Amazing Trail slår krokben för mig

21 km trail en vanlig tisdagkväll – lät som en briljant idé tänkte jag och anmälde mig till nya loppet AddNature Amazing Trail. Igår kväll var det dags!

AT1
Sisådär 300 löpare taggade för att dra till skogs.

Starten går vid Hellasgården, och då det är första gången loppet arrangeras har man bara släppt 300 platser. Det blev såklart fullt. Det finns två klasser, 10,5 km och 21 km – vi ska alla starta samtidigt. Kvällen bjuder på superbra väder, fina stigar och vackra vyer i skogen. Svårsprunget såklart – 100% pure trail har utlovats och jag är en asfaltsballerina. Löftet hålls – på långa banan är det stig, stig och åter stig. Ut mot vändpunkten vid Solsidan springer vi på Gröna spåret. Rötter och stenar, trots att det går långsamt har jag otroligt kul och tidvis får jag faktiskt helt OK flyt i fötterna.

Efter Solsidan kändes allt toppen, jag har ju sprungit mer än halva och benen känns bra. Det går långsamt, men det gör ju inget. Flyter på nedför en backe och sen… glömmer jag att lyfta på foten och flyger i backen, hela högerbenet krampar ihop, skrapar upp händer och armar (och knän, ska det visa sig sen) och dunkar hakan i en sten. Jippi.

Ligger kvar en stund tills benet går att räta ut igen, kollar att det inte sprutar blod ur någon kroppsdel och tar mig upp på fötter. Rätt dizzy och lite illamående. Men, enda sättet att ta mig tillbaka till civilisationen är väl medelst apostlahästarna – finns inte en taxi inom synhåll. Ingen väg heller.

Någon slags överlevnadsinstinkt kickar in, och jag varvar löpning och gång beroende på hur terrängen ser ut. Ganska gott om mitt hat-underlag träsk med stora rötter. Hakan bultar och jag känner att det växt ut en Kalle Anka-bula där. Händerna dunkar och armarna svider.

Plockar upp telefonen och kollar kartan – kanske finns det någonstans jag kan ta en genväg till målet? Kartan visar bara ett grönt oändligt hav, och en liten prick mitt i som är jag. Nähä, inte det. Hasar vidare.

Efter ett tag står det en funktionär mitt i spåret och vinkar att jag ska svänga. Jag säger att jag vill kortaste vägen till mål – han kollar på min haka och pekar ut kortaste vägen till mig. Den känns oändligt lång.

Ibland kan jag springa på, ibland vill jag bara gråta. Det är säkert fortfarande jättefint i skogen men just nu bryr jag mig inte. När jag kommer ut på Ältavägen är det i alla fall asfalt och jag kan rulla på i lite snabbare takt utan att vara rädd för att trilla igen. När jag kommer till Ekofiket håller jag på att bryta ihop för att det är så Jävla. Långt. Kvar. (cirka 600 meter). Väl framme vid bilen börjar jag gråta på riktigt.

Går till målet och lämnar in tidtagningspinnen, och känner mig ganska ynklig. Får hjälp av sjukvårdarna att ta bort lite grus ur hakan och händerna. Sen hem och sova.

Mera trail en annan dag.

IMG_20150617_060231

En liten del av Jättelångt

När jag tänker stafett tänker jag nog spontant tartanbana och sjukt snabba ben. Stafettklassen på ultraterrängloppet Jättelångt är inte riktigt så. Mycket roligare, faktiskt! Och längre. Precis som den här loppromanen.

Starten går i Grisslehamn, och målet är i Norrtälje. Däremellan: 68 kilometer Roslagsled. De hårda ultratyperna springer hela själva – all respekt för den uthålligheten! Och det pannbenet.Stafettklassen är lite mer rimligt uppdelad på fem sträckor, där den kortaste är 9 km och den längsta 21 km. Dock har loppet felspringningsgaranti, så Annette som sprang längsta sträckan fick några bonuskilometer och sprang nog närmare 25 km. 

JL1

Jag sprang med det här glada gänget från FB-gruppen Triathlontjejer. Liselott la ut ett upprop om några var sugna på att bilda lag, och jag tyckte det lät som en kul grej. Det hade jag helt rätt i! Skön stämning, bra väder och en hel dags häng med riktigt trevliga människor. Ja, och så fick jag springa i skogen också.

JL2

Det var ju ingen direkt trängsel i startfållan när stafettlagen skulle ge sig av från Grisslehamn vid 11-tiden i lördags. Soloklassen startade redan kl 9, så de var redan en bit in i sin dag. Karin sprang förstasträckan som skulle vara runt 10 km. Min sträcka var den sista för dagen, och det kändes lite konstigt att stå vid starten, lyssna på speakern räkna ner till startskottet, bli lite nervös och taggad för att sedan inse: Jag kommer inte att börja springa förrän om fem timmar eller så…

När startskottet gått packade vi in oss i bilen och började leta efter första växlingspunkten vid Skottviken. Vi var inte ensamma om det – ett helt gäng bilar snurrade runt på små skogsvägar och försökte hitta. Skottviksborna måste ha undrat vad trafikstockningen berodde på! Efter lite hjälp från the locals hittade vi rätt, växlingspunkten var på en liten strand som nu var full av stafettdeltagare och ett par tålmodiga funktionärer. Efter en liten stund kom Karin springandes, växlade över till Charlotta som sprätte iväg i bra fart. Tillbaka till bilen, och leta efter nästa växlingspunkt.

JL3

På de flesta sträckorna hann vi med att stanna till och heja på vår deltagare, någon gång stanna och handla mat och under den längsta sträckan hann vi ta en fin fika på Edblads i Gåsvik. Lämpligt nog gick banan rakt genom uteserveringen och butiken, så vi hade full koll på deltagarna. Liselott berättade att när hon sprang soloklassen förra året hade hon passerat en medtävlande som passade på att köpa en ring i butiken. Sympatisk grej det här med ultralöpning – du får gå i alla backar, hinner shoppa lite om du har lust och det verkar i det närmaste vara obligatoriskt att uppdatera Facebook och Instagramma lite då och då under loppet. Skön attityd.

JL4

Medan vi väntade på att heja fram Annette (som tagit en omväg på några kilometer) hann vi klappa islandshästar, titta på gulliga får, bjuda soloklassdeltagare på jordgubbar, godis och vatten och Karin hittade sin drömbil. Och så heja, applådera och peppa efter bästa förmåga. Sen vila lite.

JL5

Vid det här laget började det nästan kännas lite orimligt att jag skulle springa också. När vi väntade in Annette vid Erikskulle började funktionärerna prata om att det skulle dras något rep och att vi inte skulle få fortsätta. Det visade sig bara gälla sololöparna, så vi stafettare kunde dra en lättad suck. Eller?

