21 km trail en vanlig tisdagkväll – lät som en briljant idé tänkte jag och anmälde mig till nya loppet AddNature Amazing Trail. Igår kväll var det dags!
Sisådär 300 löpare taggade för att dra till skogs.
Starten går vid Hellasgården, och då det är första gången loppet arrangeras har man bara släppt 300 platser. Det blev såklart fullt. Det finns två klasser, 10,5 km och 21 km – vi ska alla starta samtidigt. Kvällen bjuder på superbra väder, fina stigar och vackra vyer i skogen. Svårsprunget såklart – 100% pure trail har utlovats och jag är en asfaltsballerina. Löftet hålls – på långa banan är det stig, stig och åter stig. Ut mot vändpunkten vid Solsidan springer vi på Gröna spåret. Rötter och stenar, trots att det går långsamt har jag otroligt kul och tidvis får jag faktiskt helt OK flyt i fötterna.
Efter Solsidan kändes allt toppen, jag har ju sprungit mer än halva och benen känns bra. Det går långsamt, men det gör ju inget. Flyter på nedför en backe och sen… glömmer jag att lyfta på foten och flyger i backen, hela högerbenet krampar ihop, skrapar upp händer och armar (och knän, ska det visa sig sen) och dunkar hakan i en sten. Jippi.
Ligger kvar en stund tills benet går att räta ut igen, kollar att det inte sprutar blod ur någon kroppsdel och tar mig upp på fötter. Rätt dizzy och lite illamående. Men, enda sättet att ta mig tillbaka till civilisationen är väl medelst apostlahästarna – finns inte en taxi inom synhåll. Ingen väg heller.
Någon slags överlevnadsinstinkt kickar in, och jag varvar löpning och gång beroende på hur terrängen ser ut. Ganska gott om mitt hat-underlag träsk med stora rötter. Hakan bultar och jag känner att det växt ut en Kalle Anka-bula där. Händerna dunkar och armarna svider.
Plockar upp telefonen och kollar kartan – kanske finns det någonstans jag kan ta en genväg till målet? Kartan visar bara ett grönt oändligt hav, och en liten prick mitt i som är jag. Nähä, inte det. Hasar vidare.
Efter ett tag står det en funktionär mitt i spåret och vinkar att jag ska svänga. Jag säger att jag vill kortaste vägen till mål – han kollar på min haka och pekar ut kortaste vägen till mig. Den känns oändligt lång.
Ibland kan jag springa på, ibland vill jag bara gråta. Det är säkert fortfarande jättefint i skogen men just nu bryr jag mig inte. När jag kommer ut på Ältavägen är det i alla fall asfalt och jag kan rulla på i lite snabbare takt utan att vara rädd för att trilla igen. När jag kommer till Ekofiket håller jag på att bryta ihop för att det är så Jävla. Långt. Kvar. (cirka 600 meter). Väl framme vid bilen börjar jag gråta på riktigt.
Går till målet och lämnar in tidtagningspinnen, och känner mig ganska ynklig. Får hjälp av sjukvårdarna att ta bort lite grus ur hakan och händerna. Sen hem och sova.
När jag tänker stafett tänker jag nog spontant tartanbana och sjukt snabba ben. Stafettklassen på ultraterrängloppet Jättelångt är inte riktigt så. Mycket roligare, faktiskt! Och längre. Precis som den här loppromanen.
Starten går i Grisslehamn, och målet är i Norrtälje. Däremellan: 68 kilometer Roslagsled. De hårda ultratyperna springer hela själva – all respekt för den uthålligheten! Och det pannbenet.Stafettklassen är lite mer rimligt uppdelad på fem sträckor, där den kortaste är 9 km och den längsta 21 km. Dock har loppet felspringningsgaranti, så Annette som sprang längsta sträckan fick några bonuskilometer och sprang nog närmare 25 km.
Jag sprang med det här glada gänget från FB-gruppen Triathlontjejer. Liselott la ut ett upprop om några var sugna på att bilda lag, och jag tyckte det lät som en kul grej. Det hade jag helt rätt i! Skön stämning, bra väder och en hel dags häng med riktigt trevliga människor. Ja, och så fick jag springa i skogen också.
