Amazing Trail slår krokben för mig

21 km trail en vanlig tisdagkväll – lät som en briljant idé tänkte jag och anmälde mig till nya loppet AddNature Amazing Trail. Igår kväll var det dags!

AT1
Sisådär 300 löpare taggade för att dra till skogs.

Starten går vid Hellasgården, och då det är första gången loppet arrangeras har man bara släppt 300 platser. Det blev såklart fullt. Det finns två klasser, 10,5 km och 21 km – vi ska alla starta samtidigt. Kvällen bjuder på superbra väder, fina stigar och vackra vyer i skogen. Svårsprunget såklart – 100% pure trail har utlovats och jag är en asfaltsballerina. Löftet hålls – på långa banan är det stig, stig och åter stig. Ut mot vändpunkten vid Solsidan springer vi på Gröna spåret. Rötter och stenar, trots att det går långsamt har jag otroligt kul och tidvis får jag faktiskt helt OK flyt i fötterna.

Efter Solsidan kändes allt toppen, jag har ju sprungit mer än halva och benen känns bra. Det går långsamt, men det gör ju inget. Flyter på nedför en backe och sen… glömmer jag att lyfta på foten och flyger i backen, hela högerbenet krampar ihop, skrapar upp händer och armar (och knän, ska det visa sig sen) och dunkar hakan i en sten. Jippi.

Ligger kvar en stund tills benet går att räta ut igen, kollar att det inte sprutar blod ur någon kroppsdel och tar mig upp på fötter. Rätt dizzy och lite illamående. Men, enda sättet att ta mig tillbaka till civilisationen är väl medelst apostlahästarna – finns inte en taxi inom synhåll. Ingen väg heller.

Någon slags överlevnadsinstinkt kickar in, och jag varvar löpning och gång beroende på hur terrängen ser ut. Ganska gott om mitt hat-underlag träsk med stora rötter. Hakan bultar och jag känner att det växt ut en Kalle Anka-bula där. Händerna dunkar och armarna svider.

Plockar upp telefonen och kollar kartan – kanske finns det någonstans jag kan ta en genväg till målet? Kartan visar bara ett grönt oändligt hav, och en liten prick mitt i som är jag. Nähä, inte det. Hasar vidare.

Efter ett tag står det en funktionär mitt i spåret och vinkar att jag ska svänga. Jag säger att jag vill kortaste vägen till mål – han kollar på min haka och pekar ut kortaste vägen till mig. Den känns oändligt lång.

Ibland kan jag springa på, ibland vill jag bara gråta. Det är säkert fortfarande jättefint i skogen men just nu bryr jag mig inte. När jag kommer ut på Ältavägen är det i alla fall asfalt och jag kan rulla på i lite snabbare takt utan att vara rädd för att trilla igen. När jag kommer till Ekofiket håller jag på att bryta ihop för att det är så Jävla. Långt. Kvar. (cirka 600 meter). Väl framme vid bilen börjar jag gråta på riktigt.

Går till målet och lämnar in tidtagningspinnen, och känner mig ganska ynklig. Får hjälp av sjukvårdarna att ta bort lite grus ur hakan och händerna. Sen hem och sova.

Mera trail en annan dag.

IMG_20150617_060231

Annonser

Morgonmagi

Ännu en sådan där morgon att spara i minnet och ta fram när det är snöblandad misär och diagonalhagel någon gång i framtiden. 23 grader i vattnet, 19 i luften redan klockan sju. Lite uppvärmning, sedan tre varv runt bojen – lilla ön – bryggan, och en liten bonussväng till flytbryggan utan våtdräkt. Ska ju direkt till jobbet, så det är skönt att skölja bort lite av neoprendoften!

Hur startade du din onsdag?

DSC_2204 DSC_2200DSC_2206DSC_2210

 

Amfibieträning

Det där Ångestloppet Ångaloppet har arrangerat ett par swimrunträningar i Hellas – igår var tillfälle nummer två. Det passade ju fint inför tävlingsdag på lördag, en sista test av simning med lina och kanske lite mera tips från coacherna. Tyvärr hade Matilda, min vapendragare i lag 3xT utvecklat förkylningssymptom under dagen och var lite skeptisk till att träna med hög puls. Efter lite velande bestämde vi att jag skulle köra några varv med gänget, och sen testa lina och bara plaska lite på slutet.

Vi drog iväg på det vanliga uppvärmningsvarvet, ut på udden, över lilla ön vid Liksundet och sen tillbaka till bryggan. Vädret hade varit soligt och fint hela dagen, men lagom till träningen skulle börja mulnade det på och blev kallare. Det gjorde inget – eftersom passet började med någon kilometer löpning i våtdräkt hann jag bli varm och känna att det skulle bli rätt skönt att hoppa i. Precis som förra gången är jag bland de absolut långsammaste löparna i gänget, men det gladde mig att jag i alla fall lyckades ta ikapp lite på simningarna.