JL6

Ulrika blev lite stressad när det glunkades om att hennes sjukilometerssträcka i själva verket var närmare nio kilometer – men hon klarade det med glans. Jag började bli lite spattig när vi stod och väntade in henne vid Roslagsbro. Skulle det bli kallt? Hade jag inte lite ont i huvudet? Klarar jag det här? Oh, the pressure!

JL7

Som vanligt släppte det nervösa när jag väl fick börja springa. En fot framför den andra, bara.

Eftersom så många sprungit fel försökte jag verkligen fokusera på ledmarkeringarna. Till största delen var det Roslagsledens orange markering vi skulle följa. Vanliga tankar under de närmsta 15 kilometrarna: Är det där en ledmarkering eller en reflex? Ledmarkering eller gammal telefonstolpsskylt? Ledmarkering eller medtävlares kompressionsstrumpor? (Okej, den sista hände bara en gång).

Skogsvägar blandades med stigar, rötter, stenar och stättor. Kohagar med nyfikna kvigor, pigga ben och solsken. När jag sprang om sololöpare saktade jag ner och pratade lite, berättade hur imponerad jag är av deras insats. Den uthålligheten! Fick energi av att prata lite, och hoppas att jag kunde ge lite energi tillbaka till dem också. Benen kändes toppen, kroppen mådde bra och det var en sådan lycka att få vara i skogen.

På en sträcka med grusväg möter jag en bil… Som tvärnitar och fyra tjejer rasar ut, hejar, tjoar och tar en massa bilder. Så himla kul med ambulerande hejaklack, och jag är så glad och tacksam att jag fick träffa de här härliga brudarna! Lite hög på deras energi i flera kilometer efter.

Men sprang jag fel då? Jajjamän! Men jag sparade det ända tills jag var framme i Norrtälje. Genom stan var det snitslat, och i någon korsning måste jag ha missat markeringarna och sprungit åt helt fel håll. Det hade det spännade med sig att när jag väl insett att jag måste vända så mötte jag en tjej i ett annat stafettlag, så vi fick spurta lite in i mål. Efter målfoto visade sig att hon var lite före, så vårt lag slutade trea. Av tre.

JL_karta
Den där lilla omvägen var väl ganska onödig?

Tack arrangörerna för ett toppenlopp (fast ni får gärna vara konsekventa med färgen på snitslarna nästa gång), och för god mat efter målgång! Tack lagkompisar för trevligt häng, hoppas vi ses på fler lopp och träningar framöver! Och HEJA ER alla som kämpade och sprang, vare sig i soloklass eller stafett. Vilken dag vi hade!

Kronborg IM 70.3

Förnekelse. Det var temat för dagarna innan IM 70.3 Kronborg.

70.3 står för distansen som ska avverkas – 1,9 km simning, 90 km cykling och 21,1 km löpning blir visst 70.3 miles. Förnekelsen? Den kom sig av att min rygg plågade mig så mycket att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Jag har haft ryggproblem av och till i hela mitt liv, men det här var något alldeles i hästväg. Peppade mig med att tänka att det säkert var för att jag suttit still i bilen i så många mil, och stelnat till. Det här med att jag bara klarade av att gå femhundra meter åt gången när jag skulle checka in cykeln på lördagen, det var nog bara tillfälligt. Det ordnar sig!

20x30-IAAH0626På morgonen innan racet är jag på plats tidigt, med gott om tid att kolla cykeln, innehållet i alla påsar och sitta och fundera en stund. Min plan för dagen är att hela tiden hålla så bra fart kroppen tillåter, utan att stressa över vilken fart det blir. Köra på en bra känsla, och vara beredd på att ryggen kanske inte vill samarbeta. Största orosmomentet är om mötet med det kalla vattnet ska dra igång en redig ryggkramp så snart jag hoppar i vattnet.

45 minuter innan start börjar jag dra på mig våtdräkten. Träffar på Ingrid från SPIF, hon är ungefär lika nervös som jag och vi går tillsammans ner till starten vid hamnen. Stämningen går nästan att ta på när några hundra spända och förväntansfulla människor i gummidräkter vankar runt, värmer upp, nervös-skrattar. En del hoppar i vattnet och upp lika snabbt, andra simmar direkt fram till startlinjen mellan två bojar. Med ungefär tio minuter till start hoppar jag i vattnet, så jag ska hinna vänja mig vid temperaturen och simma några tag.

Bryggan är proppfull med folk, men de flesta gör ingen ansats att hoppa i vattnet. Inte tänka, bara hoppa – IIIH! Vattnet sipprar in under dräkten och det är inte toppenvarmt. Speakern: ”The official water temperature is 19,5 degrees” Vi i vattnet: HÅNSKRATT. Nä, men sjutton kanske? Sjutton grader och maneter.

Starten går, och stimmet simmar. Banan är två varv inne i hamnen, tydligt utmärkt med stora bojar och inte alls vågigt trots att det blåser en del. Jag försöker hitta några bra fötter att följa, men alla simmar sicksack. För det kan väl inte vara jag?? Längst bort på varvet är det riktigt tätt med maneter, jobbar hårt på att intala mig att det inte ALLS är äckligt, det är en häftig upplevelse och en manet mot kinden är som en silkeslen smekning.  Vattnet är ganska klart, och lagren av gelelika pannkaksstora öronmaneter ser faktiskt lite magiskt ut. Om jag verkligen anstränger mig.

brygga
Bild från KMD IM 70.3 Kronborgs FB-sida

Varvningen är på land, vi ska upp på en brygga, springa runt till en annan brygga och så hoppa i igen. Tittar upp nära uppgången, och fattar absolut ingenting – det ser ut som ett skeppsbrott! Om du har sett filmen World War Z, tänk dig scenen där zombiesarna klättrar på varandra för att ta sig över en mur, fast de har våtdräkt på sig? Ungefär så. Trampar vatten och tar en närmare titt, och inser att trappan man lagt ut på pontoner har kollapsat, och funktionärerna står och drar upp folk ur vattnet. Det finns ingenting på rampen att få fotfäste på, och det är folk överallt. Ett par sekunder är paniken nära innan jag får tag i en mattkant på rampen och kan dra mig upp så långt att en funktionär kan sträcka ut handen och hjälpa mig upp.

