Amazing Trail slår krokben för mig

21 km trail en vanlig tisdagkväll – lät som en briljant idé tänkte jag och anmälde mig till nya loppet AddNature Amazing Trail. Igår kväll var det dags!

AT1
Sisådär 300 löpare taggade för att dra till skogs.

Starten går vid Hellasgården, och då det är första gången loppet arrangeras har man bara släppt 300 platser. Det blev såklart fullt. Det finns två klasser, 10,5 km och 21 km – vi ska alla starta samtidigt. Kvällen bjuder på superbra väder, fina stigar och vackra vyer i skogen. Svårsprunget såklart – 100% pure trail har utlovats och jag är en asfaltsballerina. Löftet hålls – på långa banan är det stig, stig och åter stig. Ut mot vändpunkten vid Solsidan springer vi på Gröna spåret. Rötter och stenar, trots att det går långsamt har jag otroligt kul och tidvis får jag faktiskt helt OK flyt i fötterna.

Efter Solsidan kändes allt toppen, jag har ju sprungit mer än halva och benen känns bra. Det går långsamt, men det gör ju inget. Flyter på nedför en backe och sen… glömmer jag att lyfta på foten och flyger i backen, hela högerbenet krampar ihop, skrapar upp händer och armar (och knän, ska det visa sig sen) och dunkar hakan i en sten. Jippi.

Ligger kvar en stund tills benet går att räta ut igen, kollar att det inte sprutar blod ur någon kroppsdel och tar mig upp på fötter. Rätt dizzy och lite illamående. Men, enda sättet att ta mig tillbaka till civilisationen är väl medelst apostlahästarna – finns inte en taxi inom synhåll. Ingen väg heller.

Någon slags överlevnadsinstinkt kickar in, och jag varvar löpning och gång beroende på hur terrängen ser ut. Ganska gott om mitt hat-underlag träsk med stora rötter. Hakan bultar och jag känner att det växt ut en Kalle Anka-bula där. Händerna dunkar och armarna svider.

Plockar upp telefonen och kollar kartan – kanske finns det någonstans jag kan ta en genväg till målet? Kartan visar bara ett grönt oändligt hav, och en liten prick mitt i som är jag. Nähä, inte det. Hasar vidare.

Efter ett tag står det en funktionär mitt i spåret och vinkar att jag ska svänga. Jag säger att jag vill kortaste vägen till mål – han kollar på min haka och pekar ut kortaste vägen till mig. Den känns oändligt lång.

Ibland kan jag springa på, ibland vill jag bara gråta. Det är säkert fortfarande jättefint i skogen men just nu bryr jag mig inte. När jag kommer ut på Ältavägen är det i alla fall asfalt och jag kan rulla på i lite snabbare takt utan att vara rädd för att trilla igen. När jag kommer till Ekofiket håller jag på att bryta ihop för att det är så Jävla. Långt. Kvar. (cirka 600 meter). Väl framme vid bilen börjar jag gråta på riktigt.

Går till målet och lämnar in tidtagningspinnen, och känner mig ganska ynklig. Får hjälp av sjukvårdarna att ta bort lite grus ur hakan och händerna. Sen hem och sova.

Mera trail en annan dag.

IMG_20150617_060231

Annonser

Sörmlandsleden

Skogspromenad med jogginslag idag, eller traillöpning med smultronintervaller – det är lite en fråga om hur man vill se på det. En härlig tur oavsett!

Dagen började med en busstur till Öringe i Tyresö. Där hamnar man direkt på Sörmlandsleden i princip från busshållplatsen, och första biten på asfalt använde vi till lite uppvärmningspromenad. Sedan in i skogen – och vilken skog sedan! Slingriga stigar, sjöutsikt, öppen hagmark där fina hästar kikade på oss under lugg, och den där torra doften som skogen får när det är riktigt varmt och soligt. Den doften associerar jag med mjölksyra och trötta ben, för när jag känner den är det oftast lopp eller träning på gång.

Idag var målet mer upplevelse än träning, även om träningen såklart kom med på köpet. Planen: samma 4/2-upplägg som senast, det vill säga att springa/jogga 4 minuter, och promenera 2. Det var mycket svårare att hålla det när terrängen är teknisk och kuperad. I en del backar måste jag gå vare sig klockan tycker det eller inte! Men det gör ju ingenting, poängen med tidsintervallerna är mest att jag ska ta det lugnt från början för att kunna vara på benen längre, och inte vänta med gångpauserna tills jag redan är trött.

Jag har nog aldrig sprungit såhär mycket stig i ett sträck tidigare – när jag sprungit i skogen har det varit mer växlande mellan grusväg, motionsspår och mindre stigar. Nu var det stig mest hela tiden, bara några kortare bitar på grusväg. Mumma för själen, stärkande för benen! Efter ungefär en timme började min obefintliga distansträning göra sig påmind, jag började bli trött och hallucinera om Trocadero – i min mun det absolut bästa och godaste att dricka när jag är varm och trött. Som tur var gick hemfärden förbi en pizzeria där jag vet att denna gudanektar finns att köpa, det gav mig lite extra motivation de sista kilometrarna när vi sprang lite fel och hamnade i ett träsk. Sista gångpausen blev lååång, och sedan fick jag min efterlängtade dricka och landade på en gräsmatta för lite vila och stretch.

