Stockholm Royal Park Aquatlon

Lite impulsivt sådär anmälde jag mig till Stockholm Royal Park Aquathlon – körde loppet förra året, och det var ett så trevligt arrangemang att jag gärna återkommer (förra årets racerapport hittar du här). Aquathlon innebär simning och löpning, och det finns en massa olika kombinationer av distanser att välja på – från 1 km simning och 7 km löpning till 5 km simning och 21 km löpning. För den som helst skippar löpningen gick det också att simma 10 km (stôlleprov!). Precis som förra året valde jag 2 km simning och 14 km löpning.

IMG_20150712_103842

Kvällen innan loppet läste jag igenom förra årets racerapport på Funbeat, och började bli smått nervös. Föra sommaren hade jag simmat vansinnigt mycket mer än i år, och jag sprang mycket fler kvalitetspass, snabba intervaller och sånt. Nu har jag knappt simmat alls, och mestadels sprungit pass som syftar till att bygga upp uthålligheten, så jag står pall för 50+ km löpning på Nordslingan i augusti. Bara att ställa in mig på en sämre tid än senast, alltså. Rätta förväntningarna efter formen.

srpa

Tiden – ja, den blev ungefär samma som förra årets. Det gjorde mig glad! Men ännu gladare när det på bilden ovan inträffade. Jag på en prispall, hur ofta händer det liksom? I år har det i alla fall hänt exakt en gång.

Ett roligt lopp, bra arrat precis som förra året. Lite synd att startfältet inte blivit så mycket större än förra året, loppet förtjänar fler startande tycker jag. Inte omöjligt att jag kör igen nästa år, om planerna och det där livet i allmänt tillåter.

(Och WOHOO, prispall!)

(Sorry, kunde inte hålla mig).

En liten del av Jättelångt

När jag tänker stafett tänker jag nog spontant tartanbana och sjukt snabba ben. Stafettklassen på ultraterrängloppet Jättelångt är inte riktigt så. Mycket roligare, faktiskt! Och längre. Precis som den här loppromanen.

Starten går i Grisslehamn, och målet är i Norrtälje. Däremellan: 68 kilometer Roslagsled. De hårda ultratyperna springer hela själva – all respekt för den uthålligheten! Och det pannbenet.Stafettklassen är lite mer rimligt uppdelad på fem sträckor, där den kortaste är 9 km och den längsta 21 km. Dock har loppet felspringningsgaranti, så Annette som sprang längsta sträckan fick några bonuskilometer och sprang nog närmare 25 km. 

JL1

Jag sprang med det här glada gänget från FB-gruppen Triathlontjejer. Liselott la ut ett upprop om några var sugna på att bilda lag, och jag tyckte det lät som en kul grej. Det hade jag helt rätt i! Skön stämning, bra väder och en hel dags häng med riktigt trevliga människor. Ja, och så fick jag springa i skogen också.

JL2

Det var ju ingen direkt trängsel i startfållan när stafettlagen skulle ge sig av från Grisslehamn vid 11-tiden i lördags. Soloklassen startade redan kl 9, så de var redan en bit in i sin dag. Karin sprang förstasträckan som skulle vara runt 10 km. Min sträcka var den sista för dagen, och det kändes lite konstigt att stå vid starten, lyssna på speakern räkna ner till startskottet, bli lite nervös och taggad för att sedan inse: Jag kommer inte att börja springa förrän om fem timmar eller så…

När startskottet gått packade vi in oss i bilen och började leta efter första växlingspunkten vid Skottviken. Vi var inte ensamma om det – ett helt gäng bilar snurrade runt på små skogsvägar och försökte hitta. Skottviksborna måste ha undrat vad trafikstockningen berodde på! Efter lite hjälp från the locals hittade vi rätt, växlingspunkten var på en liten strand som nu var full av stafettdeltagare och ett par tålmodiga funktionärer. Efter en liten stund kom Karin springandes, växlade över till Charlotta som sprätte iväg i bra fart. Tillbaka till bilen, och leta efter nästa växlingspunkt.