Nästa varv går på ungefär samma tid, och vid den varvningen får jag klättra upp för en stege på sidan av bryggan – och dras upp av funktionärer, såklart. Damn vad de måste ha haft träningsvärk i armarna dagen efter! Jag joggar upp mot T2, drar ner våtdräkten till midjan och kommer ihåg att ta ur öronpropparna. Simningen har tagit ungeför 40 minuter, vilket är vad jag väntat mig. Ryggen bråkar ingenting, vilket jag inte räknat med men är väldigt glad för.

Alla saker jag ska ha på cyklingen är packade i en blå påse. Den hänger tillsammans med ungefär 1299 andra blå påsar strax innan omklädningsrummet. Det är fullt med folk därinne, men jag hittar en ledig plats och börjar svida om. Av med våtdräkt, mössa, glasögon, lägga i en hög. Plocka upp cykeltröja, hjälm, vindväst och cykelskor. Packa ner blöta saker, klä på mig torra saker och jogga ut ur omklädningsrummet. Den blå påsen lämnar jag till en funktionär, och gör ett kort toastopp innan jag tassar ut till cykeln.

Ingen plan överlever den första kontakten med verkligheten, brukar det heta, och det gäller även idag. Simma på 40, börja cykla efter 45 minuter hade jag tänkt – men när jag hoppar upp på cykeln har det redan gått 50 minuter. Trampar igång lite lugnt, det är knixigt på väg ut ur stan och jag har ju nio mil på mig att få upp farten.

20x30-IKAE2372

Första delen av banan går längsmed vattnet. Härliga vyer – säkert ännu finare om det skulle vara sol och blå himmel, men det funkar även en gråmulen dag. Det regnar ju inte, i alla fall! Jag blir omkörd, jag kör om, jag kommer ihåg att jag ska börja dricka sportdryck så jag får ny energi. När banan viker av inåt landet kommer en backe, och mitt vänstra knä börjar yla.

Skit också. Vad ska jag göra nu?

Växla ner, öka kadensen, minska trycket i pedalerna. Se om det går att avlasta knät. Det verkar funka, det känns fortfarande men det går att kontrollera.

Vägarna är fantastiskt fina, små, slingrande och i lummig skog. Sedan öppna fält – och shit vad det blåser! Tio sekundmeter hade yr.no utlovat, och det verkade stämma. Jag borrar ner mig i tempobågen och trycker på i den mån knät tillåter. Vinden är min vän, tänker jag – men jag låter mig inte luras. Vinden kanske är min vän när jag tränar, men när jag tävlar, då kan den gott få hålla sig borta! Speciellt med ett ont knä. Det känns inte som att kyliga vindar hjälper, och jag hallucinerar om Linnexliniment.

Inser att jag börjar tycka synd om mig själv, så jag skrattar lite åt mig istället och trycker i mig en gel som smakar Igloo-glass. Möter coachen som ser ut att köra på bra, hon siktar på en VM-slot! Hon ser enormt fokuserad ut, men vinkar åt mig ändå. Det ger lite pepp, och jag rullar vidare genom den danska landsbygden. Det luktar nyklippt gräs. Det verkar lovande, då kanske jag landar mjukt om jag blåser av vägen.

20x30-IKAC0346

Hejaklackar är det ont om härute, så det blir en energiboost att komma till varvningen där det står en massa folk. Ett gäng med svenska flaggor visslar och ropar och sjunger när jag kör förbi i min SPIF-tröja med svensk flagga på – jag får köra förbi dem två gånger och suger i mig så mycket pepp och glädje jag bara kan.

Andra varvet går bättre (men inte snabbare), knät gnäller men blir inte värre så jag kommer i alla fall att kunna cykla klart. En liten röst i huvudet undrar om jag verkligen tror att jag ska kunna springa på det där knät, men jag lyssnar inte på det. Vi kommer ju att få veta det snart, eller hur? Stoppar i mig mer gel, mer sportdryck och en banan jag plockar åt mig vid en kontroll. Börjar bli kissnödig igen, så vätskebalansen är i alla fall inte dålig. Skog, åker, kor, funktionärer som visar vägen, mer skog. Vind. Varvning.

Tittar på klockan när jag hoppar av cykeln, och ser att det gått ungefär 4:15 sedan start. Då är den där tanken på att komma in under sex timmar död. Inget att göra åt. När jag hängt in cykeln är det dags att leta rätt på den röda påsen, där löpargrejorna ligger. In i omklädningsrummet igen, packa ner cykelprylar, dra på löparskor och keps. Ett snabbt toabesök, och sen ska vi se vad knät säger…

Vi ska springa fyra varv, längs vattnet igen och runt Kronborg slott. Vackra vyer och grusväg, det tycker mina ben om! Varvbana funkar bra för mig på tävling, det är skönt att veta vad jag har framför mig, speciellt på slutet när jag börjar bli trött. Det jobbiga blir att springa typ precis förbi målet tre gånger innan det är dags att springa hela vägen dit. Knät verkar funka, jag trippar på i något som känns som en kontrollerad fart. Vid varje varvning får jag ett armband som visar vilket varv jag är på. Det känns toppen att få det första rosa armbandet, och ännu bättre när jag avverkat två varv och får ett gult. På tredje varvet vill jag börja gå.

Funderar lite på saken, men det är rätt tydligt att det bara är huvudet som vill att jag ska gå. Benen tycker att livet är helt okej, så jag tänker på det där gröna armbandet och hänger i. Går lite i varje vätskedepå, eftersom jag inte bemästrar konsten att springa och dricka samtidigt. På varv tre måste jag göra ett toastopp IGEN – kanske ska sluta dricka vatten nu? This is ridiculous.

Gröna bandet på. Publiken hejar på och ropar en massa säkert jättekäcka saker, men min danska hörförståelse verkar avta med tilltagande trötthet. Har ingen aning om vad de säger, men vinkar glatt och säger JÄ JÄ!

Nu gör benen ont. Det känns att jag inte haft så många pass upp mot två mil (och kanske känns det lite att jag cyklat nio mil i halv storm också). Det blir en gångpaus fast det inte är vätskekontroll. Sen springer jag igen. Och går. Och springer. Och säger JÄ JÄ, och går över till cola i vätskekontrollerna. Koffein is da shit!

Fjärde gången förbi slottet, och det är nu det är toppen att känna till bansträckningen. Det står en stor hejaklack här, de spelar musik, dansar och hejar som besatta, och benen får lite mer fart. Jag har sprungit i sällskap med en dansk kvinna en bit, och jag ser att hon sackar efter när jag ökar. Saktar ner lite så hon hinner ikapp, men hon vinkar mig vidare. Vi ses i mål!

