Nämen stopp och belägg…

IMallorca

…men hur menar ni ”only 3 weeks left”?

Damn. Jag har glömt att träna.

Den här vintern har jag visst lagt en väldig massa mer tid på att träna andra än att träna mig själv – det är otroligt kul, peppande och utvecklande att coacha löpare och guida yogis. Det gör mig dock inte speciellt väl förberedd för att riva av en halv Ironman (1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning). Särskilt inte en som går om mindre än tre veckor.

Jag har simmat åtta gånger i år. Typ en gång varannan vecka. Lite snålt, kanske.

Men ändå – det är ju Mallis! Och en hel dag med avspärrade vägar och publik som hejar och vätskedepåer och förhoppningsvis solsken. Optimala förhållanden för en lång träningsdag! Jag tror det blir bra ändå. Persa kan jag ju göra någon annan gång.

Kronborg IM 70.3

Förnekelse. Det var temat för dagarna innan IM 70.3 Kronborg.

70.3 står för distansen som ska avverkas – 1,9 km simning, 90 km cykling och 21,1 km löpning blir visst 70.3 miles. Förnekelsen? Den kom sig av att min rygg plågade mig så mycket att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Jag har haft ryggproblem av och till i hela mitt liv, men det här var något alldeles i hästväg. Peppade mig med att tänka att det säkert var för att jag suttit still i bilen i så många mil, och stelnat till. Det här med att jag bara klarade av att gå femhundra meter åt gången när jag skulle checka in cykeln på lördagen, det var nog bara tillfälligt. Det ordnar sig!

20x30-IAAH0626På morgonen innan racet är jag på plats tidigt, med gott om tid att kolla cykeln, innehållet i alla påsar och sitta och fundera en stund. Min plan för dagen är att hela tiden hålla så bra fart kroppen tillåter, utan att stressa över vilken fart det blir. Köra på en bra känsla, och vara beredd på att ryggen kanske inte vill samarbeta. Största orosmomentet är om mötet med det kalla vattnet ska dra igång en redig ryggkramp så snart jag hoppar i vattnet.

45 minuter innan start börjar jag dra på mig våtdräkten. Träffar på Ingrid från SPIF, hon är ungefär lika nervös som jag och vi går tillsammans ner till starten vid hamnen. Stämningen går nästan att ta på när några hundra spända och förväntansfulla människor i gummidräkter vankar runt, värmer upp, nervös-skrattar. En del hoppar i vattnet och upp lika snabbt, andra simmar direkt fram till startlinjen mellan två bojar. Med ungefär tio minuter till start hoppar jag i vattnet, så jag ska hinna vänja mig vid temperaturen och simma några tag.

Bryggan är proppfull med folk, men de flesta gör ingen ansats att hoppa i vattnet. Inte tänka, bara hoppa – IIIH! Vattnet sipprar in under dräkten och det är inte toppenvarmt. Speakern: ”The official water temperature is 19,5 degrees” Vi i vattnet: HÅNSKRATT. Nä, men sjutton kanske? Sjutton grader och maneter.

Starten går, och stimmet simmar. Banan är två varv inne i hamnen, tydligt utmärkt med stora bojar och inte alls vågigt trots att det blåser en del. Jag försöker hitta några bra fötter att följa, men alla simmar sicksack. För det kan väl inte vara jag?? Längst bort på varvet är det riktigt tätt med maneter, jobbar hårt på att intala mig att det inte ALLS är äckligt, det är en häftig upplevelse och en manet mot kinden är som en silkeslen smekning.  Vattnet är ganska klart, och lagren av gelelika pannkaksstora öronmaneter ser faktiskt lite magiskt ut. Om jag verkligen anstränger mig.

brygga
Bild från KMD IM 70.3 Kronborgs FB-sida

Varvningen är på land, vi ska upp på en brygga, springa runt till en annan brygga och så hoppa i igen. Tittar upp nära uppgången, och fattar absolut ingenting – det ser ut som ett skeppsbrott! Om du har sett filmen World War Z, tänk dig scenen där zombiesarna klättrar på varandra för att ta sig över en mur, fast de har våtdräkt på sig? Ungefär så. Trampar vatten och tar en närmare titt, och inser att trappan man lagt ut på pontoner har kollapsat, och funktionärerna står och drar upp folk ur vattnet. Det finns ingenting på rampen att få fotfäste på, och det är folk överallt. Ett par sekunder är paniken nära innan jag får tag i en mattkant på rampen och kan dra mig upp så långt att en funktionär kan sträcka ut handen och hjälpa mig upp.

