Att ladda ner träningskompisar

Ännu en anledning att älska det hära internet: I princip fri tillgång på människor som är intresserade av samma saker som du. Så när det står ”open water swim, at least 2000 meters” i ditt träningsschema och du inte har någon att simma med och är för feg för att simma själv, då är lösningen inom räckhåll.

Vill någon simma i Hellas på torsdag eftermiddag/kväll, frågade jag i FB-gruppen Triathlontjejer, och se det var det flera som ville. Emmy, Emmi, Karin, någons medföljande pojkvän och jag samlades på Hellasbryggan och simmade två varv runt öarna. Hur trevligt som helst! Dagens tips är alltså, om du börjat med (eller vill börja med) en ny sport, hobby, intresse eller vad det nu kan vara – there’s an app for that! Eller ett forum, och mest troligt en FB-grupp. Hitta den, så hittar du säkerligen ny kunskap, inspiration och kanske några roliga kompisar på köpet.

Det här vet ju du redan, du som läser bloggar och allt  – men om du hade glömt så varsågod för påminnelsen!

DSC_2200

 

Annonser

Simpeppen!

Att simma i öppet vatten, det är himla härligt. Det har jag inte alltid tyckt dock – de första tre-fyra åren jag körde triathlonträning var det mest ett nödvändigt ont. Något läskigt som måste betvingas så jag fick komma till de roliga delarna. De som var på land.

Förra sommaren började jag simma med Human Ambition, och då hände det något. Kanske var det att träningen var strukturerad och anpassad för olika nivåer, kanske att träningskompisarna var så himla trevliga och peppande. Eventuellt har det också med saken att göra att det var en alldeles fantastisk sommar och att jag var nyförälskad i Hellas och Källtorpssjön. Det blev sjukt kul att simma.

P1000417

Det höll i sig hela sommaren, och hela hösten och vintern i bassäng i Vårby och lite i Eriksdalsbadet. Under våren blev simmandet lite halvdant – men så snart det blev sommar och vettig simtemperatur (över 18 vill jag nog ha…), då kommer entusiasmen tillbaka.

Nu funderar jag på att anmäla mig till Riddarfjärdssimmet och Lögastrandssimningen i Västerås, och sneglar lite på ett event som heter Big Swim, där det ska simmas 4 kilometer. Var det här ska sluta, det har jag ingen aning om. Kanske blir jag lite snabbare i alla fall?

Just keep swimming!

Har du simmat Riddarfjärdssimmet, Lögastrand eller Big Swim? Berätta vad du tyckte!

Morgonmagi

Ännu en sådan där morgon att spara i minnet och ta fram när det är snöblandad misär och diagonalhagel någon gång i framtiden. 23 grader i vattnet, 19 i luften redan klockan sju. Lite uppvärmning, sedan tre varv runt bojen – lilla ön – bryggan, och en liten bonussväng till flytbryggan utan våtdräkt. Ska ju direkt till jobbet, så det är skönt att skölja bort lite av neoprendoften!

Hur startade du din onsdag?

DSC_2204 DSC_2200DSC_2206DSC_2210

 

Arlanda åskathlon

Swimrun-tajm igen! Arlanda Aquathlon var helgens race, med helt ny bana från förra året. Lag 3xT, Matilda och jag, var anmälda i motionsklass, med start i Sigtuna och målgång vid Rosersbergs slott. 11,6 km löpning och 2,3 km simning skulle avverkas.

Inför förra helgens Stockholm Royal Park Aquathlon var jag stissig och übernervös, nu tydligen helt blasé. Av någon anledning kändes det här helt lugnt, och jag blev nervös för att jag inte var nervös. Att jag skulle glömma något viktigt i all min nonchalans. Komma till start med sjukt mycket attityd men inga skor eller så. Men nä.

Tidspessimisten var först på parkeringen vid Rosersbergs slott, och en liten stund hann jag fundera på om jag verkligen kollat eller bara antagit att starten var på samma ställe som förra året. Sen kom Matilda och vi hämtade ut våra babyrosa badmössor och minglade lite med VSS’arna som var på plats. Efter ett föredömligt kort racemöte hoppade vi sen på bussen som skulle ta oss till starten i Sigtuna.

aa_before

3xT laddade och redo! Jag kom till och med ihåg att lägga ner solbrillorna i väskan innan jag lämnade den vid målet.

