En liten del av Jättelångt

När jag tänker stafett tänker jag nog spontant tartanbana och sjukt snabba ben. Stafettklassen på ultraterrängloppet Jättelångt är inte riktigt så. Mycket roligare, faktiskt! Och längre. Precis som den här loppromanen.

Starten går i Grisslehamn, och målet är i Norrtälje. Däremellan: 68 kilometer Roslagsled. De hårda ultratyperna springer hela själva – all respekt för den uthålligheten! Och det pannbenet.Stafettklassen är lite mer rimligt uppdelad på fem sträckor, där den kortaste är 9 km och den längsta 21 km. Dock har loppet felspringningsgaranti, så Annette som sprang längsta sträckan fick några bonuskilometer och sprang nog närmare 25 km. 

JL1

Jag sprang med det här glada gänget från FB-gruppen Triathlontjejer. Liselott la ut ett upprop om några var sugna på att bilda lag, och jag tyckte det lät som en kul grej. Det hade jag helt rätt i! Skön stämning, bra väder och en hel dags häng med riktigt trevliga människor. Ja, och så fick jag springa i skogen också.

JL2

Det var ju ingen direkt trängsel i startfållan när stafettlagen skulle ge sig av från Grisslehamn vid 11-tiden i lördags. Soloklassen startade redan kl 9, så de var redan en bit in i sin dag. Karin sprang förstasträckan som skulle vara runt 10 km. Min sträcka var den sista för dagen, och det kändes lite konstigt att stå vid starten, lyssna på speakern räkna ner till startskottet, bli lite nervös och taggad för att sedan inse: Jag kommer inte att börja springa förrän om fem timmar eller så…

När startskottet gått packade vi in oss i bilen och började leta efter första växlingspunkten vid Skottviken. Vi var inte ensamma om det – ett helt gäng bilar snurrade runt på små skogsvägar och försökte hitta. Skottviksborna måste ha undrat vad trafikstockningen berodde på! Efter lite hjälp från the locals hittade vi rätt, växlingspunkten var på en liten strand som nu var full av stafettdeltagare och ett par tålmodiga funktionärer. Efter en liten stund kom Karin springandes, växlade över till Charlotta som sprätte iväg i bra fart. Tillbaka till bilen, och leta efter nästa växlingspunkt.

JL3

På de flesta sträckorna hann vi med att stanna till och heja på vår deltagare, någon gång stanna och handla mat och under den längsta sträckan hann vi ta en fin fika på Edblads i Gåsvik. Lämpligt nog gick banan rakt genom uteserveringen och butiken, så vi hade full koll på deltagarna. Liselott berättade att när hon sprang soloklassen förra året hade hon passerat en medtävlande som passade på att köpa en ring i butiken. Sympatisk grej det här med ultralöpning – du får gå i alla backar, hinner shoppa lite om du har lust och det verkar i det närmaste vara obligatoriskt att uppdatera Facebook och Instagramma lite då och då under loppet. Skön attityd.

JL4

Medan vi väntade på att heja fram Annette (som tagit en omväg på några kilometer) hann vi klappa islandshästar, titta på gulliga får, bjuda soloklassdeltagare på jordgubbar, godis och vatten och Karin hittade sin drömbil. Och så heja, applådera och peppa efter bästa förmåga. Sen vila lite.

JL5

Vid det här laget började det nästan kännas lite orimligt att jag skulle springa också. När vi väntade in Annette vid Erikskulle började funktionärerna prata om att det skulle dras något rep och att vi inte skulle få fortsätta. Det visade sig bara gälla sololöparna, så vi stafettare kunde dra en lättad suck. Eller?

JL6

Ulrika blev lite stressad när det glunkades om att hennes sjukilometerssträcka i själva verket var närmare nio kilometer – men hon klarade det med glans. Jag började bli lite spattig när vi stod och väntade in henne vid Roslagsbro. Skulle det bli kallt? Hade jag inte lite ont i huvudet? Klarar jag det här? Oh, the pressure!

JL7

Som vanligt släppte det nervösa när jag väl fick börja springa. En fot framför den andra, bara.

Eftersom så många sprungit fel försökte jag verkligen fokusera på ledmarkeringarna. Till största delen var det Roslagsledens orange markering vi skulle följa. Vanliga tankar under de närmsta 15 kilometrarna: Är det där en ledmarkering eller en reflex? Ledmarkering eller gammal telefonstolpsskylt? Ledmarkering eller medtävlares kompressionsstrumpor? (Okej, den sista hände bara en gång).