Nästa varv går på ungefär samma tid, och vid den varvningen får jag klättra upp för en stege på sidan av bryggan – och dras upp av funktionärer, såklart. Damn vad de måste ha haft träningsvärk i armarna dagen efter! Jag joggar upp mot T2, drar ner våtdräkten till midjan och kommer ihåg att ta ur öronpropparna. Simningen har tagit ungeför 40 minuter, vilket är vad jag väntat mig. Ryggen bråkar ingenting, vilket jag inte räknat med men är väldigt glad för.

Alla saker jag ska ha på cyklingen är packade i en blå påse. Den hänger tillsammans med ungefär 1299 andra blå påsar strax innan omklädningsrummet. Det är fullt med folk därinne, men jag hittar en ledig plats och börjar svida om. Av med våtdräkt, mössa, glasögon, lägga i en hög. Plocka upp cykeltröja, hjälm, vindväst och cykelskor. Packa ner blöta saker, klä på mig torra saker och jogga ut ur omklädningsrummet. Den blå påsen lämnar jag till en funktionär, och gör ett kort toastopp innan jag tassar ut till cykeln.

Ingen plan överlever den första kontakten med verkligheten, brukar det heta, och det gäller även idag. Simma på 40, börja cykla efter 45 minuter hade jag tänkt – men när jag hoppar upp på cykeln har det redan gått 50 minuter. Trampar igång lite lugnt, det är knixigt på väg ut ur stan och jag har ju nio mil på mig att få upp farten.

20x30-IKAE2372

Första delen av banan går längsmed vattnet. Härliga vyer – säkert ännu finare om det skulle vara sol och blå himmel, men det funkar även en gråmulen dag. Det regnar ju inte, i alla fall! Jag blir omkörd, jag kör om, jag kommer ihåg att jag ska börja dricka sportdryck så jag får ny energi. När banan viker av inåt landet kommer en backe, och mitt vänstra knä börjar yla.

Skit också. Vad ska jag göra nu?

Växla ner, öka kadensen, minska trycket i pedalerna. Se om det går att avlasta knät. Det verkar funka, det känns fortfarande men det går att kontrollera.

Vägarna är fantastiskt fina, små, slingrande och i lummig skog. Sedan öppna fält – och shit vad det blåser! Tio sekundmeter hade yr.no utlovat, och det verkade stämma. Jag borrar ner mig i tempobågen och trycker på i den mån knät tillåter. Vinden är min vän, tänker jag – men jag låter mig inte luras. Vinden kanske är min vän när jag tränar, men när jag tävlar, då kan den gott få hålla sig borta! Speciellt med ett ont knä. Det känns inte som att kyliga vindar hjälper, och jag hallucinerar om Linnexliniment.

Inser att jag börjar tycka synd om mig själv, så jag skrattar lite åt mig istället och trycker i mig en gel som smakar Igloo-glass. Möter coachen som ser ut att köra på bra, hon siktar på en VM-slot! Hon ser enormt fokuserad ut, men vinkar åt mig ändå. Det ger lite pepp, och jag rullar vidare genom den danska landsbygden. Det luktar nyklippt gräs. Det verkar lovande, då kanske jag landar mjukt om jag blåser av vägen.

20x30-IKAC0346

Hejaklackar är det ont om härute, så det blir en energiboost att komma till varvningen där det står en massa folk. Ett gäng med svenska flaggor visslar och ropar och sjunger när jag kör förbi i min SPIF-tröja med svensk flagga på – jag får köra förbi dem två gånger och suger i mig så mycket pepp och glädje jag bara kan.

Andra varvet går bättre (men inte snabbare), knät gnäller men blir inte värre så jag kommer i alla fall att kunna cykla klart. En liten röst i huvudet undrar om jag verkligen tror att jag ska kunna springa på det där knät, men jag lyssnar inte på det. Vi kommer ju att få veta det snart, eller hur? Stoppar i mig mer gel, mer sportdryck och en banan jag plockar åt mig vid en kontroll. Börjar bli kissnödig igen, så vätskebalansen är i alla fall inte dålig. Skog, åker, kor, funktionärer som visar vägen, mer skog. Vind. Varvning.