Då håller jag min ökning, springer ut genom porten mot hamnen FÖR SISTA GÅNGEN, rundar den gröna piren FÖR SISTA GÅNGEN, springer över gräsmattan förbi tälten (fyll i själv…) och får springa förbi funktionärerna som delar ut armband för JAG HAR REDAN ALLA! Precis innan jag svänger upp på upploppet passerar jag en kvinna med svensk flagga och sitt namn på ryggen. ”Kom igen Ann-Sofie, nu springer vi i mål” gastar jag – och sen gör vi det. Alltid spurta om det går – och det gör det.

20x30-IKAF0063

6 timmar och 18 minuter blev tiden. Jag hade drömt om under 6 timmar, och direkt i mål var jag rätt ordentligt besviken. Sur på knät som inte ville vara med, ledsen för att jag cyklade så sakta och kände mig medioker i allra största allmänhet. När jag fått lite mat i mig insåg jag väl att min glädjekalkyl involverade växlingar på 4-5 minuter, medan det i verkligheten blev typ det dubbla. Givet vinden på cyklingen och det onda knät kunde jag helt enkelt inte köra fortare än jag gjorde, och ett snitt på knappt 28 km/h får jag vara glad åt.

Väl hemma framför datorn med de officiella tiderna insåg jag dessutom att jag persat på halvmaran, efter simning och cykling. Första gången jag hållit en fart under 6:00/km i över två mil – det är jag faktiskt ganska mallig över!

Allt som allt var det ett bra, välarrangerat race med fina banor i alla grenar. En mindre blåsig dag (eller med starkare ben!) har cykelbanan potential att vara riktigt snabb. Löpningen hade många tvära svängar, lite knöggligt underlag med kanter och sånt på sina ställen, kullersten och en liten trappa, så jag är extra nöjd med att ha sprungit bra där. OCH sist men inte minst – medaljen var snygg!

Nu ska det bli skönt att vila ett tag.

Stockholm Triathlon

En sen tävlingsrapport är också en tävlingsrapport. Väl. Stockholm triathlon blev min första triathlontävling sedan (hör och häpna!) 2010. Det var först för några veckor sedan jag fattade HUR himla länge sedan det är sen sist. Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som om det där med att köra tri, det hände i ett annat liv. När jag var en annan människa. Dessutom var det debut på olympisk distans, så på tävlingsdagen kände jag mig på riktigt som en rookie.

Att frivilligt gå upp klockan fem på söndagmorgonen kändes lätt felprioriterat när gröten växte i munnen och jag undrade vad jag hade glömt att packa ner. Väl framme vid växlingsområdet kom glädjen och peppen, hittade många vänner och bekanta bland medtävlande och publik och minglade mig igenom förberedelserna.

Först simningen. Där trivs jag bäst när jag får vara i min komfortzon Hela Tiden. Att simma fort är läskigt för mig. Det där med att vara avslappnad i sinnet men mosa på med kroppen, det funkar bra i cykling och löpning. I simningen är det fortfarande så att när jag ökar tempot bygger jag upp en massa stress i hjärnan, får lite panikkänsla och vill hyperventilera. Hyperventilera är kass när en simmar.

Matilda peppade mig en massa innan start. ”Ner med huvudet och bara mosa på! Tänk att jag ligger före med linan och drar dig så du inte kan stanna!” Mm, jag ska. Ska!

vss_sthlmtri
Pontus, Camilla och jag innan start. Foto: Matilda Karlsson

Ungefär sextio guppande huvuden på startlinjen, nedräkningen har varit, men sa han Klara – Färdiga – Gå? Alla tittar på varandra lite osäkert, men vi bestämmer kollektivt att starten har gått och börjar veva. Jag trycker på, det gör jag. Klämmer mig in i en klunga och tänker att jag ska bita mig fast där. Det är visst inte meningen att det ska bli så, glasögonen fylls med vatten, jag får ett par kallsupar, rätt som det är kan jag inte andas och börjar bröstsimma.

Fan.

Försöker igen, men det blir samma visa. Fem-sex tag frisim, sedan hinner jag inte med andningen. De andra tjejerna försvinner bort framför mig och jag känner mig ensammast i hela Riddarfjärden. Försöker prata mig själv tillrätta. Skärpa. Lugna ner mig, andas djupt och tänka på att det i alla fall inte är någon som simmar över mig eller sparkar mig i fejan. Är nästan borta vid den bortersta gula bojen innan jag liksom får någon ordning på mitt liv och kan börja simma igen. Nu går det bättre. Långa, starka simtag och efter en stund kommer jag ikapp två tjejer som simmar sicksack. Simmar förbi dem. Jag är i alla fall inte helt ensam och sist när jag kliver upp ur vattnet och börjar dra av våtdräkten. (30:52)

T1 är lång. Lång i tid, lång i distans – men det är klart, en tävling med 4000 startande kräver ett stort växlingsområde. Jag får springa ungefär 600 meter med cykeln innan jag får hoppa på. Har slängt på mig en vindväst, det är kallt i luften och blåser en hel del. (5:20)

Sedan får jag cykla. Avstängda vägar mitt i stan, bara för oss. Banan går nära vattnet hela tiden, först Norr Mälarstrand, sen upp över Västerbron, Söder Mälarstrand, Slussen och Gamla Stan, vändpunkt vid Stadshuset och så tillbaka igen. Tre varv. Bara ifall det inte framgick tillräckligt tydligt så innebär det att vi ska över Västerbron sex gånger. Just sayin’.

Första varvet känns mina ben som kola som legat i kylen – det är tröööögt och segt. Jag hinner inte ens upp på Västerbron första gången förrän jag blir varvad av två snabba herrar. I backen står Sandra från SPIF och hejar med stor energi – det gör mig glad! Det är ganska lugnt på banan, inga problem att hålla tio meters lucka alls.

20x30-STOI1918

Banan är knixig och teknisk och det är inte jag. För att öva inför IM 70.3 Kronborg kör jag på min tempocykel, även om jag tror att jag skulle vara snabbare på den här banan på landsvägscykeln. I de tvära svängarna behöver  jag komma upp ur tempoställningen för att kunna bromsa, är lite för feg och ovan för att bara stå på. Tröstar mig med att jag i alla fall inte är långsammast vid vändpunkten, en del av mina medcyklister klickar ur ena pedalen och kickar sig runt vändkonen. Jag blir omkörd och omkörd och omkörd, men det gör inget. Jag har ju roligt!

På andra varvet får jag göra min första omkörning själv, och benen börjar kännas lite bättre. Vågar trycka på lite mer, nu när jag kört ett varv vet jag lite mer hur svängarna ser ut och när jag måste bromsa. Dricker sportdryck, äter en gel på varje varv. Magen kniper lite oroväckande… Det kanske får bli ett säkerhetsstopp innan löpningen.