Skogsvägar blandades med stigar, rötter, stenar och stättor. Kohagar med nyfikna kvigor, pigga ben och solsken. När jag sprang om sololöpare saktade jag ner och pratade lite, berättade hur imponerad jag är av deras insats. Den uthålligheten! Fick energi av att prata lite, och hoppas att jag kunde ge lite energi tillbaka till dem också. Benen kändes toppen, kroppen mådde bra och det var en sådan lycka att få vara i skogen.

På en sträcka med grusväg möter jag en bil… Som tvärnitar och fyra tjejer rasar ut, hejar, tjoar och tar en massa bilder. Så himla kul med ambulerande hejaklack, och jag är så glad och tacksam att jag fick träffa de här härliga brudarna! Lite hög på deras energi i flera kilometer efter.

Men sprang jag fel då? Jajjamän! Men jag sparade det ända tills jag var framme i Norrtälje. Genom stan var det snitslat, och i någon korsning måste jag ha missat markeringarna och sprungit åt helt fel håll. Det hade det spännade med sig att när jag väl insett att jag måste vända så mötte jag en tjej i ett annat stafettlag, så vi fick spurta lite in i mål. Efter målfoto visade sig att hon var lite före, så vårt lag slutade trea. Av tre.

JL_karta
Den där lilla omvägen var väl ganska onödig?

Tack arrangörerna för ett toppenlopp (fast ni får gärna vara konsekventa med färgen på snitslarna nästa gång), och för god mat efter målgång! Tack lagkompisar för trevligt häng, hoppas vi ses på fler lopp och träningar framöver! Och HEJA ER alla som kämpade och sprang, vare sig i soloklass eller stafett. Vilken dag vi hade!

Stockholm Triathlon

En sen tävlingsrapport är också en tävlingsrapport. Väl. Stockholm triathlon blev min första triathlontävling sedan (hör och häpna!) 2010. Det var först för några veckor sedan jag fattade HUR himla länge sedan det är sen sist. Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som om det där med att köra tri, det hände i ett annat liv. När jag var en annan människa. Dessutom var det debut på olympisk distans, så på tävlingsdagen kände jag mig på riktigt som en rookie.

Att frivilligt gå upp klockan fem på söndagmorgonen kändes lätt felprioriterat när gröten växte i munnen och jag undrade vad jag hade glömt att packa ner. Väl framme vid växlingsområdet kom glädjen och peppen, hittade många vänner och bekanta bland medtävlande och publik och minglade mig igenom förberedelserna.

Först simningen. Där trivs jag bäst när jag får vara i min komfortzon Hela Tiden. Att simma fort är läskigt för mig. Det där med att vara avslappnad i sinnet men mosa på med kroppen, det funkar bra i cykling och löpning. I simningen är det fortfarande så att när jag ökar tempot bygger jag upp en massa stress i hjärnan, får lite panikkänsla och vill hyperventilera. Hyperventilera är kass när en simmar.

Matilda peppade mig en massa innan start. ”Ner med huvudet och bara mosa på! Tänk att jag ligger före med linan och drar dig så du inte kan stanna!” Mm, jag ska. Ska!

vss_sthlmtri
Pontus, Camilla och jag innan start. Foto: Matilda Karlsson

Ungefär sextio guppande huvuden på startlinjen, nedräkningen har varit, men sa han Klara – Färdiga – Gå? Alla tittar på varandra lite osäkert, men vi bestämmer kollektivt att starten har gått och börjar veva. Jag trycker på, det gör jag. Klämmer mig in i en klunga och tänker att jag ska bita mig fast där. Det är visst inte meningen att det ska bli så, glasögonen fylls med vatten, jag får ett par kallsupar, rätt som det är kan jag inte andas och börjar bröstsimma.

Fan.