JL3

På de flesta sträckorna hann vi med att stanna till och heja på vår deltagare, någon gång stanna och handla mat och under den längsta sträckan hann vi ta en fin fika på Edblads i Gåsvik. Lämpligt nog gick banan rakt genom uteserveringen och butiken, så vi hade full koll på deltagarna. Liselott berättade att när hon sprang soloklassen förra året hade hon passerat en medtävlande som passade på att köpa en ring i butiken. Sympatisk grej det här med ultralöpning – du får gå i alla backar, hinner shoppa lite om du har lust och det verkar i det närmaste vara obligatoriskt att uppdatera Facebook och Instagramma lite då och då under loppet. Skön attityd.

JL4

Medan vi väntade på att heja fram Annette (som tagit en omväg på några kilometer) hann vi klappa islandshästar, titta på gulliga får, bjuda soloklassdeltagare på jordgubbar, godis och vatten och Karin hittade sin drömbil. Och så heja, applådera och peppa efter bästa förmåga. Sen vila lite.

JL5

Vid det här laget började det nästan kännas lite orimligt att jag skulle springa också. När vi väntade in Annette vid Erikskulle började funktionärerna prata om att det skulle dras något rep och att vi inte skulle få fortsätta. Det visade sig bara gälla sololöparna, så vi stafettare kunde dra en lättad suck. Eller?

JL6

Ulrika blev lite stressad när det glunkades om att hennes sjukilometerssträcka i själva verket var närmare nio kilometer – men hon klarade det med glans. Jag började bli lite spattig när vi stod och väntade in henne vid Roslagsbro. Skulle det bli kallt? Hade jag inte lite ont i huvudet? Klarar jag det här? Oh, the pressure!

JL7

Som vanligt släppte det nervösa när jag väl fick börja springa. En fot framför den andra, bara.

Eftersom så många sprungit fel försökte jag verkligen fokusera på ledmarkeringarna. Till största delen var det Roslagsledens orange markering vi skulle följa. Vanliga tankar under de närmsta 15 kilometrarna: Är det där en ledmarkering eller en reflex? Ledmarkering eller gammal telefonstolpsskylt? Ledmarkering eller medtävlares kompressionsstrumpor? (Okej, den sista hände bara en gång).

Skogsvägar blandades med stigar, rötter, stenar och stättor. Kohagar med nyfikna kvigor, pigga ben och solsken. När jag sprang om sololöpare saktade jag ner och pratade lite, berättade hur imponerad jag är av deras insats. Den uthålligheten! Fick energi av att prata lite, och hoppas att jag kunde ge lite energi tillbaka till dem också. Benen kändes toppen, kroppen mådde bra och det var en sådan lycka att få vara i skogen.

På en sträcka med grusväg möter jag en bil… Som tvärnitar och fyra tjejer rasar ut, hejar, tjoar och tar en massa bilder. Så himla kul med ambulerande hejaklack, och jag är så glad och tacksam att jag fick träffa de här härliga brudarna! Lite hög på deras energi i flera kilometer efter.

Men sprang jag fel då? Jajjamän! Men jag sparade det ända tills jag var framme i Norrtälje. Genom stan var det snitslat, och i någon korsning måste jag ha missat markeringarna och sprungit åt helt fel håll. Det hade det spännade med sig att när jag väl insett att jag måste vända så mötte jag en tjej i ett annat stafettlag, så vi fick spurta lite in i mål. Efter målfoto visade sig att hon var lite före, så vårt lag slutade trea. Av tre.

JL_karta
Den där lilla omvägen var väl ganska onödig?

Tack arrangörerna för ett toppenlopp (fast ni får gärna vara konsekventa med färgen på snitslarna nästa gång), och för god mat efter målgång! Tack lagkompisar för trevligt häng, hoppas vi ses på fler lopp och träningar framöver! Och HEJA ER alla som kämpade och sprang, vare sig i soloklass eller stafett. Vilken dag vi hade!

Löpstyrka i Hammarbybacken

Fritt fall. Lite så känns det att sätta sig ner just nu. Du vet, när lårmusklerna är så trasiga att de inte orkar hålla emot på vägen ner mot stolssitsen? Jag har massiv träningsvärk.

För någon vecka sedan frågade Actic-kollegan Jocke, även känd som Krutgubben, om jag ville hänga med honom och hålla en träning i Hammarbybacken inför löptävlingen Stockholms Brantaste. De har en träningsserie på måndagar som hålls av olika tränare, och ett av passen skulle Actic som delsponsor av loppet ordna tränare till. Självklart ville jag det!