Det är toppen att köra i klubbkläder, titt som tätt hör jag HEJA SPIF från publiken eller mina medtävlanden. Varje hejarop ger en glädjekick och extra energi. Det börjar bli lite tätare med folk på banan, och på tredje varvet har det fyllts på rejält. Det börjar bli trångt och svårare att hålla lucka. Förvisso också mer publik som hejar på oss, men som folkilsken typ tycker jag det känns rätt skönt att få hålla höger vid vändpunkten vid växlingsområdet, hoppa av cykeln och springa de 600 metrarna till min plats. (1:22:09) 

Det jag hade glömt när jag tänkte mig ett säkerhetsstopp i T2? Att det är ett par tusen människor som inte har startat än, och typ hälften av dem står i bajamajakön. Okej att jag inte kommer att vinna det här loppet, men jag tänker inte stå i kö i tio minuter. No way, no how. Jag hänger cykeln på sin plats, kommer ihåg att ta på mig hjälmen, hoppar i löparskorna och studsar iväg mot löparbanan. Eller studsar kanske är att ta i. Ska vi säga joggar? (4:31)

Vid utgången till löparbanan står solstrålen Bea och hejar på – tack tack! Kastar en snabb blick på klockan och konstaterar att jag varit igång i ungefär två timmar. Ska jag komma i mål sub 3, vilket är en förhoppning, har jag alltså en timme på mig att springa en mil. Har ingen aning om ifall det är möjligt – men tänker springa på känsla och inte hänga upp mig på tempo eller kilometertider. Det får bli som det blir. What a feeling – beats believing, som det står i visan.

20x30-STOG0828Första biten springer jag längsmed cykelbanan, och nu är det riktigt mycket publik. Ser en glad ut får en extra mycket hejarop, så jag tar fram det största smajlet jag kan kan hitta. Över mot Gamla stan och slottet, där självaste varvbanan börjar. Tre varv, knixigt här också, och så den där Lejonbacken vid slottet. Det har varit en del diskussion på FB och i andra forum om hur många gånger vi ska upp här, så det är skönt att se att det finns en skylt. För olympisk distans ska det springas i mål när backen betvingats fyra gånger – check på den!

I Gamla stan är det nedför och kullersten och 180-graderssvängar. Kul att möta sina medtävlande så många gånger! Vi är många som hejar på varandra, det gör det hela roligare! I ett hörn står Matilda, Malin och Mira och hejar, vilken boost! Ni som hejar, fattar ni hur stor skillnad det gör? Varje hejarop ger en skjuts av glädje och energi, och jag säger tack tack tack till alla som hjälpte mig fram.

Andra varvet måste jag gå lite i den där backen, och får sjukt mycket jubel när jag kommit upp och börjar springa igen. Jag är trött och det är jobbigt, men jag lyckas hålla det hela på en nivå som är hanterlig. Har ingen aning om tempot, och när jag ska ge mig in på sista varvet kan jag inte låta bli att kolla på klockan. Ska jag kunna komma i mål under tre timmar? Tyvärr är mina huvudräknings-skills inte skarpslipade när jag är trött, så efter en stunds räknande kommer jag fram till att det nog är bäst att försöka öka, för säkerhets skull.

Nästan på toppen av backen hojtar en i publiken något kul, jag tittar ditåt och… Snubblar och trillar framlänges. De har rullat ut sådan där blå matta i backen, och den har sjukt bra glid mot min hala tävlingsdräkt – jag gör typ en Anja-säl. Whee! Flera tävlande är genast framme och kollar om jag är okej, och åskådaren ber om ursäkt att hen distraherade mig – men det är ingen större fara. Lite trasig armbåge bara. Den springer jag ju inte med.

triSista varvet försöker jag mosa på lite mer, plåga benen lite till. Inte långt kvar nu! Garmin-zonen med musik ger energi igen, och jag tänker som alltid lite extra på löpsteget när jag springer förbi Team Snabbare-tältet. Biter ihop lite mera och försöker trippa uppför backen. SÅ nice att få ta vänsterfilen och sikta mot målet! Apropå Team Snabbare så är deras löpcoach Fredrik Zillén speaker vid mål, och jag får en high five när jag springer in under den blå portalen. Totaltid 2:57:01 och jag är sjukt nöjd!

Det bästa av allt är nog att löpningen gick på dryga 54 minuter. I mars sprang jag Premiärmilen på knappt 59 minuter, och var mycket tröttare än nu, trots att jag även simmat och cyklat litegrann. Tack för det coachen!

En triathlontävling kvar av årets säsong – IM 70.3 Kronborg den 14 september. Lite längre simning, mer än dubbelt så lång cykling och löpning. Det ska bli kul!

 

 

Riddarfjärdssimningen

Träningsschemat de senaste veckorna har inte innehållit så mycket simning – faktiskt bara ett pass per vecka. Den här veckan stod det ”open water swim, at least 2500 meters”, och då passade det ju toppenbra att träna lite på tävling och köra Riddarfjärdssimmet. Jag kan vara lite lat och bekväm när jag simmar själv, stannar och fipplar med glasögon och sköljer bort imma och en massa sånt. Tidtagning är ett bra sätt att motverka den där inneboende latheten. 

2500 meter var distansen jag valt, med start i Rålambshovsparken. Tidspessimisten var såklart på plats tidigt, så det var inte så mycket folk vid starten. Smidigt, ingen väntetid för att hämta ut den gröna mössan! ”Och du är blandmissbrukare, ser jag”, sa mannen i kansliet och nickade mot min tröja, med texten ”Svensk Triathlon”. Jo, det fick jag väl erkänna. 

P1000704 P1000703 

HImlen var mörk över Västerbron, och åskmuller i fjärran. Över oss på startområdet sken solen, och jag träffade snabbt på en massa simkändisar. Vi hängde lite, snackade ner formen och stressade över hur snabba alla andra såg ut. Helt som det brukar alltså! En halvtimme innan start drog jag på våtdräkten, och tio minuter innan start fick vi hoppa i vattnet. Eftersom min rygg varit bråkig efter de senaste simpassen var jag extra noga med att dra på dräkten ordentligt, och i vattnet såg jag till att få in lagom mycket vatten runt axlar och rygg så dräkten satt bra. 

riddarsim1

riddarsim3

Bilderna ovan är lånade från Riddarfjärdssimningens Facebooksida.  