Försöker igen, men det blir samma visa. Fem-sex tag frisim, sedan hinner jag inte med andningen. De andra tjejerna försvinner bort framför mig och jag känner mig ensammast i hela Riddarfjärden. Försöker prata mig själv tillrätta. Skärpa. Lugna ner mig, andas djupt och tänka på att det i alla fall inte är någon som simmar över mig eller sparkar mig i fejan. Är nästan borta vid den bortersta gula bojen innan jag liksom får någon ordning på mitt liv och kan börja simma igen. Nu går det bättre. Långa, starka simtag och efter en stund kommer jag ikapp två tjejer som simmar sicksack. Simmar förbi dem. Jag är i alla fall inte helt ensam och sist när jag kliver upp ur vattnet och börjar dra av våtdräkten. (30:52)

T1 är lång. Lång i tid, lång i distans – men det är klart, en tävling med 4000 startande kräver ett stort växlingsområde. Jag får springa ungefär 600 meter med cykeln innan jag får hoppa på. Har slängt på mig en vindväst, det är kallt i luften och blåser en hel del. (5:20)

Sedan får jag cykla. Avstängda vägar mitt i stan, bara för oss. Banan går nära vattnet hela tiden, först Norr Mälarstrand, sen upp över Västerbron, Söder Mälarstrand, Slussen och Gamla Stan, vändpunkt vid Stadshuset och så tillbaka igen. Tre varv. Bara ifall det inte framgick tillräckligt tydligt så innebär det att vi ska över Västerbron sex gånger. Just sayin’.

Första varvet känns mina ben som kola som legat i kylen – det är tröööögt och segt. Jag hinner inte ens upp på Västerbron första gången förrän jag blir varvad av två snabba herrar. I backen står Sandra från SPIF och hejar med stor energi – det gör mig glad! Det är ganska lugnt på banan, inga problem att hålla tio meters lucka alls.

20x30-STOI1918

Banan är knixig och teknisk och det är inte jag. För att öva inför IM 70.3 Kronborg kör jag på min tempocykel, även om jag tror att jag skulle vara snabbare på den här banan på landsvägscykeln. I de tvära svängarna behöver  jag komma upp ur tempoställningen för att kunna bromsa, är lite för feg och ovan för att bara stå på. Tröstar mig med att jag i alla fall inte är långsammast vid vändpunkten, en del av mina medcyklister klickar ur ena pedalen och kickar sig runt vändkonen. Jag blir omkörd och omkörd och omkörd, men det gör inget. Jag har ju roligt!

På andra varvet får jag göra min första omkörning själv, och benen börjar kännas lite bättre. Vågar trycka på lite mer, nu när jag kört ett varv vet jag lite mer hur svängarna ser ut och när jag måste bromsa. Dricker sportdryck, äter en gel på varje varv. Magen kniper lite oroväckande… Det kanske får bli ett säkerhetsstopp innan löpningen.

Det är toppen att köra i klubbkläder, titt som tätt hör jag HEJA SPIF från publiken eller mina medtävlanden. Varje hejarop ger en glädjekick och extra energi. Det börjar bli lite tätare med folk på banan, och på tredje varvet har det fyllts på rejält. Det börjar bli trångt och svårare att hålla lucka. Förvisso också mer publik som hejar på oss, men som folkilsken typ tycker jag det känns rätt skönt att få hålla höger vid vändpunkten vid växlingsområdet, hoppa av cykeln och springa de 600 metrarna till min plats. (1:22:09) 

Det jag hade glömt när jag tänkte mig ett säkerhetsstopp i T2? Att det är ett par tusen människor som inte har startat än, och typ hälften av dem står i bajamajakön. Okej att jag inte kommer att vinna det här loppet, men jag tänker inte stå i kö i tio minuter. No way, no how. Jag hänger cykeln på sin plats, kommer ihåg att ta på mig hjälmen, hoppar i löparskorna och studsar iväg mot löparbanan. Eller studsar kanske är att ta i. Ska vi säga joggar? (4:31)

Vid utgången till löparbanan står solstrålen Bea och hejar på – tack tack! Kastar en snabb blick på klockan och konstaterar att jag varit igång i ungefär två timmar. Ska jag komma i mål sub 3, vilket är en förhoppning, har jag alltså en timme på mig att springa en mil. Har ingen aning om ifall det är möjligt – men tänker springa på känsla och inte hänga upp mig på tempo eller kilometertider. Det får bli som det blir. What a feeling – beats believing, som det står i visan.

20x30-STOG0828Första biten springer jag längsmed cykelbanan, och nu är det riktigt mycket publik. Ser en glad ut får en extra mycket hejarop, så jag tar fram det största smajlet jag kan kan hitta. Över mot Gamla stan och slottet, där självaste varvbanan börjar. Tre varv, knixigt här också, och så den där Lejonbacken vid slottet. Det har varit en del diskussion på FB och i andra forum om hur många gånger vi ska upp här, så det är skönt att se att det finns en skylt. För olympisk distans ska det springas i mål när backen betvingats fyra gånger – check på den!

