I gränslandet

Just nu är jag mittemellan, i den där twilight zone. Du vet, för sjuk för att träna, men inte tillräckligt sjuk för att vara hemma från jobbet.

Hade det här varit för ett par år sedan så hade jag antagligen tänkt att det inte var så illa, och hållit mina klasser ändå, av vana och någon slags duktighetssyndrom- Not this time! Den här gången lyckades jag vara smart och hitta vikarier. Det är oftast inga problem att genomföra klasserna, men det brukar kosta att förkylningen hänger kvar i ett par veckor. Nu ger jag immunförsvaret fria händer att kämpa ner baciller, och försöker låta bli att störa den verksamheten. Hejar på från soffan. Och hej, internetshopping!

Idag kom skorna jag impuls-fyndklickade hem i förrgår. De ser ut som löpglada små karameller i sin kartong, och jag blir sjukt sugen på att dra ut och sprätta med dem. De ser kanske inte jätteforta ut, men skenet kan ju bedra? Så snart huvudet slutar producera snor ska jag ut och testa. Kämpa, immunförsvaret!

DSC_2624Från soffan kan en också kolla på TV – nya säsongen av Svett och Etikett släpps idag. I första avsnittet kör Kalle Zackari Wahlström cyclocross i Hellas, och kommer på att det faktiskt går att cykla sig trött. Ingen nyhet för mig, direkt! Klart sevärt avsnitt och rätt bra propaganda för cykel som träningsform.

Utan att spoila alltför mycket kan jag avslöja att Kalle verkar ha hajat vad det här med cykling handlar om. Hör bara:

”Det finns något underbart med cykling. Cykling är träningens trollkonst. Det finns lagar och regler som allt och alla följer utan undantag för evigt, amen. Naturlagarna går inte bryta mot, det vet ju vi, för det sa Newton och dom. Men naturlagarna gäller inte cykling, för när man tränar cykel är det som att man lurar tid och rum. Man trampar på sina speciella pedaler med sina speciella skor och ut kommer fart som är mer än vad som borde vara rimligt. När man cyklar får man liksom mer än vad man stoppar in. Och det är inte bara fart, det är något mer. Det är frihet. Man känner sig fri när man cyklar. Fri i ett fängelse av tight tight lycra.”

Annonser

Utsikt från soffan

Om jag nu tvunget måste bli sjuk, då är det väl ändå inte helt värdelöst att bli det när jag har vilovecka och det regnar ute. Igår försökte jag övertyga mig själv att det där med att nysa sextusen gånger i timmen nog hade med pollen att göra, men i morse blev det uppenbart att jag helt enkelt är förkyld. Min kropp har ställt om sig till att bli en snorfabrik, och det känns som om hela huvudet är fullt av sockervadd och vaniljsås.

Hej, soffan!

Kalle Zackari Wahlström har hållit mig sällskap, jag kollade avsnittet där han  tränade crossfit på Solid med coach Elin Bjärkstedt. Har du inte sett det så gör det pronto! (Finns här) Det ser absurt jobbigt och sinnessjukt roligt ut. Nu vill jag genast sluta med all annan träning och gå all in på Solid, samt adoptera Kalle och Elin. Och Kalles fru Brita när jag ändå håller på. De verkar så härliga allihop! Det blir grymt det här. Eller?

Ett argument för att inte sluta med all annan träning skulle väl möjligtvis vara att min nya landsvägscykel kom häromdagen. Wohoo! Jag sålde min gamla racer förra året och tänkte klara mig med tempohojen, men det är ju himla opraktiskt om jag till exempel vill hänga med på Fredrikshofs träningar och lära mig hitta lite bättre på den här sidan stan – då behövs ju en racer. (På gruppträningar får man oftast inte ha tempocykel. för när du sitter i tempoposition med armarna på ”pinnarna” så kan du växla men inte bromsa, Det funkar bra när det är stor lucka till cyklister före och efter, men inte i en tät klunga. Farligt!)

Sååå, med den argumentationen övertygade jag mig själv att jag behöver en Canyon Ultimate CF SL. LOVE at first sight, I tell you. Snygg på bild, ännu snyggare i verkligheten. Står på soffans högra sida och kråmar sig, och ger mig motivation att extremvila så jag blir frisk fort.