Tittar på klockan när jag hoppar av cykeln, och ser att det gått ungefär 4:15 sedan start. Då är den där tanken på att komma in under sex timmar död. Inget att göra åt. När jag hängt in cykeln är det dags att leta rätt på den röda påsen, där löpargrejorna ligger. In i omklädningsrummet igen, packa ner cykelprylar, dra på löparskor och keps. Ett snabbt toabesök, och sen ska vi se vad knät säger…

Vi ska springa fyra varv, längs vattnet igen och runt Kronborg slott. Vackra vyer och grusväg, det tycker mina ben om! Varvbana funkar bra för mig på tävling, det är skönt att veta vad jag har framför mig, speciellt på slutet när jag börjar bli trött. Det jobbiga blir att springa typ precis förbi målet tre gånger innan det är dags att springa hela vägen dit. Knät verkar funka, jag trippar på i något som känns som en kontrollerad fart. Vid varje varvning får jag ett armband som visar vilket varv jag är på. Det känns toppen att få det första rosa armbandet, och ännu bättre när jag avverkat två varv och får ett gult. På tredje varvet vill jag börja gå.

Funderar lite på saken, men det är rätt tydligt att det bara är huvudet som vill att jag ska gå. Benen tycker att livet är helt okej, så jag tänker på det där gröna armbandet och hänger i. Går lite i varje vätskedepå, eftersom jag inte bemästrar konsten att springa och dricka samtidigt. På varv tre måste jag göra ett toastopp IGEN – kanske ska sluta dricka vatten nu? This is ridiculous.

Gröna bandet på. Publiken hejar på och ropar en massa säkert jättekäcka saker, men min danska hörförståelse verkar avta med tilltagande trötthet. Har ingen aning om vad de säger, men vinkar glatt och säger JÄ JÄ!

Nu gör benen ont. Det känns att jag inte haft så många pass upp mot två mil (och kanske känns det lite att jag cyklat nio mil i halv storm också). Det blir en gångpaus fast det inte är vätskekontroll. Sen springer jag igen. Och går. Och springer. Och säger JÄ JÄ, och går över till cola i vätskekontrollerna. Koffein is da shit!

Fjärde gången förbi slottet, och det är nu det är toppen att känna till bansträckningen. Det står en stor hejaklack här, de spelar musik, dansar och hejar som besatta, och benen får lite mer fart. Jag har sprungit i sällskap med en dansk kvinna en bit, och jag ser att hon sackar efter när jag ökar. Saktar ner lite så hon hinner ikapp, men hon vinkar mig vidare. Vi ses i mål!

Då håller jag min ökning, springer ut genom porten mot hamnen FÖR SISTA GÅNGEN, rundar den gröna piren FÖR SISTA GÅNGEN, springer över gräsmattan förbi tälten (fyll i själv…) och får springa förbi funktionärerna som delar ut armband för JAG HAR REDAN ALLA! Precis innan jag svänger upp på upploppet passerar jag en kvinna med svensk flagga och sitt namn på ryggen. ”Kom igen Ann-Sofie, nu springer vi i mål” gastar jag – och sen gör vi det. Alltid spurta om det går – och det gör det.

20x30-IKAF0063

6 timmar och 18 minuter blev tiden. Jag hade drömt om under 6 timmar, och direkt i mål var jag rätt ordentligt besviken. Sur på knät som inte ville vara med, ledsen för att jag cyklade så sakta och kände mig medioker i allra största allmänhet. När jag fått lite mat i mig insåg jag väl att min glädjekalkyl involverade växlingar på 4-5 minuter, medan det i verkligheten blev typ det dubbla. Givet vinden på cyklingen och det onda knät kunde jag helt enkelt inte köra fortare än jag gjorde, och ett snitt på knappt 28 km/h får jag vara glad åt.

Väl hemma framför datorn med de officiella tiderna insåg jag dessutom att jag persat på halvmaran, efter simning och cykling. Första gången jag hållit en fart under 6:00/km i över två mil – det är jag faktiskt ganska mallig över!

Allt som allt var det ett bra, välarrangerat race med fina banor i alla grenar. En mindre blåsig dag (eller med starkare ben!) har cykelbanan potential att vara riktigt snabb. Löpningen hade många tvära svängar, lite knöggligt underlag med kanter och sånt på sina ställen, kullersten och en liten trappa, så jag är extra nöjd med att ha sprungit bra där. OCH sist men inte minst – medaljen var snygg!

Nu ska det bli skönt att vila ett tag.