Bussen släppte av oss nere vid vattnet i Sigtuna, med ungefär en halvtimme att fördriva till start. Vi försökte hålla oss i skuggan för att inte bli överhettade i onödan, solen vrålade och det där regnet som väderleksrapporterna hotat med kändes långt borta.

Starten gick och vi började med ungefär 2 km löpning längsmed strandpromenaden i Sigtuna. Det var übervarmt, och i vanlig ordning fick vi se de andra lagen dra iväg, medan vi stappelhasade bakom. Löpning är inte vår starkaste gren i lag 3xT, så kan vi väl säga! Första simsträckan var hett efterlängtad, skönt att få svalka av oss – och att simma om några snabbspringare.

Första simsträckan gick över till Munkholmen, ungefär 600 meter. Lite vågor, men inget dramatiskt. Sedan skulle vi över holmen ifråga – sträckan är bara ungefär 800 meter men hälften av dem är uppför och hälften nerför. Vi tänkte spara det där med mjölksyra till senare, så det blev rask promenad uppför, och jogg nerför. Är det nåt vi är relativt bättre på löpmässigt så är det nedför. Gärna i medvind! Innan vi lämnade Munkholmen var det vätskedepå, och jag hällde i mig ett glas sportdryck. I min nya avslappnade pre-raceattityd ingår tydligen att glömma bort att äta, så det kändes nödvändigt att fylla på lite här.

araquathlon

Simning nummer två var kort och försvann på ett litet kick, och sen bar det av in i skogen. Först lite stigar, och sedan ut på en fin grusväg. Vi hade ett annat lag i sikte, och följde deras ryggar i skönt nedförslut när vi plötsligt hörde rop och busvisslingar bakom oss. En annan deltagare står och hoppar och pekar… Vi är på väg åt fel håll! Snitslarna följer inte grusvägen utan leder upp i skogen mellan ett par hus. Laget framför oss har redan försvunnit utom synhåll, så dem kan vi inte få kontakt med. Enormt tacksamma att inte ha hunnit längre på fel väg vänder vi uppåt igen.

Vi springer längs fina, slingriga och steniga stigar, och pratar som av en slump om att om vi ska köra mer swimrun nästa år så kanske vi borde löpträna. Och springa terräng. Och eventuellt köpa en ny våtdräkt – den jag kör i är en minst tio år gammal simdräkt som lätt är 4-5 millimeter tjock över mage och lår. Det gör inte löpningen lättare, neoprenet håller emot när jag lyfter benen och höftböjarna kvider, speciellt uppför.

swimrun
Foto: Christina Petersson

Tredje simningen tar oss över till Steninge, grusväg och stig förbi argt skällande hund och sedan förbi Steninge slott och ner till vattnet igen, för andra vätskestoppet och dagens längsta simning. 700 meter är det över till andra sidan, och det är gott om näckrosor. Det är inte lätt att få något grepp i vattnet när händerna halkar på näckrosblad och långa stjälkar lindar sig kring armar och ben. Det känns som om vi simmar fyrahundra meter i näckroshavet, men det är kanske bara sjuttiofem. När vi äntligen kommit till fritt vatten känner jag att en lång stjälk har fastnat i linan och slingrar sig runt mitt ben. Får veva runt några gånger med handen innan jag får loss den.

Nu är det lite vågigare, och jag åker in i Matildas fötter nästan hela tiden. Det känns som om linan har krympt… Nästa uppstigning är på Rosersbergs miltära övningsområde. Den tidigare så blå himlen har antagit en olycksbådande grå färg, och det där regnet känns inte lika avlägset längre. Banan går genom urgammal barrskog, på smal grusväg. Att det börjar regna bidrar till stämningen, lite trolskt och mystiskt. Det känns medeltid, om det hade funnits neopren och simglasögon då.

Regnet tilltar i styrka, och det kommer några blixtar direkt följda av rejält åskmuller. Jag drar på mig simglasögonen för att de tunga regndropparna inte ska skölja kontaktlinserna ur mina ögon. Då lär jag inte hitta till mål – men vi har ju bogserlina! Omgivningarna börjar kännas bekanta – vi har kommit in på förra årets bana och inser att vi är nära målområdet. Vi springer över parkeringen och ser några killar som redan gått i mål försöka hålla sig torra medan de packar i sina grejor i bilen. Det går sådär.