I Gamla stan är det nedför och kullersten och 180-graderssvängar. Kul att möta sina medtävlande så många gånger! Vi är många som hejar på varandra, det gör det hela roligare! I ett hörn står Matilda, Malin och Mira och hejar, vilken boost! Ni som hejar, fattar ni hur stor skillnad det gör? Varje hejarop ger en skjuts av glädje och energi, och jag säger tack tack tack till alla som hjälpte mig fram.

Andra varvet måste jag gå lite i den där backen, och får sjukt mycket jubel när jag kommit upp och börjar springa igen. Jag är trött och det är jobbigt, men jag lyckas hålla det hela på en nivå som är hanterlig. Har ingen aning om tempot, och när jag ska ge mig in på sista varvet kan jag inte låta bli att kolla på klockan. Ska jag kunna komma i mål under tre timmar? Tyvärr är mina huvudräknings-skills inte skarpslipade när jag är trött, så efter en stunds räknande kommer jag fram till att det nog är bäst att försöka öka, för säkerhets skull.

Nästan på toppen av backen hojtar en i publiken något kul, jag tittar ditåt och… Snubblar och trillar framlänges. De har rullat ut sådan där blå matta i backen, och den har sjukt bra glid mot min hala tävlingsdräkt – jag gör typ en Anja-säl. Whee! Flera tävlande är genast framme och kollar om jag är okej, och åskådaren ber om ursäkt att hen distraherade mig – men det är ingen större fara. Lite trasig armbåge bara. Den springer jag ju inte med.

triSista varvet försöker jag mosa på lite mer, plåga benen lite till. Inte långt kvar nu! Garmin-zonen med musik ger energi igen, och jag tänker som alltid lite extra på löpsteget när jag springer förbi Team Snabbare-tältet. Biter ihop lite mera och försöker trippa uppför backen. SÅ nice att få ta vänsterfilen och sikta mot målet! Apropå Team Snabbare så är deras löpcoach Fredrik Zillén speaker vid mål, och jag får en high five när jag springer in under den blå portalen. Totaltid 2:57:01 och jag är sjukt nöjd!

Det bästa av allt är nog att löpningen gick på dryga 54 minuter. I mars sprang jag Premiärmilen på knappt 59 minuter, och var mycket tröttare än nu, trots att jag även simmat och cyklat litegrann. Tack för det coachen!

En triathlontävling kvar av årets säsong – IM 70.3 Kronborg den 14 september. Lite längre simning, mer än dubbelt så lång cykling och löpning. Det ska bli kul!

 

 

Stockholm Swimrun – en dag i blåsväder

Här kommer loppromanen från mitt Stockholm Swimrun i lördags. Varning, det är ett sjukt långt inlägg. En kortversion finns här.

I höstas fick jag veta att Team Nordic Trail skulle arrangera ett nytt swimrunlopp, på Djurgården och norra sidan av stan. Spännande! Min kompis Matilda nappade på idén och vi anmälde ett lag. 21 km löpning och 3,8 km simning, rimliga distanser ju!

Tyckte vi, i november.

Nu såhär på lördagmorgonen när vi möttes vid Stora Skuggan kändes det kanske inte riktigt likadant. Matildas längsta löppass de senaste månaderna låg runt 9 kilometer, och mitt på 15. Vi har förvisso tränat swimrun ett antal gånger, men de passen har varit ungefär en timme långa – och idag räknar vi med att hålla på i 5-6 timmar. På frågan ”är ni laddade?” svarade vi konstant ”Ja, ångestladdade!” När vi fyllde i den där blanketten där Sthlm Swimrun inte är ansvariga om vi drunknar eller blir överkörda av en svan frågade jag funktionären om adressen som skulle fyllas i var den dit kvarlevorna skulle skickas. Hen såg lite osäker ut men svarade snällt att ja, så var det.

Solen sken snällt från himlen, och vinden hade väldigt bråttom. 8 m/s sas det, med vindbyar upp till 20 m/s. Då friskar det i bra! När vi hämtat vårt startkit la vi oss i en sluttning vid starten för att inte blåsa bort. Där låg vi sen och marinerades i våra stresshormoner tills VSS’arna Henrik och Jonas kom och gav oss lite tips och pepp. De är ett rutinerat swimrunteam som bl a har kört Ö till Ö och Utö Swimrun tillsammans.