I starten la jag mig längst bak, och jag och Jonna stissade lite om att vi skulle komma sist. Sedan smällde startskottet, och det var dags att börja veva. Startfältet drogs ut direkt, och det var aldrig trångt. Efter bara någon minut hörde jag ett frenetiskt tutande, och hann tänka – Oh shit, nu är det en båt som vill att vi ska flytta på oss! När jag kikade upp såg jag ett par skärgårdsbåtar, och fattade att de tutade för att heja på oss. Tack, tack – men jag blev allt lite stressad! 

Vi simmade längsmed Norr Mälarstrand, längsmed piren, förbi Trattorian där jag satt och åt en god middag för någon vecka sedan. När jag tittade upp åt höger såg jag plask och vevande armar, och inser att täten redan har vänt och är på väg tillbaka. Jag är inte ensam kvar på den här sidan ändå, ser en hel del simmare runt mig på väg till vändningen. Det var läckert med vyerna – när jag simmar är jag mest van att se grön skog och kanske någon brygga. Här fanns Stockholms vackra byggnader, Stadshuset, Västerbron med mera. 

Karta_2500m

 

De där tutande båtarna drog upp en hel del svallvågor, och det gungar rätt bra. Jag blir såklart åksjuk, och undrar lite om jag ska behöva offra frukosten till havsguden Neptun. Det är svårt att se vart jag ska, när jag tittar upp ser jag ibland bara en vågtopp framför mig, och ibland finns det inget vatten att landa armtaget i. Försöker lugna mig mentalt, ta långa armtag, fokusera på vad som helst utom illamåendet. När jag vänt runt första bojen ska vi simma lite på diagonalen till nästa boj, en bit ut i vattnet och då blir det ännu värre en stund. Vågor från sidan, trögt att komma framåt, men till slut kommer jag runt boj två och får vågorna i ryggen istället. MYCKET bättre!

Resten av simningen är rätt odramatisk, är nöjd med att inte ha ont i axeln eller ryggen, vevar på i lugnt tempo och när jag passerat piren och den stora gula bojen ser jag målområdet. Innan start skojade vi om att se till att inte missa målet och råka simma under Västerbron, men risken känns minimal. Trots att mina simglasögon läckt in lite vatten borde jag inte kunna missa det här färgglada. 

riddarsim2

Ungefär såhär såg det ut när jag siktade, i ungefär tjugo minuter. Simma simma simma, vafan… Det är ju fortfarande lika långt kvar! Jag närmade mig så sakteliga i alla fall, parallellt med en kille som simmade slalom. Än var han till höger om mig, än till vänster, Några gånger simmade han på mig också. Irriterande nog kom han fram till uppstigningen före mig ändå… Men tänk vad snabb han varit om han lärt sig navigera. 

Tiden i mål blev strax under 53 minuter, vilket jag känner mig helt nöjd med. Inte kom jag sist heller! Fick en plakett, lite kaffe och ett par godisbitar i mål – sedan hem och ladda för långpasset som ska springas senare under dagen. 

 

Arlanda åskathlon

Swimrun-tajm igen! Arlanda Aquathlon var helgens race, med helt ny bana från förra året. Lag 3xT, Matilda och jag, var anmälda i motionsklass, med start i Sigtuna och målgång vid Rosersbergs slott. 11,6 km löpning och 2,3 km simning skulle avverkas.

Inför förra helgens Stockholm Royal Park Aquathlon var jag stissig och übernervös, nu tydligen helt blasé. Av någon anledning kändes det här helt lugnt, och jag blev nervös för att jag inte var nervös. Att jag skulle glömma något viktigt i all min nonchalans. Komma till start med sjukt mycket attityd men inga skor eller så. Men nä.

Tidspessimisten var först på parkeringen vid Rosersbergs slott, och en liten stund hann jag fundera på om jag verkligen kollat eller bara antagit att starten var på samma ställe som förra året. Sen kom Matilda och vi hämtade ut våra babyrosa badmössor och minglade lite med VSS’arna som var på plats. Efter ett föredömligt kort racemöte hoppade vi sen på bussen som skulle ta oss till starten i Sigtuna.

aa_before

3xT laddade och redo! Jag kom till och med ihåg att lägga ner solbrillorna i väskan innan jag lämnade den vid målet.

Bussen släppte av oss nere vid vattnet i Sigtuna, med ungefär en halvtimme att fördriva till start. Vi försökte hålla oss i skuggan för att inte bli överhettade i onödan, solen vrålade och det där regnet som väderleksrapporterna hotat med kändes långt borta.

Starten gick och vi började med ungefär 2 km löpning längsmed strandpromenaden i Sigtuna. Det var übervarmt, och i vanlig ordning fick vi se de andra lagen dra iväg, medan vi stappelhasade bakom. Löpning är inte vår starkaste gren i lag 3xT, så kan vi väl säga! Första simsträckan var hett efterlängtad, skönt att få svalka av oss – och att simma om några snabbspringare.

Första simsträckan gick över till Munkholmen, ungefär 600 meter. Lite vågor, men inget dramatiskt. Sedan skulle vi över holmen ifråga – sträckan är bara ungefär 800 meter men hälften av dem är uppför och hälften nerför. Vi tänkte spara det där med mjölksyra till senare, så det blev rask promenad uppför, och jogg nerför. Är det nåt vi är relativt bättre på löpmässigt så är det nedför. Gärna i medvind! Innan vi lämnade Munkholmen var det vätskedepå, och jag hällde i mig ett glas sportdryck. I min nya avslappnade pre-raceattityd ingår tydligen att glömma bort att äta, så det kändes nödvändigt att fylla på lite här.

araquathlon

Simning nummer två var kort och försvann på ett litet kick, och sen bar det av in i skogen. Först lite stigar, och sedan ut på en fin grusväg. Vi hade ett annat lag i sikte, och följde deras ryggar i skönt nedförslut när vi plötsligt hörde rop och busvisslingar bakom oss. En annan deltagare står och hoppar och pekar… Vi är på väg åt fel håll! Snitslarna följer inte grusvägen utan leder upp i skogen mellan ett par hus. Laget framför oss har redan försvunnit utom synhåll, så dem kan vi inte få kontakt med. Enormt tacksamma att inte ha hunnit längre på fel väg vänder vi uppåt igen.