När vi passerar Rosersbergs slott byts regnet till hagel. Jag funderar på att dra upp våtdräkten över armarna, för det gör rätt ont när hagelkornen piskar – men dräkten är dyblöt och kall och jag bestämmer mig för att bita ihop och vänta tills vi kommer fram till sista simsträckan. När vi kommer dit några minuter senare möts vi av en funktionär, som säger att loppet är avbrutet på grund av åskan och att vi inte får simma sista sträckan. Det mullrar och smäller ordentligt nu, så på sätt och vis känns det ganska skönt att inte behöva hoppa i vattnet. Eftersom vi nästan är framme och sista simningen bara är typ 75 meter får vi ändå springa i mål.

aa_after
Dränkt katt i hällregn

Att byta till torra kläder i ymnigt regn kräver lite logistik. Som tur är hittar vi ett partytält att kura under och byta från dyblöta till ännu inte blöta kläder. Är rätt nöjd att jag tog med mig regnjackan.

Den mysiga barbecuen vi sett fram emot blir liksom inte detsamma när maten nästan regnar av tallriken, men det bjöds på gott kött och potatissallad. Vi trängdes under tälttaket med ett gäng andra swimrunnare, lyssnade på olika teorier om huruvida det verkligen är farligt att bada/simma när det åskar (den populära uppfattningen var att det är ofarligt) och hade det rätt trevligt.

Ett välarrangerat och kul lopp på alla sätt – vädret är ju svårt att rå på… Jag kommer gärna tillbaka nästa år – kanske på långa banan då!

aa_winners
Första lag i mål var FJS Redbull, bestående av Daniel Hansson och Braden Currie. Sjukt snabba!

Swimrun unleashed

43562972179243__540x304-RGB_5651163164473
Ida, Malin, Theresia och blogginnehaverskan.

Nu märks det att sommaren är i full gång! Varenda helg är full med tävlingar, det simmas och springs och cyklas. Mest högfrekventa i mitt sociala medier-flöde denna vecka var Västerås Triathlon, coola Xterra terrängtriathlon, och så Stockholm Royal Park Aquathlon, som jag själv skulle köra. Två kilometer simning och fjorton kilometer löpning var distansen jag valt – och det fanns massor att välja på.

Det där ”Royal Park” betyder att tävlingen går på Kungliga Djurgården, och vi ska simma i Djurgårdsbrunnsviken. Tävlingsområdet var precis vid Sjöhistoriska muséet. Simsträckorna var 1, 2 eller 5 km, och den som ville kunde kombinera med löpning 7, 14 eller 21 km. För dem som ville simma längsta sträckan gick det dock bara att välja 21 km löpning. Ska det va’ så ska det va’!

Som den tidspessimist jag är var jag på plats på tävlingsområdet i god tid, och hann gå runt och mingla lite med andra nervösa swimrunnare. Ingen verkade taggad, alla pratade om det där regnet som kanske eller kanske inte skulle komma, och så småningom började vi rigga våra platser med prylar för löpningen, och dra på våtdräkterna. Jag bestämde mig för att stoppa skor och strumpor i en plastpåse vid min plats, så att jag inte skulle behöva börja löpningen med blöta grejor. Det kanske tar ett par sekunder extra, men jag är ju inte direkt in it to win it.

Starten gick i vattnet, och speakern uppmanade alla i tävlingsklassen att lägga sig längst fram. De som skulle simma 5 km hade vita mössor, och däribland fanns landslaget i Open Water, som skulle simma utan våtdräkt. För oss vanliga dödliga var våtdräkt obligatoriskt, och jag hade nog inte velat vara utan den. Vattnet var inte jättevarmt, det ryktades om nitton grader.

KLARA – FÄRDIGA – TUUUT! Det vilda vevandet började, först över kanalen för att runda den första bojen. Min vana trogen hade jag lagt mig ganska långt bak i starten. Jag vet att jag inte är bland de snabbaste simmarna, och en jobbig erfarenhet på min första triathlontävling har gjort mig nervös för att gå ut för hårt. Den rädslan gör också att jag tyvärr fegar något alldeles oerhört, så även idag hamnade jag bakom ett gäng bröstsimmare. Innan jag hann fundera för mycket gick jag ut åt sidan och tog mig om, och började leta efter några bra fötter att följa efter. Den här gången hade jag ju ingen Matilda som skulle dra mig i ett rep, utan skulle få simma för helt egen maskin. Okopplad! Scary.

swimcourse

Första hundra metrarna var jag med i någon slags klunga, men redan framme vid första bojen hade den dragits ut på både längden och bredden, så det var gott om plats åt alla håll. När jag rundat hittade jag ett par fötter i vita kompressionsstrumpor, som jag följde efter ett bra tag. Tempot kändes behagligt, och jag lyckades hålla undan för några snedseglare som med jämna mellanrum försökte simma över min rygg. När vi passerat femhundrametersbojen började strumporna bröstsimma lite väl mycket, så jag gled åt sidan och hittade en annan simmare att följa.