Team Kirin Racing
Team Kirin Racing, coolare än korv

Huvudtipset vi fick var att minimera fippel. Att ha koll på när det börjar bli dags att hoppa i vattnet och se till att ha glasögon öronproppar och allt sånt på plats så vi inte behöver stanna utan kan hoppa i och börja simma direkt. ”Man ska simma på ordentligt för att ta igen 20 sekunder fippel” sa Jonas, och det har han ju helt rätt i. Henrik fyllde på med att det är king att sätta fast snodden till öronpropparna i simglasögonen så man vet var de är. Precis så hade jag gjort, och kände mig sjukt nöjd med det.

Efter lång väntan var det dags för racemöte, och eftersom tre lag inte var svensktalande kördes mötet på engelska. Eller, svengelska kanske var mer rättvisande? Vi fick tips som ”do not swim in front of the skärgårdsbåt” och ”you will be disqualified if you dive from the brygga” och sen var det plötsligt dags att börja klä ut sig. Alla är väl sitt allra snyggaste jag i gummidräkt, badmössa och simglasögon? Nä, kanske inte – men precis som vinden är det ju lika för alla!

P1000474När starten gick trippade sisådär 300 gummiklädda tävlande iväg genom skogen – rätt häftig syn! Den första löpningen var ungefär 1,5 km lång, och farten hölls ner av ett ledarfordon som inte fick passeras. Vid första istigningen var det alltså 300 pers som skulle ner i vattnet nästan på en gång. Vi låg klart sist på löpningen – vi hade fullt klart för oss att den biten var vår svaghet och att det skulle straffa sig att gå ut för hårt. Icke-fippelstrategin funkade dock fint och vi klev i vattnet före många som stod och tog på sig glasögon och rättade till mössan.

Jag var väldigt nervös för den första simningen. Det var den längsta för dagen – 1,6 km – i blåst, trängsel och genom Ålkistan som är en smal kanal som jag fått höra brukar vara ström. Eftersom vi skulle simma med lina hade jag dock inte så mycket tid att fundera på sånt. Matilda borrade ner huvudet och började simma, linan sträcktes och då var det bara att hänga på!

SSR-2014-107-(ZF-3595-43768-1-001)

Med racevästen på hamnade linan längre ner runt min midja än den gjort när vi testsimmat, så jag hamnade lite väl nära Matildas fötter. Min huvudsakliga vy under de 1,6 kilometrarna var alltså en vit båtlina och de rosa sulorna på ett par trailskor. När vi simmade in i Ålkistan blev det alldeles mörkt, och när jag kom upp och andades såg jag folk som stod uppe vid kanterna och hejade på oss. Och fullt med folk på sidorna, vevande armar och bröstsimmande ben åt alla håll. Hade jag simmat själv hade jag nog velat stanna och hämta andan nu, men jag var ju på släp. Efter ett tag insåg jag att det funkar ju ändå – jag blir stressad men det går ju att hantera.

SSR-2014-148-(ZF-3595-43768-1-002)
Grymmaste Matilda bogserade mig genom simningen. Tack, tack, tack!

kräftriketSolen sken på oss igen när vi passerat Ålkistan och kom in i Brunnsviken. Det kändes som om vi simmade om hur många lag som helst! Jag brydde mig inte så mycket om att titta framåt – det är ju bara att följa linan. Efter en stund kikade jag ändå upp (nyfiken i en strut) och trodde knappt mina ögon när jag såg att uppstigningen var bara hundra meter framför oss. Blev så sjukt glad när jag insåg att den bit jag fasat för mest redan var över! Highfiveade Matilda när vi klev upp och joggade fram till första vätskedepån vid Kräftriket. Där stod min sambo och hejade på oss, och berättade att alla snabba lag hade Inov8 X-talonskor. Skit också, fel dojjor! Drack lite vatten, och sen vidare. I och med detta klarade vi dagens första mål: klara cutofftiden vid Kräftriket. God marginal hade vi också!

Banan var verkligen fantastiskt fin! Nästan hela löpningen gick längs med vattnet, till stor del  på stigar och hela tiden i underbar natur. Första löpningen gick genom Bergianska trädgården, förbi blommor, träd och förvånade turister och bort till Brunnsviksbadet där vi fick hoppa i igen. Många lag sprang om oss på löpningen, och en del av dem simmade vi om på andra simsträckan. Sen sprang de om oss igen när vi rundade Brunnsvikens södra spets och siktade mot Hagaparken.