Och nu äter jag min egen medicin.

Temat för passet var löpstyrka, och Jocke och jag hade bestämt att efter uppvärmningen dela upp gruppen i två, och sedan byta på mitten. Jocke körde mycket konditionsövningar, lite ruscher i backen, grodhopp fram- och baklänges och sånt. Jag drillade deltagarna med styrkeövningar, mycket enbensvarianter för stabilitet och balans. Sedan avslutade vi med lite målgester med tillhörande hopp.

brant3
Nej, det är inte can-can – det är skipping med överklivssteg! Lite koordination är bra för löparen 🙂
brant2
Runt 100 personer som värmer upp i grupp – hur coolt är inte det?? 
brant1
Soundtrack: Running up that hill. Jag föredrar Placebos version, men du kan köra på Kate Bush om du vill.
FullSizeRender (5)
Lite sidoutfall med härlig utsikt.

Fantastiskt kul att få träna med en så stor och peppad grupp! Antagligen är det därför jag har sån träningsvärk – rena PEPPEN att stå längst fram fick mig att ta i lite extra. Eller mycket. Ja, och så var det ju viss lutning också… Nästa vecka (4 maj) kommer Anna Haag och Emil Jönsson att hålla träningen, och efteråt blir det föreläsning. Mer info här om du är intresserad! Blir ändå lite sugen att springa det där galna loppet… Men det går väl över? Prova på träningen i alla fall, det är mitt tips – backlöpning ger bra effekt på löpstyrkan!

Bilderna är tagna av Christina Pettersson, eller lånade från Stockholms Brantaste FB-sida. 

Löpcoachpremiär!

I morse gjorde jag något jag aldrig gjort förut – jag coachade en löpgrupp. Tänka sig, alltså! Tror inte själva vidden av det hela stod klar för mig förrän jag stod där utanför receptionen och väntade, och en skäggig man skyndade fram och frågade om jag var löpcoachen.

– Eeh… Ja! Ja, det är jag. Välkommen!

Allt som allt dök det upp nio löpare, som fick värma upp, köra rörlighetsövningar, en massa löpskolning och så några vindlopp. Tur med vädret hade vi också, sol och fint när vi skippade och trippade och hälkickade och gjorde koordinationsövningar. Silly walks galore! Alla verkade trötta och glada när vi var klara, och sa att de såg fram emot nästa gång – då blir det intervaller. Tidsintervaller, så alla kan hänga med i sitt tempo.

Det här blev en favorit (eller tvärtom…) bland löpskolningsövningarna – tar fint på både bålstyrka och baksidan av benen.

Det var så himla kul! Ser redan fram emot nästa gång, om två veckor.

play_löp
Riktigt såhär soligt var det inte i Tanto i morse, men nästan!

Fit2Run-utbildning med Urban Tribes

fit2run
Bild lånad från Ingmarie Nilsson (http://blog.nemonisimors.com/)
DSC_2540
Här gör vi något som ska föreställa häckgång.
DSC_2538
Rubin visar hur det ska gå till.

Snart är säsongen för Runner’s Strength på SATS slut – sista mars försvinner den från schemat och ersätts med uteklasser. Nytt för i år är Fit2Run, en klass med styrka, intervaller och löpteknik. I helgen är det utbildning för aspirerande Fit2Run-coacher, och jag har ägnat hela dagen åt att nöta olika övningar. Upplägget kommer att ändras varje månad, och vi har nu gått igenom alla övningar som ingår för hela 2015. Gissa om jag är trött i benen?

Det kommer att bli en helt grym klass, som vanligt när Urban Tribes är inblandade. En härlig mix av styrka och flås, och med en massa teknik invävt. Preliminärt kommer klassen att finnas i Sickla, Sundbyberg, Huddinge, Värmdö, Väsby och Täby (och kanske några fler som jag har glömt…) – bor du i närheten så se till att testa!

Imorgon fortsätter vi, och då ska vi alla få presentera del av en klass. Nu är det alltså läge att plugga, och sova. Och så på’t igen imorgon, med fräsch träningsvärk i benen.

Wish me luck!