En fantastiskt skön tur! Det blir fler upptäcksfärder i skogen i sommar, det är helt säkert.

Den snitslade banan ger råd och svar / Du slipper tänka den leder dig rakt / Det är underbart med nån som vet sin sak / Sörmlandsleden visar vägen
Den snitslade banan ger råd och svar / Du slipper tänka den leder dig rakt / Det är underbart med nån som vet sin sak / Sörmlandsleden visar vägen (Krunegård, ”Sörmlandsleden”)

Till skogs!

Jag blev ju galet inspirerad av alla löparna på Stockholm Trail i helgen, och idag var det definitivt hög tid att ut och skutta bland rötter och stenar. Eftersom jag inte sprungit på länge satsade jag på det gamla hederliga 4/2-upplägget – där jag springer 4 minuter och sedan går 2. Snällare mot både ben och flås, och jag kan hålla lite högre fart och bättre löpsteg de där fyra minuterna än om jag skulle försöka springa till exempel en halvtimme nonstop.

Ännu har jag inte lärt mig hitta så jättebra i Sicklaskiftet och Hellas, så sambon fick agera förlöpare och välja stigar, och det gjorde han med den äran. Passet landade på ungefär 9 km, och klart största delen var såna där små slingriga stigar med rötter, stenar och vackra berghällar. Att springa där är lite som att spela dataspel – en måste hela tiden hålla koll på var en ska sätta fötterna nästa gång, och jag hann nästan inte känna att det var jobbigt. Nästan. Kroppen skötte sig fint för att ha haft ebola i flera veckor, ett skönt pass både fysiskt och mentalt.

Väl hemma var det dags för lite yoga – jag gör ju fortfarande #yoga30d, du vet! Efter allt studsande mellan stenar i skogen kändes en klass med fokus på höftöppnare vara helt rätt – och tro det eller ej, det blev inte Happy Hips som annars är min favvo. Nej, idag testade jag en ny klass och hittade en ny favvo – Tajmade Höftöppnare med Milla Floryd. Tajmade betydde att vi skulle hålla varje position i en minut, och några av dem i hela tre minuter. Det var en riktigt bra genomkörare och jag kommer helt klart att göra det passet igen. Det här med hemmayoga är verkligen grymt! Stort utbud av klasser och instruktörer, allt hemma i mitt eget vardagsrum. Sicken lyx! Du borde prova, du med.

Stockholm Trail

Från öldoftande festival till skogsdoft! Hoppen är tvära, och det gillar jag. Idag gick terrängloppet Stockholm Trail av stapeln i princip runt knuten, så jag kände behovet av att skutta ut i skogen och heja på löparna. Perfekt löparväder, växlande molnighet och inte för varmt. Vi hade felbedömt tiden litegrann, så när vi kom till den första planerade påhejarpunkten vid ca 5 km hade de flesta löparna redan passerat. Stod där en stund och småpratade med killarna som hade hand om vätskekontrollen, och applåderade för löparna tills det började glesna ordentligt. Då drog vi vidare till vätskekontrollen vid Ältavägen – där fanns det en härligt stenig, rotig och brant nedförsbacke som vi ställde oss i.

Nu var timingen bättre och det tog bara någon minut innan första löparen kom. Den där branta backen som jag knappt kunde gå nedför utan att hålla mig fast i träd och sånt? Han bara flög ner, i full fart. Sjukt imponerande! Luckan till löpare nummer två var ganska stor, ett par minuter kanske – och löpare nummer två var en dam. Grym fart även där! Sedan en ganska strid ström av löpare, glada och sammanbitna, pigga och trötta, många hojtade kommentarer om banan och arrangemanget. Antar att de tänkte att galningar som står i en skogsbacke och applåderar terränglöpare borde tillhöra arrangörsstaben… Tihi.

När vi stått och hejat en ganska lång stund kommer det en sådan där till. En sån som bara flyter nerför backen och knappt ser ut att nudda marken. Det går fort, fort! Hur kan han komma ända härbak i startfältet? Tänker jag tills jag inser – nu ser vi de första i 21-kilometersklassen. När jag tittar i resultatlistan ser jag att segraren i herrklassen 21 km sprungit 13 sekunder snabbare per kilometer än herrsegraren i 10-kilometersklassen… Galet imponerande att springa 21 km stig i kuperad terräng i 4.02-fart! I’m in awe.

Det var väldigt kul och inspirerande att titta på alla löparna, nu är jag jättesugen på att springa i skog! Och att köpa Inov-8-skor – det verkar vara det som gäller på nästan alla terränglöparfötter, även om det heter Salomon Trail Tour. Nä, skämt åsido – jag behöver inga nya skor. Men ut i skogen, det ska jag – så snart jag kan! Men imorgon är det inomhusaktivitet på gång, ska vicka spinning och core på Actic Kista kl. 17.00. Häng med vetja!

IMG_20130630_121304Miranda Kvist har bloggat och bildbombat om arrangemanget, både ur arrangörs- och deltagarperspektiv. Kul läsning! Nästa år ska jag vara med. Ni läste det här först.