Snögubbesimning

Även i år fixar coach Mike julafton många dagar på raken med Camp Snowman. Den som vill gå all-in kan simma tvåtimmarspass elva dagar på raken – och många av dem är rejäla monsterpass på uppåt femtusen meter. Förra året simmade jag fyra-fem pass på campet, varav tre dagar på raken, och fick direkt ont i axeln. Vis av erfarenheten och med löjligt lite simträning i kroppen bokade jag bara in mig på tre pass i år, och med en vilodag emellan. Klokskapen fick dock inte full effekt eftersom jag redan innan hade ont bakom skulderbladet och i axeln, antagligen på grund av stress och alltför mycket tangentbordshamrande i oergonomiska positioner under de senaste månaderna.

När jag trillade in på mitt andra HA-pass kände jag mig rätt missmodig. Stel, ont i axeln, öm i hälsenan och allmänt skör och klemig. Sen fick jag simma med dom här.

DSC_2476

Och så var vardagsmotionären Theresia (of Triathlonbloggen fame) där, vi körde åttahundra meter benspark, försökte simma ryggsim med fenor, varvade längderna med highfives för att vi var så grymma, och petade i oss pepparkakor som var alldeles mjuka av simhallsluftfuktighet. Och så fick vi lyssna på pudelrock och passet hade underrubriken ”Don’t be bitter, be better”.

Sen kändes det lite bättre. Simterapi rockar.

DSC_2477

Annonser

Höstmelankoli i Hellas

Det står och väger mellan sommar och höst, känner jag. På väg från jobbet var luften höstlikt krispig och sval – jag hann fundera på hur jag tänkte som skulle simma öppet vatten? På Hellasbryggan någon timme senare låg solen på, en aning av sommarvärme ändå. Vattentemperaturen är definitivt på nedåtgående.

Your mission, should you decide to accept it: Swim at least 2500 meters, preferably open water. Typ så sa coachen om den här dagen. Passar bra, för på onsdagar simmar HA såna där varv på tid i Hellas – två varv blir strax över 2500. Trots att solen låg på ville jag gärna behålla min Houdinitröja på medan jag drog på våtdräkten över benen. Värmen räckte liksom inte riktigt till. Vi var fem tappra som tänkte oss simma ett eller två varv, och jag insåg ganska snart att det skulle bli en del solosim för min del. Mycket riktigt, halvvägs till lilla ön hade de andra dragit iväg och jag plaskade på för mig själv.

Förra veckan sa jag till några träningskompisar att jag började bli nervös för att tävla för att det kändes alldeles för bra. Jag råkade visst jinxa det genom att säga så. Söndagens cykelpass var en mental pärs, och dagens simning blev av samma kaliber. Första varvet var ett rejält självförtroendehaveri, där jag kom fram till att jag nog borde lägga ner det här med triathlon och börja med gaffelvirkning, driva upp pelargoner eller nåt annat som anstår gamla tanter. Gå upp efter ett varv, åka hem, ge upp. När jag äntligen kom fram till bryggan sa tränar-Mats ”Okej, 28 minuter. Kör ett varv till nu!”

Och då gjorde jag det.

Det gick ju inte snabbare, men jag lyckades i alla fall samla ihop min skit och skaffa en lite bättre attityd. Hann reflektera över att det är sjukt vackert vid Källtorpssjön på kvällen, och börja lägga lite mer krut på tekniken. Spotta upp  mig lite. Nån ska ju komma upp sist på simningen på söndag, eller hur? Might as well be me. I sä fall ska det här vara min attityd.

Suckiness eller inte, Hellas och Källtorpssjön är ett av mina allra bästa ställen, och det är vardagslycka att få vara där. Kolla bara vad fint det är! P1000740 P1000741

Simpeppen!

Att simma i öppet vatten, det är himla härligt. Det har jag inte alltid tyckt dock – de första tre-fyra åren jag körde triathlonträning var det mest ett nödvändigt ont. Något läskigt som måste betvingas så jag fick komma till de roliga delarna. De som var på land.

Förra sommaren började jag simma med Human Ambition, och då hände det något. Kanske var det att träningen var strukturerad och anpassad för olika nivåer, kanske att träningskompisarna var så himla trevliga och peppande. Eventuellt har det också med saken att göra att det var en alldeles fantastisk sommar och att jag var nyförälskad i Hellas och Källtorpssjön. Det blev sjukt kul att simma.

P1000417

Det höll i sig hela sommaren, och hela hösten och vintern i bassäng i Vårby och lite i Eriksdalsbadet. Under våren blev simmandet lite halvdant – men så snart det blev sommar och vettig simtemperatur (över 18 vill jag nog ha…), då kommer entusiasmen tillbaka.

Nu funderar jag på att anmäla mig till Riddarfjärdssimmet och Lögastrandssimningen i Västerås, och sneglar lite på ett event som heter Big Swim, där det ska simmas 4 kilometer. Var det här ska sluta, det har jag ingen aning om. Kanske blir jag lite snabbare i alla fall?

Just keep swimming!