På den tredje simningen fick vi hoppa i från en brygga, och simma bort till en liten strand nedanför Koppartälten. När vi närmade oss stranden började det lukta allt annat än hallon, och när jag satte ner handen för att känna om det var dags att kliva upp kände jag att botten bara bestod av dy. Uäck! Det stank och var lite som att springa i ett kärr. Många äcklade utrop hördes, och alla simmare kom upp svarta  och dyiga i ansiktet. På vätskekontrollen vid Koppartälten passade vi på att ta en mugg vatten och skölja av ansiktet, så i skulle vara presentabla när vi sprang förbi utanför Vickan och Dannes hus.

Nu var det en ganska lång löpning bort till Lings grav, och sedan en simning bort till Bergshamrasidan där nästa cutofftid var. Det blåste rätt duktigt, och gick vita gäss på vågorna. Nu började det bli mer tunnsått med lag – de sprang ifrån oss så mycket på de längre löpsträckorna att det inte var möjligt att ta igen på simningen längre. Uppgång från den här simningen var på en stenmur som vi fick klättra uppför, lite spännande! Vi stämplade tiden och fick veta att vi hade en timme tillgodo på cutoffen. Hurra!

Genom skogen bort mot Ulriksdal var det fina stigar, men plötsligt… Inga rödvita snitslar så långt ögat kunde nå. Vi stannade, grävde fram kartan, försökte fatta var vi var och vart vi skulle. Övervägde om vi skulle vända eller inte, men riktningen kändes rätt så vi körde på. När vi kom ut på en grusväg mötte vi ett par, som berättade att vi inte var de enda som var vilse, men att vi nu var på rätt väg. SKÖNT!

Vid Ulriksdals värdshus var det vätskedepå igen, och här bjöds vi på gazpacho, som var supergott! Något starkt och salt var härligt som omväxling till sliskig sportdryck och bottenslam. Nästa simning var över till Kaninholmen, en liten ö som jag ofta sprungit förbi på löprundor runtikring Edsviken. Kul att få sätta fötterna på själva ön nu! Vattnet vågigt och kallt men simningen är kort. Löpningen över ön var bara 400 meter, men det kändes som 400 höjdmeter. Rakt uppför, sen rakt nedför, och sen 50 meter simning över till fastlandet igen.

Sista cutofftiden skulle vara på Bockholmen, och det var nästa stopp. Nu började Matilda få ont i benen, och vi varvade löpning med gång. Biten från Kaninholmen till Bockholmen är ganska kuperad och har en del rotig, stenig stig så vår framfart var inte så snabb. Vi blev extra glada att se funktionärerna vid istigningen till Bockholmssimningen, för då visste vi att vi skulle klara den cutoffen också. 400 meter vågig och kall simning, 400 meter stappelhasning och sedan en glad funktionär som bjöd på köttbullar.

Min axel började surna till under nästa simning, som var dagens näst längsta. Vi skulle över farleden vid Ålkistan och tillbaka till bryggan där vi hoppade i på första simningen. På vägen skulle vi runda en grön boj som var sjukt svår att se i motljuset. Här började det bli lite misär faktiskt. Vattnet kändes mycket kallare än det gjort tidigare (energibrist?), vågorna var jobbiga och det var svårt att se vart vi skulle. Nu var det bara att gräva. Den här simningen var inte snygg, men jag orkade inte bry mig. Bålstabilitet? Nä, honom känner jag inte till. Vågorna kastade oss hit och dit och jag hade fullt sjå att hänga med på vart de där rosa sulorna tog vägen.

hagaparken

När vi äntligen fick kliva upp var vi båda rätt nerkylda, jag hade ingen känsel i varken händer eller fötter. Vi försökte gå snabbt för att få upp värmen, för Matildas ben gick inte med på löpning nu. Sludderpratade med frusna kinder, och försökte peppa oss vidare. Bara två simningar kvar nu! Fina stigar längsmed vattnet som jag inte riktigt orkade uppskatta. Knäna värkte, av trötthet eller kyla eller båda delarna.

En sista simning längs stranden, kallt igen, vågor igen och vi skulle runda en udde och två bryggor. Vid uppstigningen smakade vattnet båtbränsle och jag var nerkyld igen. Hej och hå, jobba upp värme! Nästa gula väst vi såg peppade oss och sa att det skulle komma lite backar framöver. Detta besked mottogs inte med några jubelrop.

Just det, Fiskartorpet. Uppför och stigar och vacker natur och nu måste vi väl ändå vara framme snart? Matilda började må illa och jag försökte hålla i mitt goda humör. Den sista simningen var över Laduviken som är en sjö. Spegelblankt och varmt vatten, skön omväxling mot kalla vågor. Dyig uppgång och jag fick putta upp Matilda ur vattnet när det inte gick att få stadigt fotfäste, Sen drog hon upp mig.

