha, jag är ju trots allt en sån som funkar bäst när det finns något att sikta på, gärna något som känns lite läskigt – och då hittade jag Arlanda Aquathlon. Simma och springa, precis vad jag behöver! För två år sedan körde jag en liknande tävling, Ångaloppet, och tyckte det var riktigt kul samt asjobbigt. Motionsklassen springer cirka en mil och simmar två kilometer, det borde vara görbart om 1,5 månad om jag spelar mina kort rätt. Har hittat en lämplig medbrottsling, så snart blir det anmälan.

Nu är jag pepp! Imorgon terränglöpning på Sörmlandsleden, och på måndag tar jag tag i projekt simning. Hur svårt ska det behöva vara?

Arlandaaquathlon