Vi springer längs fina, slingriga och steniga stigar, och pratar som av en slump om att om vi ska köra mer swimrun nästa år så kanske vi borde löpträna. Och springa terräng. Och eventuellt köpa en ny våtdräkt – den jag kör i är en minst tio år gammal simdräkt som lätt är 4-5 millimeter tjock över mage och lår. Det gör inte löpningen lättare, neoprenet håller emot när jag lyfter benen och höftböjarna kvider, speciellt uppför.

swimrun
Foto: Christina Petersson

Tredje simningen tar oss över till Steninge, grusväg och stig förbi argt skällande hund och sedan förbi Steninge slott och ner till vattnet igen, för andra vätskestoppet och dagens längsta simning. 700 meter är det över till andra sidan, och det är gott om näckrosor. Det är inte lätt att få något grepp i vattnet när händerna halkar på näckrosblad och långa stjälkar lindar sig kring armar och ben. Det känns som om vi simmar fyrahundra meter i näckroshavet, men det är kanske bara sjuttiofem. När vi äntligen kommit till fritt vatten känner jag att en lång stjälk har fastnat i linan och slingrar sig runt mitt ben. Får veva runt några gånger med handen innan jag får loss den.

Nu är det lite vågigare, och jag åker in i Matildas fötter nästan hela tiden. Det känns som om linan har krympt… Nästa uppstigning är på Rosersbergs miltära övningsområde. Den tidigare så blå himlen har antagit en olycksbådande grå färg, och det där regnet känns inte lika avlägset längre. Banan går genom urgammal barrskog, på smal grusväg. Att det börjar regna bidrar till stämningen, lite trolskt och mystiskt. Det känns medeltid, om det hade funnits neopren och simglasögon då.

Regnet tilltar i styrka, och det kommer några blixtar direkt följda av rejält åskmuller. Jag drar på mig simglasögonen för att de tunga regndropparna inte ska skölja kontaktlinserna ur mina ögon. Då lär jag inte hitta till mål – men vi har ju bogserlina! Omgivningarna börjar kännas bekanta – vi har kommit in på förra årets bana och inser att vi är nära målområdet. Vi springer över parkeringen och ser några killar som redan gått i mål försöka hålla sig torra medan de packar i sina grejor i bilen. Det går sådär.

När vi passerar Rosersbergs slott byts regnet till hagel. Jag funderar på att dra upp våtdräkten över armarna, för det gör rätt ont när hagelkornen piskar – men dräkten är dyblöt och kall och jag bestämmer mig för att bita ihop och vänta tills vi kommer fram till sista simsträckan. När vi kommer dit några minuter senare möts vi av en funktionär, som säger att loppet är avbrutet på grund av åskan och att vi inte får simma sista sträckan. Det mullrar och smäller ordentligt nu, så på sätt och vis känns det ganska skönt att inte behöva hoppa i vattnet. Eftersom vi nästan är framme och sista simningen bara är typ 75 meter får vi ändå springa i mål.

aa_after
Dränkt katt i hällregn

Att byta till torra kläder i ymnigt regn kräver lite logistik. Som tur är hittar vi ett partytält att kura under och byta från dyblöta till ännu inte blöta kläder. Är rätt nöjd att jag tog med mig regnjackan.

Den mysiga barbecuen vi sett fram emot blir liksom inte detsamma när maten nästan regnar av tallriken, men det bjöds på gott kött och potatissallad. Vi trängdes under tälttaket med ett gäng andra swimrunnare, lyssnade på olika teorier om huruvida det verkligen är farligt att bada/simma när det åskar (den populära uppfattningen var att det är ofarligt) och hade det rätt trevligt.

Ett välarrangerat och kul lopp på alla sätt – vädret är ju svårt att rå på… Jag kommer gärna tillbaka nästa år – kanske på långa banan då!

aa_winners
Första lag i mål var FJS Redbull, bestående av Daniel Hansson och Braden Currie. Sjukt snabba!

Swimrun unleashed

43562972179243__540x304-RGB_5651163164473
Ida, Malin, Theresia och blogginnehaverskan.

Nu märks det att sommaren är i full gång! Varenda helg är full med tävlingar, det simmas och springs och cyklas. Mest högfrekventa i mitt sociala medier-flöde denna vecka var Västerås Triathlon, coola Xterra terrängtriathlon, och så Stockholm Royal Park Aquathlon, som jag själv skulle köra. Två kilometer simning och fjorton kilometer löpning var distansen jag valt – och det fanns massor att välja på.

Det där ”Royal Park” betyder att tävlingen går på Kungliga Djurgården, och vi ska simma i Djurgårdsbrunnsviken. Tävlingsområdet var precis vid Sjöhistoriska muséet. Simsträckorna var 1, 2 eller 5 km, och den som ville kunde kombinera med löpning 7, 14 eller 21 km. För dem som ville simma längsta sträckan gick det dock bara att välja 21 km löpning. Ska det va’ så ska det va’!

Som den tidspessimist jag är var jag på plats på tävlingsområdet i god tid, och hann gå runt och mingla lite med andra nervösa swimrunnare. Ingen verkade taggad, alla pratade om det där regnet som kanske eller kanske inte skulle komma, och så småningom började vi rigga våra platser med prylar för löpningen, och dra på våtdräkterna. Jag bestämde mig för att stoppa skor och strumpor i en plastpåse vid min plats, så att jag inte skulle behöva börja löpningen med blöta grejor. Det kanske tar ett par sekunder extra, men jag är ju inte direkt in it to win it.

Starten gick i vattnet, och speakern uppmanade alla i tävlingsklassen att lägga sig längst fram. De som skulle simma 5 km hade vita mössor, och däribland fanns landslaget i Open Water, som skulle simma utan våtdräkt. För oss vanliga dödliga var våtdräkt obligatoriskt, och jag hade nog inte velat vara utan den. Vattnet var inte jättevarmt, det ryktades om nitton grader.

KLARA – FÄRDIGA – TUUUT! Det vilda vevandet började, först över kanalen för att runda den första bojen. Min vana trogen hade jag lagt mig ganska långt bak i starten. Jag vet att jag inte är bland de snabbaste simmarna, och en jobbig erfarenhet på min första triathlontävling har gjort mig nervös för att gå ut för hårt. Den rädslan gör också att jag tyvärr fegar något alldeles oerhört, så även idag hamnade jag bakom ett gäng bröstsimmare. Innan jag hann fundera för mycket gick jag ut åt sidan och tog mig om, och började leta efter några bra fötter att följa efter. Den här gången hade jag ju ingen Matilda som skulle dra mig i ett rep, utan skulle få simma för helt egen maskin. Okopplad! Scary.

swimcourse

Första hundra metrarna var jag med i någon slags klunga, men redan framme vid första bojen hade den dragits ut på både längden och bredden, så det var gott om plats åt alla håll. När jag rundat hittade jag ett par fötter i vita kompressionsstrumpor, som jag följde efter ett bra tag. Tempot kändes behagligt, och jag lyckades hålla undan för några snedseglare som med jämna mellanrum försökte simma över min rygg. När vi passerat femhundrametersbojen började strumporna bröstsimma lite väl mycket, så jag gled åt sidan och hittade en annan simmare att följa.