Hen simmade ganska rakt och lagom fort, och jag hängde på hela vägen till 1 km-bojen där det var dags att vända tillbaka, Efter vändningen kändes allt himla lugnt och bra, och jag funderade lite på det där med att köra fegtempo. Bestämde mig för att simma om och se om jag kunde öka tempot – och det gick ju alldeles utmärkt. Andningen blev såklart lite mer intensiv, och jag fick sikta lite mer för att se vart jag skulle, men farten ökade och jag kände fortfarande att jag hade kontroll och kroppen var med mig. Så himla skönt!

Vattnet var ganska grunt och det växte rätt friskt med olika växter på botten. De slingrade sig lite runt armarna ibland, men inget att få panik över. Jag såg att en del simmare låg väldigt långt ut från kanten, kanske för att undvika växtligheten? Tänkte att jag sparar några meter på att inte behöva simma in mot kanten när det är dags att gå upp. Simma simma simma undrar vad tiden blir? Suget att kolla på klockan är stort men jag låter bli. Finns ju inte mycket jag kan göra åt det i alla fall, jag är ju nästan framme.

Fötterna i botten, upp med glasögonen och så jogga över röda mattan bort till växlingsområdet. Här är det ju inte lika lätt som i triathlon att se hur jag ligger till – då kan jag ju se hur många cyklar som finns kvar. River av mig våtdräkt, simmössa och glasögon, och så på med strumpor, skor, nummerlapp och keps. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det var en bra idé att snyggt och fint packa ner våtdräkt, glasögon, öronproppar och mössa i plastpåsen innan jag fortsatte ut på löpbanan. WTF? Du kan kalla mig ms. Neat freak. Men då vet jag att det finns tid att vinna i växlingen till nästa gång!

Löpning dårå. Ett litet långpass efter simningen. Varven vi skulle springa var 7 km, så två stycken för min del. I vanlig ordning sprätte jag iväg alldeles för snabbt, och i första uppförslutet började ryggen krampa. Skit. Sedan mitt senaste naprapatbesök har bröstryggen börjat krångla, det känns inte som om jag riktigt får plats att andas och ibland krampar hela alltet ihop. Som nu. Jag börjar gå, försöker ta djupa andetag och expandera hela bröstkorgen så mycket jag kan. Lugn. Tänk yoga!

Theresia trippar förbi och ser pigg ut, det gör mig glad. Efter uppförslutet testar jag att börja jogga igen, och det funkar. Jag tänker teknik, trippar på, fokuserar på de sjukt fina omgivningarna och hejar på alla jag passerar och som passerar mig. En del hejar glatt tillbaka, andra verkar inte ens höra mig. Eller bry sig. Det guppar fortfarande en hel del mössor i kanalen, de flesta vita men några blå också (vita = 5 km, blå = 2 km). Jag spanar efter min kompis Matilda som simmar 5 km, men ser henne inte och har ingen aning om hur lång tid som gått och hur långt hon kan tänkas ha kommit. Ingen vitmössa jag ser simmar tillräckligt snyggt för att vara hon, i alla fall.

SRPA

Jag kommer ikapp killen som hade sin växlingsplats bredvid mig, vi växlar några ord, Han är från Frankrike och ska köra Kalmar IM, och siktar på femton timmar. Han har inte ett löparoptimalt BMI men tuffar på bra och verkar nöjd med livet. Jag önskar honom lycka till och joggar vidare.

Helt plötsligt är det dags att springa över en bro och vända tillbaka, och inte långt därefter kommer 3 km-skylten. På en äng bredvid banan står några hinder och en sån där vägg som brukar finnas på hinderbanor. Det står ”Obstacle training”, och jag tänker på Sofie och hennes alter ego OBSTACLE-SOFFI, och ler lite för mig själv. Sen tänker jag på att Sofie och Sara körde Engadin swimrun igår, med tusentals höjdmeter och simning i åttagradigt vatten. I jämförelse är ju det här en kakbit.