Många i- och uppstigningar, lite löpning på delar av banan från torsdags-Swimrun. Hala klippor, vassa stenar och knöliga stigar. Jag är verkligen inget ess på terränglöpning. Det är så galet roligt, men så himla svårt! Det underlättar väl inte att jag är lite harig heller. Sen fastnade jag i en fiskelina (!) och höll på att stå på öronen. Tunn, tunn lina som knappt syntes hade lyckats linda sig flera varv runt högerdojan och tog lite tid att snurra loss. Sedan var vi på efterkälken och sprang lite vilse på småstigarna tillbaka.

Som avslutning skulle det bli ett varv på torsdagsbanan, men då valde jag att simma lite med Matilda istället. Vi kortade linan med någon meter mot förra testet, och wow vilken skillnad det blev! Nu kände jag verkligen att jag fick hjälp av att simma bakom henne, det gick snabbare utan ökad ansträngning. Extra bonus var att det inte ens blev jobbigare för henne. Jag passade också på att testa nya simglasögon; det är samma modell som jag har nu men ett nytt par, som förhoppningsvis inte ska imma så förbaskat mycket. Ja, eftersom de är nya alltså. Funkade bra, så de får hänga med på lördag.

Om nu bara ingen blir sjuk eller så, så kanske det här ordnar sig.

P1000464 P1000463 P1000461 P1000459 P1000458 P1000467

 

HA-simning och hypokondri

Nu är det inte ens en vecka kvar till Stockholm Swimrun, och jag har fått en rejäl släng av loppsjukan. Har jag inte lite ont i halsen? Och snuvig är jag ju, och så gör det ont i kroppen. Det kanske är influensa? Eller träningsvärk och hypokondri. Vem vet?

Förra veckan stoppade jag in elva timmar träning på kontot – det är en rätt rejäl dos för att vara jag, och det känns i kroppen. Simpasset igår kändes tungt, tungt.

När jag hoppade ur bilen vid Hellas trillade en ensam regndroppe ner på min näsa, och åskan mullrade lite sådär i bakgrunden. Nere vid bryggan stod ett gäng gummiklädda människor med skeptisk uppsyn, och åskan gjorde sitt bästa för att spä på vår beslutsångest med några rejäla blixtar och smällar. Sen kom coach Colin och vi slutade att tänka på vädret och hoppade i vattnet.

Först lite uppvärmning, sedan skulle passet innehålla tre delar – teknik, distans och fart. Teknikdelen bestod av några vändor teknikövningar runt bojen. Sedan distans, och nu började jag bli trött. Den vita fågelön har väl aldrig legat sådär långt borta förut? Vi skulle simma lugnt bort till ön, och sedan öka på vägen tillbaka. I min kropp fanns det ingen fartökning idag, så jag fick vackert se på när ett gäng guppande badmössor drog iväg i fjärran. När jag simmar distans ensam, blir det självdistans då?

Lagom när jag kom tillbaka till bryggan var det dags för fart – lugnt ut till Liksundet, snabbt tillbaka. Sedan snabbt ut till bojen, långsamt tillbaka. Nu fanns det ingen kräm kvar i mina armar, så jag hasade mig upp på bryggan som nu badade i sol. Hoppas att några dagar med lugnare träning och mer vila ska ge mig lite energi tillbaka – annars blir det en lång dag på lördag! Men jag har ju ändå inte planerat in nåt annat den dagen, så det må väl vara hänt.

P1000443P1000448 P1000445

Swimrunträning

Idag var det dags för swimrunclinic med Nils och Lisa från Ångaloppet
, i Hellas. I ärlighetens namn har jag fasat för det här passet i ett par dagar nu, sedan vädret bestämde sig för att temperaturen skulle vara ensiffrig och vattnet i Källtorpssjön gick från fakking tropical till sexton grader. Hade någon försökt övertyga mig att hoppa över det pga skitkallt så hade det varit löjligt lätt – men det var det visst ingen som gjorde. Oh well. Tur var väl det, för det här var både roligt och nyttigt.

Efter lite genomgång joggade vi längs elljusspåret, ut på udden och sen dagens första dopp. Iiih! Kallt. Simmade över till ön, joggade över till andra sidan och sen simma tillbaka till bryggan. Iiih! Igen.