Hen simmade ganska rakt och lagom fort, och jag hängde på hela vägen till 1 km-bojen där det var dags att vända tillbaka, Efter vändningen kändes allt himla lugnt och bra, och jag funderade lite på det där med att köra fegtempo. Bestämde mig för att simma om och se om jag kunde öka tempot – och det gick ju alldeles utmärkt. Andningen blev såklart lite mer intensiv, och jag fick sikta lite mer för att se vart jag skulle, men farten ökade och jag kände fortfarande att jag hade kontroll och kroppen var med mig. Så himla skönt!

Vattnet var ganska grunt och det växte rätt friskt med olika växter på botten. De slingrade sig lite runt armarna ibland, men inget att få panik över. Jag såg att en del simmare låg väldigt långt ut från kanten, kanske för att undvika växtligheten? Tänkte att jag sparar några meter på att inte behöva simma in mot kanten när det är dags att gå upp. Simma simma simma undrar vad tiden blir? Suget att kolla på klockan är stort men jag låter bli. Finns ju inte mycket jag kan göra åt det i alla fall, jag är ju nästan framme.

Fötterna i botten, upp med glasögonen och så jogga över röda mattan bort till växlingsområdet. Här är det ju inte lika lätt som i triathlon att se hur jag ligger till – då kan jag ju se hur många cyklar som finns kvar. River av mig våtdräkt, simmössa och glasögon, och så på med strumpor, skor, nummerlapp och keps. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det var en bra idé att snyggt och fint packa ner våtdräkt, glasögon, öronproppar och mössa i plastpåsen innan jag fortsatte ut på löpbanan. WTF? Du kan kalla mig ms. Neat freak. Men då vet jag att det finns tid att vinna i växlingen till nästa gång!

Löpning dårå. Ett litet långpass efter simningen. Varven vi skulle springa var 7 km, så två stycken för min del. I vanlig ordning sprätte jag iväg alldeles för snabbt, och i första uppförslutet började ryggen krampa. Skit. Sedan mitt senaste naprapatbesök har bröstryggen börjat krångla, det känns inte som om jag riktigt får plats att andas och ibland krampar hela alltet ihop. Som nu. Jag börjar gå, försöker ta djupa andetag och expandera hela bröstkorgen så mycket jag kan. Lugn. Tänk yoga!

Theresia trippar förbi och ser pigg ut, det gör mig glad. Efter uppförslutet testar jag att börja jogga igen, och det funkar. Jag tänker teknik, trippar på, fokuserar på de sjukt fina omgivningarna och hejar på alla jag passerar och som passerar mig. En del hejar glatt tillbaka, andra verkar inte ens höra mig. Eller bry sig. Det guppar fortfarande en hel del mössor i kanalen, de flesta vita men några blå också (vita = 5 km, blå = 2 km). Jag spanar efter min kompis Matilda som simmar 5 km, men ser henne inte och har ingen aning om hur lång tid som gått och hur långt hon kan tänkas ha kommit. Ingen vitmössa jag ser simmar tillräckligt snyggt för att vara hon, i alla fall.

SRPA

Jag kommer ikapp killen som hade sin växlingsplats bredvid mig, vi växlar några ord, Han är från Frankrike och ska köra Kalmar IM, och siktar på femton timmar. Han har inte ett löparoptimalt BMI men tuffar på bra och verkar nöjd med livet. Jag önskar honom lycka till och joggar vidare.

Helt plötsligt är det dags att springa över en bro och vända tillbaka, och inte långt därefter kommer 3 km-skylten. På en äng bredvid banan står några hinder och en sån där vägg som brukar finnas på hinderbanor. Det står ”Obstacle training”, och jag tänker på Sofie och hennes alter ego OBSTACLE-SOFFI, och ler lite för mig själv. Sen tänker jag på att Sofie och Sara körde Engadin swimrun igår, med tusentals höjdmeter och simning i åttagradigt vatten. I jämförelse är ju det här en kakbit.

När jag börjar närma mig vändningen vid Djurgårdsbron springer jag ikapp en kanadensisk triathlet, och vi springer ihop en bit. Pratar om banan och dagen, han berättar att han var på cykelsemester på Gotland för 25 år sedan och träffade en svensk tjej, och nu har de varit gifta i 23 år. I sommar ska de cykla på Gotland igen. Det går så mycket lättare att springa i sällskap, och jag får något annat att fokusera på än farten och benen och orken och hur länge den ska räcka. När vi passerar skylten som visar en kilometer kvar på varvet ber jag min medlöpare spurta om han vill – han ska nämligen bara springa ett varv. Han drar iväg och jag håller kvar mitt tempo.

När jag passerar varvningen känns det fortfarande ganska bra, benen rullar på och det känns som om tempot är helt OK. Jag är dock notoriskt kass på att avgöra tempo, så det kan mycket väl gå i stappelhasfart. Det är vansinnigt lockande att kasta en blick på klockan och se vad jag håller för tempo, men jag behärskar mig. Det finns liksom inget att vinna på att veta. Om jag håller en bra fart kommer jag bara att stressa över att jag inte ska orka hålla den hela vägen. Om jag springer långsammare än jag tror kommer jag bara att bli deprimerad över det. Nä, håll kvar den bra känslan och laissez les bons temps rouler.

Sista varvet trippar jag bara på och njuter av den sköna känslan. Jag är lite trött i benen, visst, jag har ont i ryggen, ja – men det går ju ändå! Det är skönt att köra två likadana varv på tävling tycker jag – jag vet precis vad som väntar och kan ticka av lite mentala milstolpar. När jag är tillbaka vid 6 km-skylten fokuserar jag lite extra på tekniken, trycker på pyttelite till. Vågar inte börja tokspurta för tidigt, blir ju trist att behöva GÅ sista biten in i mål nu. När jag korsar den röda mattan vid simuppgången drar jag på sista spurten, och får rusa in i mål och får min medalj. En dag när jag får medalj är alltid en lite extra bra dag.

43563834751203__720x405-RGB_5652065665106
Suddiga men nöjda typer

Dagens bästa: 

  • Bra känsla på simning och löpning, trots att ryggen bråkar lite
  • Välarrangerat, tydligt, bra funktionärer
  • Perfekt väder

Dagens förbättringspotential:

  • Jag kan ju växla lite snabbare…
  • Den utlovade finishertröjan var en gigantisk T-shirt i bomull… Kom igen SRPA, en schysst funktionströja i rimliga storlekar hade väl inte varit för mycket begärt?

Nu ska jag vila benen (har träningsvärk i framsida lår, mest), sen ladda om för Arlanda Aquathlon nästa helg.