Det var ju ingen direkt trängsel i startfållan när stafettlagen skulle ge sig av från Grisslehamn vid 11-tiden i lördags. Soloklassen startade redan kl 9, så de var redan en bit in i sin dag. Karin sprang förstasträckan som skulle vara runt 10 km. Min sträcka var den sista för dagen, och det kändes lite konstigt att stå vid starten, lyssna på speakern räkna ner till startskottet, bli lite nervös och taggad för att sedan inse: Jag kommer inte att börja springa förrän om fem timmar eller så…
När startskottet gått packade vi in oss i bilen och började leta efter första växlingspunkten vid Skottviken. Vi var inte ensamma om det – ett helt gäng bilar snurrade runt på små skogsvägar och försökte hitta. Skottviksborna måste ha undrat vad trafikstockningen berodde på! Efter lite hjälp från the locals hittade vi rätt, växlingspunkten var på en liten strand som nu var full av stafettdeltagare och ett par tålmodiga funktionärer. Efter en liten stund kom Karin springandes, växlade över till Charlotta som sprätte iväg i bra fart. Tillbaka till bilen, och leta efter nästa växlingspunkt.
På de flesta sträckorna hann vi med att stanna till och heja på vår deltagare, någon gång stanna och handla mat och under den längsta sträckan hann vi ta en fin fika på Edblads i Gåsvik. Lämpligt nog gick banan rakt genom uteserveringen och butiken, så vi hade full koll på deltagarna. Liselott berättade att när hon sprang soloklassen förra året hade hon passerat en medtävlande som passade på att köpa en ring i butiken. Sympatisk grej det här med ultralöpning – du får gå i alla backar, hinner shoppa lite om du har lust och det verkar i det närmaste vara obligatoriskt att uppdatera Facebook och Instagramma lite då och då under loppet. Skön attityd.
Medan vi väntade på att heja fram Annette (som tagit en omväg på några kilometer) hann vi klappa islandshästar, titta på gulliga får, bjuda soloklassdeltagare på jordgubbar, godis och vatten och Karin hittade sin drömbil. Och så heja, applådera och peppa efter bästa förmåga. Sen vila lite.
Vid det här laget började det nästan kännas lite orimligt att jag skulle springa också. När vi väntade in Annette vid Erikskulle började funktionärerna prata om att det skulle dras något rep och att vi inte skulle få fortsätta. Det visade sig bara gälla sololöparna, så vi stafettare kunde dra en lättad suck. Eller?
Ulrika blev lite stressad när det glunkades om att hennes sjukilometerssträcka i själva verket var närmare nio kilometer – men hon klarade det med glans. Jag började bli lite spattig när vi stod och väntade in henne vid Roslagsbro. Skulle det bli kallt? Hade jag inte lite ont i huvudet? Klarar jag det här? Oh, the pressure!
Som vanligt släppte det nervösa när jag väl fick börja springa. En fot framför den andra, bara.
Eftersom så många sprungit fel försökte jag verkligen fokusera på ledmarkeringarna. Till största delen var det Roslagsledens orange markering vi skulle följa. Vanliga tankar under de närmsta 15 kilometrarna: Är det där en ledmarkering eller en reflex? Ledmarkering eller gammal telefonstolpsskylt? Ledmarkering eller medtävlares kompressionsstrumpor? (Okej, den sista hände bara en gång).
Skogsvägar blandades med stigar, rötter, stenar och stättor. Kohagar med nyfikna kvigor, pigga ben och solsken. När jag sprang om sololöpare saktade jag ner och pratade lite, berättade hur imponerad jag är av deras insats. Den uthålligheten! Fick energi av att prata lite, och hoppas att jag kunde ge lite energi tillbaka till dem också. Benen kändes toppen, kroppen mådde bra och det var en sådan lycka att få vara i skogen.
På en sträcka med grusväg möter jag en bil… Som tvärnitar och fyra tjejer rasar ut, hejar, tjoar och tar en massa bilder. Så himla kul med ambulerande hejaklack, och jag är så glad och tacksam att jag fick träffa de här härliga brudarna! Lite hög på deras energi i flera kilometer efter.
Men sprang jag fel då? Jajjamän! Men jag sparade det ända tills jag var framme i Norrtälje. Genom stan var det snitslat, och i någon korsning måste jag ha missat markeringarna och sprungit åt helt fel håll. Det hade det spännade med sig att när jag väl insett att jag måste vända så mötte jag en tjej i ett annat stafettlag, så vi fick spurta lite in i mål. Efter målfoto visade sig att hon var lite före, så vårt lag slutade trea. Av tre.
Den där lilla omvägen var väl ganska onödig?
Tack arrangörerna för ett toppenlopp (fast ni får gärna vara konsekventa med färgen på snitslarna nästa gång), och för god mat efter målgång! Tack lagkompisar för trevligt häng, hoppas vi ses på fler lopp och träningar framöver! Och HEJA ER alla som kämpade och sprang, vare sig i soloklass eller stafett. Vilken dag vi hade!
endorfinista 