Har du simmat Riddarfjärdssimmet, Lögastrand eller Big Swim? Berätta vad du tyckte!

HA-simning och hypokondri

Nu är det inte ens en vecka kvar till Stockholm Swimrun, och jag har fått en rejäl släng av loppsjukan. Har jag inte lite ont i halsen? Och snuvig är jag ju, och så gör det ont i kroppen. Det kanske är influensa? Eller träningsvärk och hypokondri. Vem vet?

Förra veckan stoppade jag in elva timmar träning på kontot – det är en rätt rejäl dos för att vara jag, och det känns i kroppen. Simpasset igår kändes tungt, tungt.

När jag hoppade ur bilen vid Hellas trillade en ensam regndroppe ner på min näsa, och åskan mullrade lite sådär i bakgrunden. Nere vid bryggan stod ett gäng gummiklädda människor med skeptisk uppsyn, och åskan gjorde sitt bästa för att spä på vår beslutsångest med några rejäla blixtar och smällar. Sen kom coach Colin och vi slutade att tänka på vädret och hoppade i vattnet.

Först lite uppvärmning, sedan skulle passet innehålla tre delar – teknik, distans och fart. Teknikdelen bestod av några vändor teknikövningar runt bojen. Sedan distans, och nu började jag bli trött. Den vita fågelön har väl aldrig legat sådär långt borta förut? Vi skulle simma lugnt bort till ön, och sedan öka på vägen tillbaka. I min kropp fanns det ingen fartökning idag, så jag fick vackert se på när ett gäng guppande badmössor drog iväg i fjärran. När jag simmar distans ensam, blir det självdistans då?

Lagom när jag kom tillbaka till bryggan var det dags för fart – lugnt ut till Liksundet, snabbt tillbaka. Sedan snabbt ut till bojen, långsamt tillbaka. Nu fanns det ingen kräm kvar i mina armar, så jag hasade mig upp på bryggan som nu badade i sol. Hoppas att några dagar med lugnare träning och mer vila ska ge mig lite energi tillbaka – annars blir det en lång dag på lördag! Men jag har ju ändå inte planerat in nåt annat den dagen, så det må väl vara hänt.

P1000443P1000448 P1000445

Tropiska Hellas

Utesimbilderna har duggat tätt i mina sociala medieflöden de senaste veckorna, och idag tog jag tjuren vid hornen och stökade av min öppet-vattenpremiär också. Jag gillar verkligen att simma ute, men jag har en tröskel att ta mig över i början av varje säsong. Som tur är verkar den där tröskeln gå snabbare att ta sig över för varje år (*peppar, peppar*). Övning ger träning, ni vet. För några år sedan tog det halva sommaren innan jag kände mig hyfsat bekväm i vattnet, förra sommaren tog det bara tre pass.

Det var sim med Human Ambition idag, och rätt svalt nere på bryggan. Tempskylten vid cafét sa nitton grader i vattnet. och det var avsevärt mer än vad luften kunde uppbringa. Den kompenserade med att ha riktigt bråttom istället – för en gångs skull var det vågigt i Källtorpssjön. Jag funderade på om jag verkligen måste ta av mig min Houdini eller om det kanske gick att dra på våtdräkten över…? Nä, det föll på att det skulle bli så opraktiskt efteråt. Det kan ju vara skönt med torra kläder att åka hem i.

P1000412 P1000415

Väl i vattnet var det faktiskt inte så kallt! Mycket mer behagligt än jag väntat mig. Vi började med ett uppvärmningsvarv runt liksundet och bojen i viken, och de första simtagen kändes helt OK. Jag hann lagom tänka att det kanske skulle gå bra direkt den här gången när den där känslan kom. Den att våtdräkten klämmer ihop hela min bröstkorg så att det inte går att andas.

Det enda jag kan göra då är att ta det lugnt. Ju mer jag stressar upp mig och börjar hyperventilera desto mer omöjligt blir det att simma. Försökte hitta en avslappnad simning och ett lugn, och inte bry mig så mycket om vad alla andra gjorde. Efter sisådär fyrtio minuter började det faktiskt kännas okej, och jag kunde köra de avslutande intervallerna lite snabbare.

Nu luktar badrummet neopren av en våtdräkt som hänger på tork, och på onsdag ska jag på’t igen. Då är det swimrunträning med Ångaloppet.
P1000417 P1000418

 

Akvariesimning

Söndagkvällen bjöd på HA-simning, och ett kul och lite annorlunda pass. Temat var Akvariet, och vi skulle bete oss som lite olika fiskar under passets gång.

Vi började med Free Willy. Späckhuggare kanske inte är den allra mest vanliga akvariefisken, men lite fantasi får man ju ha! Det här var uppvärmningen, där vi fick plaska igång oss. Sedan kom en annan ovanlig akvarievarelse, nämligen alligatorn. I Gator Alley skulle vi simma tyst och smygande, med armarna under vattnet hela tiden och ögon och näsa ovanför vattnet. Det blev jobbigt att hitta bra vattenläge, och väldigt viktigt att hitta tryck så det gick att ta sig framåt!