Vi rundade byggnaderna vid Stora Skuggan och sen såg vi målet. Bara en stor gräsplan att ta sig över. ”Fyrahundra meter kvar” gastade funktionärerna, och jag ser att det är en stor folkmassa vid målet. Vi är näst sista lag i mål,  och alla som redan är klara klappar och tjoar och hejar och ropar på oss den sista biten – otroligt häftig känsla! TACK för det alla!

Ett grymt härligt lopp, välarrangerat med bra depåer och fantastiskt trevliga och glada funktionärer. Jag kommer gärna tillbaka nästa år, helst med lite mer löpträning i bagaget.

Short & sweet Stockholm Swimrun

SSR-2014-107-(ZF-3595-43768-1-001)Ja, allså loppet var rätt långt, men här kommer den korta versionen av lag 3xT’s insats i Stockholm Swimrun i lördags.  Vill du läsa den långa hittar du den här.

Vädret var som skräddarsytt, bortsett från stark blåst som fick det att gå vita gäss på vågorna. Vårt lag simmade bra men sprang rätt kasst, för att vara ärlig – men det visste vi redan innan. Glömde visst att träna? 21 km terränglöpning tar bra på otränade löparben. Med mer löpträning blir nästa swimrun nog ännu roligare, för jag hade riktigt kul nu! Vackra vyer, fina stigar, roliga simpassager genom Ålkistan och över till öarna Kaninholmen och Bockholmen. Trevliga och glada funktionärer, och bra utbud i depåerna. Och sen är det något härligt äventyrligt att ta sig fram genom naturen amfibie-style. Vi uppnådde båda målsättningarna – ”klara alla cutofftider” och ”bli näst sist eller bättre” – så jag bedömer det här som ett riktigt lyckat lopp. Applåder och jubelrop sista biten in till mål var en härlig bonus!

Ett grymt kul och välarrat lopp, som jag gärna återkommer till nästa år!

 

Premiärmilen

Min löpträning har varit ett sorgligt kapitel ganska länge, och speciellt sedan jag traskade till mig den där hälsporren i New York i september. Jag plågade mig igenom Österlen halvmarathon i november, sedan har det varit rehab för hela slanten. Hittills i år har jag sprungit (håll i er nu!) tolv mil. Inklusive idag. Inte ens en mil i veckan. Jag hade alltså ingen riktig aning om vad jag kunde förvänta mig av en mil på tid idag, när jag fått en startplats till Premiärmilen av Actic Kista (tack för den!).

Senast jag sprang ett millopp var hösten 2010. Det var ju ett tag sedan! Våren 2010 sprang jag Premiärmilen senast, och då klämde jag mig under den magiska 60-minutersgränsen för första gången i livet. Jag ville ju gärna landa på samma sida timmen även idag, men hade egentligen ingen aning om ifall det var vettigt att förvänta sig det av kroppen. Planen blev att springa på känsla, hålla den där tekniken jag håller på att lära mig hos Team Snabbare, ha koll på pulsen och se vart det tar mig – en liten lägescheck helt enkelt.

Det var svårare än jag trodde. Att inte titta på tiden alltså.

I starten tog jag det lugnt. Min borttappade rutin gjorde att jag glömde bort det där med att värma upp, och väl i startfållan var det klaustrotrångt och inte läge att röra på sig alltför mycket. Tjejen framför mig följde entusiastiskt med i Actics uppvärmning, och gav mig en rejäl spark på knät. Aje. Nåja, jag hade ju inte bråttom så första kilometern kan ju bli uppvärmning, tänkte jag. Ganska skönt att inte hetsa och springa om.

Solen vrålar från en smällblå himmel, och redan efter femhundra meter konstaterar jag att jag har för varma kläder på mig och undrar om jag ska stanna och kavla upp benen på mina flossade vintertights. Äh, det får vänta, det är ju för trångt. Massor med folk överallt, många springer med hörlurar och tyvärr fipplar många med sina telefoner (byta låt?), vinglar lite av och an och agerar oförutsägbara bromsklossar. När vi passerat enkilometersskylten börjar jag spana efter luckor och kryssar mig förbi några löpare.