IMG_4101
Lycka i ett stort paket
IMG_4103
Happykorrekt fotograferad cykel i soffa. Arbetsnamn: Death Star.

Just det, mellan Ruzzleomgångarna och det outsinliga snytandet råkade jag visst anmäla mig till Stockholm Royal Park Aquathlon också. Då är det väl bäst att jag simmar och springer ett tag till.

Imorgon tänkte jag att det skulle vara sol, och att jag skulle vara frisk. Okej? Okej!

En diagnos

Det går två till tre veckor från att man smittas, tills symptomen märks. Huvudvärk är mycket vanligt, liksom muskelsmärtor och torr, intensiv hosta som kan pågå i flera veckor.

Vanligtvis får man bara en måttlig temperaturstegring, men hög feber utesluter inte en mycoplasmainfektion. Man hostar oftast inte upp slem, men om man drabbas av en vanlig lunginflammation efteråt, vilket händer i tio procent av fallen, kan man drabbas av andnöd och slemmiga upphostningar. (från netdoktor.se)

De goda nyheterna är att min nya husläkare verkar vara en träningsnörd som tror på paleokost och lånar ut böcker när en får sitta och vänta på provsvar. De dåliga nyheterna är att jag inte får någon hostmedicin, det biter tydligen inte så bra på sådan här hosta.  Jag får vänta på att antibiotikan ska kicka in – då borde det bli bättre ganska snabbt även om jag säkert får dras med hosta några veckor. Den här lilla textraden på Netdoktor kändes inte heller så kul:

Personer som är friska i övrigt får sällan allvarliga komplikationer, men det kan ta lång tid innan man återfår sin normala kondition.

Det får bli vila en vecka alltså, och sedan starta om igen. Det kan hända att det blir många blogginlägg om mat framöver…

Lånebok hos nya husläkaren.
Lånebok hos nya husläkaren.

 

Helghaveri

I helgen var det Nike Blast – årets träningsevenemang, som jag sett fram emot massor. Testa nya roliga klasser, få inspiration av duktiga instruktörer och i allra största allmänhet ladda energi och träningsglädje. Det är inte alltid jag gillar Nikes kläder, men deras slogans, budskap och bildspråk funkar i princip alltid på mig.

Och så blir det såhär.

I mitten av veckan började jag känna mig lite småförkyld. Inte så farligt, men inte helt OK heller. Bokade av mina crossfitpass och tänkte det fick räcka med att fuska mig igenom de passen jag själv leder utan att ta i alltför mycket. Det gick ju fint, blev inte sjukare (men inte friskare heller). Fredag vilade jag helt för att riktigt ladda för konventet.

På lördag morgon var jag inte friskare, men tänkte att jag får köra lugnt – halva grejen är för mig att se hur andra instruktörer jobbar med sin musik, kommunikation, struktur på passet osv, och det är svårt att ta in när man kör järnet själv. Klart man vet om det var bra eller inte, men hur och varför försvinner. Startade med ett spinningpass som var ok, kroppen kändes inget vidare men det gick att bara fegtrampa igenom. Sedan var det dags för en föreläsning (Mediababe med Jacqueline Kothbauer, grymt intressant!) och sen en liten matpaus. Därefter dagens höjdpunkt, Mojo Flex med fantastiska Monika Björn. En rörlighetsklass med nyttiga, jobbiga, roliga rörelser – det här ska jag ta med mig! (Note to self: boka en utbildning hos Mojo så snart som möjligt. Spelar ingen roll vad.)

Efter det var det dags för två spinningklasser på raken. Under den första kände jag hur det började rossla i bröstet när jag andades… Så det blev till att skippa klass två och smita in på ännu en föreläsning. Under kvällen började jag hosta mer och mer, och det blev tydligt att träning idag skulle vara en riktigt dålig idé. Istället har jag suttit hemma och tyckt synd om mig själv – eller, jag menar, kurerat mig efter bästa förmåga. Och fixat vikarie till min klass imorgon. Nästa är på onsdag, då hoppas jag att jag är kurant igen.

Återstår att se om det blir jobb eller soffa imorgon.