Sedan skulle vi simma som tetror (alltså inte mjölktetror…) – färgglada, fredliga och i stim. Det var rundsimning över två banor som gällde, lugn takt och inga stopp eller fötter i botten. Ungefär femton minuter simmade vi runt runt, och jag började faktiskt känna mig som en del av ett fredligt stim.

Efter den lugna delen skulle vi vara lite mer aggressiva – barracuda time! Barracudor simmar tydligen skitfort, för nu gällde 16 x 25 meter hårt, men med begränsningen att vi inte fick andas oftare än vart fjärde andetag. Ganska lätt de första fyra eftersom vi fick ganska lång vila, men sedan började det kännas jobbigare. Tur att 25 meter är så pass kort! När det började bli alltför frestande att ta ett extra andetag kunde jag redan se slutet på banan, och då gick det att bita ihop och ta de sista armtagen.

Jag är ju ingen snabb simmare – jag har i princip bara en fart, så resultatet när jag försöker simma fort brukar bara bli att jag vevar mer, sparkar mer och gör av med mycket mer energi, men fortfarande tar mig fram i samma tempo. Idag gick det av någon anledning lite bättre, jag kände mig ganska stark och tappade inte fart mot slutet heller. Yay!

Kornettfisken skulle simma med lång kropp och bra stabilitet i coren, och räkna armtag. Även här hände det konstiga saker – det brukar bli 21-22 armtag per 25’a, men idag blev det arton varje gång. Kanske räknade fel när jag var trött efter de snabba 25’orna? Nåväl, vi får se om det är en trend eller en tillfällighet.

Vi avslutade med ännu en simning i stim – nu med alla simmare på en gång över de två banorna. Första omgången var vi bara halva gänget, så det var mycket trängre nu. Instruktionerna var att undvika att röra varandra och vara fredliga. OM någon kom åt en kunde man välja om man skulle förhålla sig fredlig, eller bli aggressiv och attackera tillbaka (3 sekunder fri tillbaka-kaka) – som ciklider.

Det var väldigt svårt att simma utan att komma åt någon när vi var så många, från långsamma till jättesnabba. Jag körde en vansinnigt defensiv teknik med långsamt glidsim längst ute på kanterna, så jag skulle vara lätt att simma om. Undvek att komma åt någon själv, men fick några istötningar när jag blev omsimmad – men de rackarna var ju så snabba förbi att jag inte hann ”göra igen”!

Och så helt plötsligt var passet slut – tiden gick fort idag! Som den gör när man har roligt.

När jag kom hem upptäckte jag att halva schampoflaskan hade läckt ut i väskan. Mindre kul. Men den gamla ryggsäcken luktar i alla fall gott nu! Och löddrar kanske lite.

DSC_1998

Boostad simning

I jul och nyår har jag varit med på Human Ambitions Camp Snowman, och kämpat på lite extra med min simning. Tyvärr inte riktigt så mycket som ursprungligen planerat då jag blev sjuk innan jul och missade ett pass, och så var poolen i Vårby stängd på grund av översvämning (!) och då försvann två pass till. Är ändå sjukt nöjd med att ha simmat strax över 15 km under jul och nyår – det är riktigt mycket för att vara jag, dock troligen i klass med vad en simtränande elvaåring kör på två dagar. Men här gläds vi åt framstegen! Längsta simpasset ever har jag också fått logga, 4,4 km i Eriksdalsbadets 50-metersbassäng.

Den mest påtagliga skillnaden efter dessa pass är nog att jag tappat lite respekt för distanser. Igår simmade jag i Vasalundshallen, och kom på mig själv med att säga ”jaha, bara 3000 meter idag?”. Lite samma effekt som när jag cyklat Vänern Runt för några år sedan (55 mil på tre dagar) och sen tyckte att ”Jo, Vätternrundan är ju 30 mil men det är ju bara EN DAG.” Och så har det blivit uppenbart att jag måste jobba med styrka och rörlighet i axlarna och bröstryggen, för att de ska hålla ihop. Ironman Frankfurt om ganska precis sex månader, så jag har inte tid att gå sönder! Håller på att knåpa på en p/rehabplan, mer om den senare.

En annan viktig sak är att jag börjar tycka mer och mer om simningen, det har blivit roligt. Förut har det mest varit ett nödvändigt ont som en behöver ta sig igenom för att få cykla och springa, men nu gillar jag själva träningen riktigt mycket. Den känslan ska jag vara rädd om och hålla liv i, och se till att få in mina simpass minst två gånger i veckan framöver. Gärna tre, när det går! Då ska jag nog överleva de där 3860 metrarna på IM, och några swimruntävlingar på det.

Överleva är nog ganska precis vad det handlar om, förresten. Jag har inte satt upp något tidsmål för simningen i Frankfurt, utan är mer ute efter en bra känsla. Att komma upp ur vattnet och känna mig hyfsat fräsch, att behålla lugnet under simningen och ge mig själv så bra förutsättningar som möjligt att ha en bra dag på cykeln och på löpningen sen. Kanhända dyker det upp tidsambitioner under vägen fram till juli – det får vi se!

Image