När jag börjar närma mig vändningen vid Djurgårdsbron springer jag ikapp en kanadensisk triathlet, och vi springer ihop en bit. Pratar om banan och dagen, han berättar att han var på cykelsemester på Gotland för 25 år sedan och träffade en svensk tjej, och nu har de varit gifta i 23 år. I sommar ska de cykla på Gotland igen. Det går så mycket lättare att springa i sällskap, och jag får något annat att fokusera på än farten och benen och orken och hur länge den ska räcka. När vi passerar skylten som visar en kilometer kvar på varvet ber jag min medlöpare spurta om han vill – han ska nämligen bara springa ett varv. Han drar iväg och jag håller kvar mitt tempo.

När jag passerar varvningen känns det fortfarande ganska bra, benen rullar på och det känns som om tempot är helt OK. Jag är dock notoriskt kass på att avgöra tempo, så det kan mycket väl gå i stappelhasfart. Det är vansinnigt lockande att kasta en blick på klockan och se vad jag håller för tempo, men jag behärskar mig. Det finns liksom inget att vinna på att veta. Om jag håller en bra fart kommer jag bara att stressa över att jag inte ska orka hålla den hela vägen. Om jag springer långsammare än jag tror kommer jag bara att bli deprimerad över det. Nä, håll kvar den bra känslan och laissez les bons temps rouler.

Sista varvet trippar jag bara på och njuter av den sköna känslan. Jag är lite trött i benen, visst, jag har ont i ryggen, ja – men det går ju ändå! Det är skönt att köra två likadana varv på tävling tycker jag – jag vet precis vad som väntar och kan ticka av lite mentala milstolpar. När jag är tillbaka vid 6 km-skylten fokuserar jag lite extra på tekniken, trycker på pyttelite till. Vågar inte börja tokspurta för tidigt, blir ju trist att behöva GÅ sista biten in i mål nu. När jag korsar den röda mattan vid simuppgången drar jag på sista spurten, och får rusa in i mål och får min medalj. En dag när jag får medalj är alltid en lite extra bra dag.

43563834751203__720x405-RGB_5652065665106
Suddiga men nöjda typer

Dagens bästa: 

  • Bra känsla på simning och löpning, trots att ryggen bråkar lite
  • Välarrangerat, tydligt, bra funktionärer
  • Perfekt väder

Dagens förbättringspotential:

  • Jag kan ju växla lite snabbare…
  • Den utlovade finishertröjan var en gigantisk T-shirt i bomull… Kom igen SRPA, en schysst funktionströja i rimliga storlekar hade väl inte varit för mycket begärt?

Nu ska jag vila benen (har träningsvärk i framsida lår, mest), sen ladda om för Arlanda Aquathlon nästa helg.

 

Simma på Playitas

Hela Playitas är som ett stort nöjesfält för träningsnördar, nästan oavsett vad du vill göra finns det där. Den olympiska poolen blev snabbt min favorit. Femtio meter turkost vatten uppdelat på åtta breda banor, solen på ryggen och utsikt över berg, hav och palmer när jag pausar. Älsk!

Fyra simpass hann jag med. Två i egen regi – det kostar knappt 3 euro att boka plats på en bana, och det var aldrig trångt. Två gånger bokade jag in mig på simlektion i grupp, och det var oväntat bra. Grupperna var små, max fem personer, och instruktören var riktigt duktig på att se alla och ge individuella tips. Jag fick många bra övningar för att slipa bort mina avarter, konstant feedback på framsteg och det känns faktiskt som att min teknik förbättrades på de där 2 passen. Sjukt värt!

Det fanns gruppträning i öppet vatten också, men det hann jag tyvärr inte testa på. Nästa gång tar jag med mig våtdräkten!

Den här utsikten erbjuds när du frisimmar:

Om du ryggsimmar kan det se ut såhär:

Eftertankens kranka blekhet

DSC_2127

Virrar omkring, kollar kartor, läser tävlings-PM och undrar om jag glömt någon obligatorisk utrustning, kollar vädersajterna titt som tätt (9 m/s nordlig vind – allvarligt?) och frågar mig om det räcker med det som serveras i väskekontrollerna eller om jag ska ta med något mer i energiväg.

Kort sagt, det är en helt vanlig kväll före tävling. Imorgon ska jag springa 21 km och simma 3,8 km fördelat på 12 löpsträckor och 11 simsträckor.

Wish me luck, det kommer jag att behöva!