Vi gjorde fyra sådana varv, och fick tips och saker att öva på för att bli snabbare i och ur vattnet. Det gick bättre och bättre för varje varv tycker jag, speciellt att hoppa i blev smidigare. Efter några simsträckor hade också den värsta köldpaniken gett med sig och det gick lättare att hålla en kontrollerad andning. Vattnet var verkligen kallt, och den ENORMA fartvinden under löpningen gjorde att händerna började domna bort redan på varv två.

hellas_swimrun

Efter de fyra varven joggade vi till badplatsen på andra sidan sjön, där det finns en backe direkt från stranden. Vi simmade ut en loop, sen snabb uppstigning och lite hårdare löpning upp för backen. Vid det här laget var jag rätt trött, så det räckte fint med två såna varv för mig. Vi avslutade med att simma tillbaka, med uppstigning på udden och på ön.

Sista utmaningen? Byta om med stelfrusna händer. Hade ingen känsel i varken händer eller fötter på någon halvtimme efter. Är SJUKT nöjd att jag genomförde passet och att det gick såpass bra – med tanke på hur mycket jag gruvade mig innan och hur gärna jag ville stanna hemma i soffan. Heja mig!

Efter det här passet är jag ännu mer impad av Kicki som ska köra Utö swimrun, bor i Narvik och simmar i 6-7 gradigt vatten. Kicki, du är hårdast av alla!

P1000419 P1000420 P1000422

Tropiska Hellas

Utesimbilderna har duggat tätt i mina sociala medieflöden de senaste veckorna, och idag tog jag tjuren vid hornen och stökade av min öppet-vattenpremiär också. Jag gillar verkligen att simma ute, men jag har en tröskel att ta mig över i början av varje säsong. Som tur är verkar den där tröskeln gå snabbare att ta sig över för varje år (*peppar, peppar*). Övning ger träning, ni vet. För några år sedan tog det halva sommaren innan jag kände mig hyfsat bekväm i vattnet, förra sommaren tog det bara tre pass.

Det var sim med Human Ambition idag, och rätt svalt nere på bryggan. Tempskylten vid cafét sa nitton grader i vattnet. och det var avsevärt mer än vad luften kunde uppbringa. Den kompenserade med att ha riktigt bråttom istället – för en gångs skull var det vågigt i Källtorpssjön. Jag funderade på om jag verkligen måste ta av mig min Houdini eller om det kanske gick att dra på våtdräkten över…? Nä, det föll på att det skulle bli så opraktiskt efteråt. Det kan ju vara skönt med torra kläder att åka hem i.

P1000412 P1000415

Väl i vattnet var det faktiskt inte så kallt! Mycket mer behagligt än jag väntat mig. Vi började med ett uppvärmningsvarv runt liksundet och bojen i viken, och de första simtagen kändes helt OK. Jag hann lagom tänka att det kanske skulle gå bra direkt den här gången när den där känslan kom. Den att våtdräkten klämmer ihop hela min bröstkorg så att det inte går att andas.

Det enda jag kan göra då är att ta det lugnt. Ju mer jag stressar upp mig och börjar hyperventilera desto mer omöjligt blir det att simma. Försökte hitta en avslappnad simning och ett lugn, och inte bry mig så mycket om vad alla andra gjorde. Efter sisådär fyrtio minuter började det faktiskt kännas okej, och jag kunde köra de avslutande intervallerna lite snabbare.

Nu luktar badrummet neopren av en våtdräkt som hänger på tork, och på onsdag ska jag på’t igen. Då är det swimrunträning med Ångaloppet.
P1000417 P1000418

 

Vi drar åt skogen

IMG_2284IMG_2279 IMG_2285Söndag, solsken och jag hade bestämt med tuffa Theresia att springa en sväng i Hellas. På väg dit är jag på ett strålande humör, sjunger högt för mig själv i bilen och är så inne i skönsången (ja, vad vet du, du var ju inte där..!) att jag missar att byta fil och hamnar i Hammarby Sjöstad. Oh well, jag var ute i god tid så det gjorde inte så mycket. När jag sladdar in på parkeringen vid Hellasgården ser jag Theresias vrålåk Gula Faran, och inser att hon är sjukt mycket hårdare än jag och har cyklat hit. Trots att hon har typ fyra gånger så långt. RE-spect.

Målet för dagen var ett varv på gröna spåret, och det var sådär larvigt fint i skogen. Solsken, blåsippor, fina små glittrande sjöar, en mediterande snubbe på en brygga och lite dödsvindar här och där. Ja, och så såg vi en pudel. Fick lust att häva ur mig ett vårskrik vid Strålsjön, men då kanske mediterande snubben hade trillat i vattnet. Det stod 5 grader på skylten vid Källtorpssjön, så kanske väl tidigt för sådant.

Att springa i trevligt sällskap är en lyx, och tiden gick snabbt när vi avhandlade livets väsentligheter, löste lite världsproblem och sånt. Sedan fick vi kaffe på fiket vid Hellas. Fler såna här förmiddagar, det önskar jag  mig!

Och du, det gör inget om du ber mig dra åt skogen. Jag trivs där!

gröna