Fokus på teknik och känsla, var det ja. Plockar fram alla tekniktips och bilder från Team Snabbare-kursen och tänker antenner på höfterna som lyfter upp en hylla, och strömförande spröt på fotknölarna – och så hitta lite Dirty Dancing-känsla på det. Och  lyft-lyft-lyft-lyft-lyft! Ni fattar va?

Det funkar sjukt bra med korta steg och hög frekvens, speciellt i nedförsbackarna rullar jag förbi många som springer och bromsar sig. Efter tre kilometer sneglar jag på pulsklockan och ser 172. Helt OK, där ska jag kunna vara – det känns bra också. Tyvärr triggar varje kilometerskylt igång prestationstankar och tidsfunderingar. Undrar vad det här är för tempo? Kommer jag att komma in under en timme? Om jag inte gör det, deppar jag ihop då och lägger ner allt tävlande?

Jag bestämmer mig för att se det lite som en meditation. Tankarna kommer, låt dem göra det men låt dem passera. Tänk på tekniken, tänk på andningen, tänk på vad som helst utom tiden! Gruspartiet av banan är helt klart skönast. även om det är smalare där. Det går ändå hyfsat att springa om. Min tendens att sakta in och ta rygg på dem jag springer ikapp är tydligen oförändrad, så jag behöver fokusera på att hålla mitt eget tempo.

Vid varvningen vid 5 km går det liksom inte att undvika att se tiden, och jag noterar att jag är on track att gå under timmen om jag inte totalhavererar sista varvet. Undrar om jag gör det? Det ÄR ju jobbigt, men kontrollerat och jag har inga massiva syraattacker i benen. Bara att rulla på, det går så länge det går! Jag hämtar kraft i allt jag ser, typ att jag sprang om hon i sjukt snabba outfiten, och att han i blå jacka som springer bredvid andas galet mycket tyngre än jag gör. I backarna låter det som att han hulkgråter.

Tre kilometer kvar. Sen två. Nu är jag säker på att jag inte kommer att totalhaverera, och bestämmer att jag kan få kolla tiden vid niokilometersskylten. Den kommer efter några jobbiga backar, pulsen är hög och jag använder nedförslutet att rulla om några fler och få ner pulsen. Tiden är 53 med en kilometer kvar, och då är mål under 60 en kakbit. I alla fall om jag fortsätter springa – och det gör jag såklart.

På rakan fram till mål unnar jag mig att öka farten lite, springer om en hel del och blir omsprungen av hulken precis innan mållinjen. Trycker av tiden till 58:20. Pyttelite snabbare än samma lopp för fyra år sedan, då med mycket mer löpträning i bagaget. Jag säger – tack kroppen! Det här var ett bättre besked än jag vågade tro. Lite löpträning på det här, så!

 

Nytt lopp – utan bansträckning!

Intersport har annonserat ett nytt lopp i  vår. Urban Mile heter det – du kan välja mellan 5 eller 10 km, och du får bestämma bansträckningen själv! 24 timmar innan start kommer de att publicera ett antal checkpunkter som ska passeras, och så får du själv planera vilken väg du ska ta och i vilken ordning du ska ta checkpunkterna. Spännande idé tycker jag, och att loppet är donationsbaserat till förmån för Barncancerfonden är också väldigt trevligt.

Jag är sugen på att vara med – är du?

urbanmile

Läckra lopp 2014

Den här löparboomen gör att det kommer nya lopp hela tiden – roligt! De senaste dagarna har de här poppat upp och fastnat hos mig.

tunnelrunDet är nåt visst med lopp som bara går en gång! Förutom att det blir automatiskt pers, alltså. I november 2014 kan du springa en mil i Norra Länken-tunneln. Jag har lagt in en intresseanmälan för att springa – gör det du med!

wings

Wings For Life känns som en väldigt unik och spännande idé. Loppet kan springas på 38 olika orter världen över – starten går samtidigt för alla. Hur långt loppet är – ja, det bestäms av hur fort du springer. 30 minuter efter att löparna startat börjar en ”chaser car” köra längs banan i förutbestämd hastighet. När du blir passerad av bilen är ditt lopp över, och det hela fortsätter tills det bara finns en löpare kvar – vinnaren. Running Man, någon?

Det finns en räknare på siten där en kan lägga in sin önskade sträcka, och få veta vilket tempo som krävs för att hinna den innan bilen passerar. För min del vore det grymt att hinna 15 km – vilket skulle motsvara 6:00-tempo. I Sverige är det Kalmar som är värd-ort, och den 4 maj är det dags. Lite sugen är jag!

Vad tror du, blir det succé eller flopp?