Runners Strength-helg

DSC_2311

DSC_2318

I helgen gick jag kurs med Urban Tribes (eller Running Sweden som de hette förr) – en löpstyrkeklass som kommer att köras på SATS i vinter, från januari till mars. Under fredagen drillade Sirpa och Malin oss i löpskolningsövningar, styrkeövningar och instruktörsskap, och vi fick med oss en hemläxa till lördagen. Min fredagkväll – som händelsevis också var min födelsedag – tillbringades med Runner’s Strengthmanualen, musik i öronen och en massa repetition av övningar och hur jag skulle presentera dem. Med ett glas champagne i handen. Någon ordning får det ju ändå vara på en födelsedag!

Fredagen skapade en ganska respektabel träningsvärk, typ från magen och neråt. Det kostar på att köra enbensböj, utfallshopp, sidoplankor och en jädrans massa skipping/tripping i ett par timmar! Mer av samma bjöds på lördagen, då vi alla aspiranter skulle presentera våra hemläxor och få feedback. Jag var näst sist att presentera, och hann alltså bygga på min nervositet ganska duktigt innan det var dags. Men det gick bra!

Det är något extra med att presentera på kurs, för andra instruktörer. Å ena sidan blir jag extra nervös (de är ju så grymma allihop!) – å andra sidan ger de där grymma ett gensvar och en energi som sällan skådas i en vanlig gruppträningssal. Fast jag var trött blev jag galet pepp, stark och glad på scenen och fick så bra feedback att jag blev generad. Levde på det hela kvällen. Eller nej fan, jag lever på det än!

Eftersom schemat inte är spikat än så vet jag inte om jag kommer att få hålla någon fast klass, men nu gäller att lära in hela passet inför testklass i slutet på november. Peppen är massiv – så himla roligt pass! Du som har SATS-kort, missa inte!

Världsrekordförsök i pannben på Actic Kista

2013 satte Kristina Paltén världsrekord genom att springa på löpband i tolv timmar, och avverka över tio mil. Senare samma år sprang hon från Turkiet till Finland tillsammans med Carina Borén, och sedan paddlade de över Östersjön till Stockholm. I februari i år var det Iskallt Uppdrag – då paddlade hon från Stockholm till Göteborg, via Göta Kanal, också tillsammans med Carina. Kvinnan har helt enkelt ett pannben långt utöver det vanliga.

I november är det dags för ännu ett världsrekordförsök – då ska hon springa på löpband i 48 (!) timmar, på Actic Kista. Såhär står det i pressreleasen:

Tänk dig att du springer från Stockholm till Jönköping, på två dygn. Det är den sträcka Kristina Paltén tänkt tillryggalägga – på löpband.

I februari 2013 satte hon världsrekord på 12-timmarslöpning på löpband med 107,49 kilometer. Men Kristina Paltén nöjer sig inte med det. Den 5:e november klockan 12:00 börjar en löptur på bandet som slutar först 48 timmar senare, fredag den 7:e kl 12:00. Då hoppas svenskan ha slagit Martina Schmidts rekord på 309,8 kilometer som sattes 2006 och därmed erövra en plats i boken Guinness World of Records.

Kristina, vad krävs för att springa så långt?

-En enorm massa träning och en extrem målfokus. Magen behöver fungera under loppet och jag behöver lyckas med att styra tankarna åt rätt håll.

Hur känns det den här gången, jämfört med förra?

-Förra gången var jag relativt säker på att sätta rekordet. Jag har som längst sprungit i 24 timmar och vet att jag klarar det. Nu ska jag springa dubbelt så länge som jag någonsin gjort. Martinas rekord är dessutom riktigt bra – det ska bli spännande att se om jag klarar det här

Följ försöket på

Twitter: @ActicKista #WR48h

Facebook

www.palten.se

För mer information kontakta

Joakim Petersson, Platschef på Actic i Kista, 08-750 98 00 joakim.petersson@actic.se

Kristina Paltén 0730-244969 kristina.palten@gmail.com

Gymmet kommer att ha öppet hela tiden under rekordförsöket, med en massa roliga aktiviteter. Kom och heja på Kristina, hon behöver nog all peppning hon kan få för att hålla energin uppe under så lång tid! Det kommer också att gå att följa det hela via Actic Kistas FB-sida och Twitter.

Bild lånad från Kristinas websida