Det där med att ha god tid på sig är viktigt för mig. När jag höll utbildningar en gång i världen ville jag alltid vara på plats i klassrummet minst en halvtimme innan vi skulle börja, för att koppla upp datorer, projektorer och göra mig redo. Oftast gick det jättesnabbt, så jag fick sitta och vänta i 20 minuter innan det var dags att börja – men ibland var jag sjukt tacksam att jag hade den där extra tiden att fixa eventuella problem. Och om jag av någon anledning inte hann vara på plats med god marginal så blev jag väldigt stressad.
Jag är likadan nu, med mina gruppträningspass. Oftast har jag 10-15 minuter på mig från att allt är klart till att klassen ska börja – men inte idag. Kom iväg sent, och eftersom jag ska hålla två klasser tätt inpå varandra i olika salar så är det en del förberedelser att göra; förbereda spinningrummet så jag bara kan hoppa i skorna och köra när ReShapen är klar, byta om, komma ihåg nycklar och headset och batterier och musik till salen där vi kör ReShape.
Studsar in i salen en minut innan passet ska börja, och upptäcker genast att sladden för att koppla in mobilen (kör musik från den) är spårlöst försvunnen. Paniiiiik!
Får sätta igång gruppen på lite uppvärmning och springer på sladdjakt. Det löser sig efter några minuter, får hjälp av receptionen och jag kan dra igång musik. Nästa problem – batteriet i headsetet är dött. Fast nu kan jag ju inte springa iväg igen, det får bli till att använda röstresurserna. Deltagarna är sjukt tålmodiga och ser ganska glada ut trots kaosuppvärmning – och när klassen väl kommer igång flyter det på bra,
Avslutar klassen och rusar över till spinningrummet – och tror ni inte det krånglar med det nya headsetet där också? Jodå. Deltagarna här verkar rätt luttrade och informerar mig om att det inte funkade igår heller. Ett par minuter in i uppvärmningen får jag i alla fall igång det och kan köra på som vanligt. Det blev långa intervaller idag, 4-minutare. Imorgon blir det ett tufft backpass.
Puh, vilken dag! Men inser att jag i alla fall har kommit en bit med mitt kontrollbehov. Det var sjukt stressande när inget funkade, men klasserna kördes i alla fall som de skulle och jag har inte ältat det hela efteråt. För ett par år sedan hade jag nog ägnat ett par timmar åt att känna mig som en värdelös människa som inte lyckades med allt. Gå vidare, liksom.
Imorgon är det glömt, och då finns det möjlighet till nya missar, eller stordåd.
På lördag är det förresten Spin of Hope på Actic Kista – kom dit och låt dina ben ben jobba lite för Barncancerfonden. Det kostar 125 kr per timme och det finns drop-inplatser, ingen bokning nödvändig.
endorfinista 