Lite impulsivt sådär anmälde jag mig till Stockholm Royal Park Aquathlon – körde loppet förra året, och det var ett så trevligt arrangemang att jag gärna återkommer (förra årets racerapport hittar du här). Aquathlon innebär simning och löpning, och det finns en massa olika kombinationer av distanser att välja på – från 1 km simning och 7 km löpning till 5 km simning och 21 km löpning. För den som helst skippar löpningen gick det också att simma 10 km (stôlleprov!). Precis som förra året valde jag 2 km simning och 14 km löpning.
Kvällen innan loppet läste jag igenom förra årets racerapport på Funbeat, och började bli smått nervös. Föra sommaren hade jag simmat vansinnigt mycket mer än i år, och jag sprang mycket fler kvalitetspass, snabba intervaller och sånt. Nu har jag knappt simmat alls, och mestadels sprungit pass som syftar till att bygga upp uthålligheten, så jag står pall för 50+ km löpning på Nordslingan i augusti. Bara att ställa in mig på en sämre tid än senast, alltså. Rätta förväntningarna efter formen.
Tiden – ja, den blev ungefär samma som förra årets. Det gjorde mig glad! Men ännu gladare när det på bilden ovan inträffade. Jag på en prispall, hur ofta händer det liksom? I år har det i alla fall hänt exakt en gång.
Ett roligt lopp, bra arrat precis som förra året. Lite synd att startfältet inte blivit så mycket större än förra året, loppet förtjänar fler startande tycker jag. Inte omöjligt att jag kör igen nästa år, om planerna och det där livet i allmänt tillåter.
Innan jag åkte till Amsterdam hann jag svänga förbi hos mina föräldrar och njuta lite trädgårdshäng. Från deras jordgubbsland fick jag med mig säkert fem liter underbara färska bär. Det tog en stund att rensa och frysa in det jag inte lyckades äta upp – men så värt det!
I natt när jag kom hem från flyget lyckades jag komma ihåg att plocka upp en burk gubbar ur frysen, så trots att solen lyste med sin frånvaro fick jag lite sommarkänsla vid frukostbordet. Jordgubbar och mango till nystekta bananpannkakor, can’t beat the feeling!
Nu är det förresten säkert en timme sedan det regnade – bäst att klämma in dagens löppass innan det börjar igen.
21 km trail en vanlig tisdagkväll – lät som en briljant idé tänkte jag och anmälde mig till nya loppet AddNature Amazing Trail. Igår kväll var det dags!
Sisådär 300 löpare taggade för att dra till skogs.
Starten går vid Hellasgården, och då det är första gången loppet arrangeras har man bara släppt 300 platser. Det blev såklart fullt. Det finns två klasser, 10,5 km och 21 km – vi ska alla starta samtidigt. Kvällen bjuder på superbra väder, fina stigar och vackra vyer i skogen. Svårsprunget såklart – 100% pure trail har utlovats och jag är en asfaltsballerina. Löftet hålls – på långa banan är det stig, stig och åter stig. Ut mot vändpunkten vid Solsidan springer vi på Gröna spåret. Rötter och stenar, trots att det går långsamt har jag otroligt kul och tidvis får jag faktiskt helt OK flyt i fötterna.
Efter Solsidan kändes allt toppen, jag har ju sprungit mer än halva och benen känns bra. Det går långsamt, men det gör ju inget. Flyter på nedför en backe och sen… glömmer jag att lyfta på foten och flyger i backen, hela högerbenet krampar ihop, skrapar upp händer och armar (och knän, ska det visa sig sen) och dunkar hakan i en sten. Jippi.
Ligger kvar en stund tills benet går att räta ut igen, kollar att det inte sprutar blod ur någon kroppsdel och tar mig upp på fötter. Rätt dizzy och lite illamående. Men, enda sättet att ta mig tillbaka till civilisationen är väl medelst apostlahästarna – finns inte en taxi inom synhåll. Ingen väg heller.
Någon slags överlevnadsinstinkt kickar in, och jag varvar löpning och gång beroende på hur terrängen ser ut. Ganska gott om mitt hat-underlag träsk med stora rötter. Hakan bultar och jag känner att det växt ut en Kalle Anka-bula där. Händerna dunkar och armarna svider.
Plockar upp telefonen och kollar kartan – kanske finns det någonstans jag kan ta en genväg till målet? Kartan visar bara ett grönt oändligt hav, och en liten prick mitt i som är jag. Nähä, inte det. Hasar vidare.
Efter ett tag står det en funktionär mitt i spåret och vinkar att jag ska svänga. Jag säger att jag vill kortaste vägen till mål – han kollar på min haka och pekar ut kortaste vägen till mig. Den känns oändligt lång.
Ibland kan jag springa på, ibland vill jag bara gråta. Det är säkert fortfarande jättefint i skogen men just nu bryr jag mig inte. När jag kommer ut på Ältavägen är det i alla fall asfalt och jag kan rulla på i lite snabbare takt utan att vara rädd för att trilla igen. När jag kommer till Ekofiket håller jag på att bryta ihop för att det är så Jävla. Långt. Kvar. (cirka 600 meter). Väl framme vid bilen börjar jag gråta på riktigt.
Går till målet och lämnar in tidtagningspinnen, och känner mig ganska ynklig. Får hjälp av sjukvårdarna att ta bort lite grus ur hakan och händerna. Sen hem och sova.
När jag tänker stafett tänker jag nog spontant tartanbana och sjukt snabba ben. Stafettklassen på ultraterrängloppet Jättelångt är inte riktigt så. Mycket roligare, faktiskt! Och längre. Precis som den här loppromanen.
Starten går i Grisslehamn, och målet är i Norrtälje. Däremellan: 68 kilometer Roslagsled. De hårda ultratyperna springer hela själva – all respekt för den uthålligheten! Och det pannbenet.Stafettklassen är lite mer rimligt uppdelad på fem sträckor, där den kortaste är 9 km och den längsta 21 km. Dock har loppet felspringningsgaranti, så Annette som sprang längsta sträckan fick några bonuskilometer och sprang nog närmare 25 km.
Jag sprang med det här glada gänget från FB-gruppen Triathlontjejer. Liselott la ut ett upprop om några var sugna på att bilda lag, och jag tyckte det lät som en kul grej. Det hade jag helt rätt i! Skön stämning, bra väder och en hel dags häng med riktigt trevliga människor. Ja, och så fick jag springa i skogen också.
Det var ju ingen direkt trängsel i startfållan när stafettlagen skulle ge sig av från Grisslehamn vid 11-tiden i lördags. Soloklassen startade redan kl 9, så de var redan en bit in i sin dag. Karin sprang förstasträckan som skulle vara runt 10 km. Min sträcka var den sista för dagen, och det kändes lite konstigt att stå vid starten, lyssna på speakern räkna ner till startskottet, bli lite nervös och taggad för att sedan inse: Jag kommer inte att börja springa förrän om fem timmar eller så…
När startskottet gått packade vi in oss i bilen och började leta efter första växlingspunkten vid Skottviken. Vi var inte ensamma om det – ett helt gäng bilar snurrade runt på små skogsvägar och försökte hitta. Skottviksborna måste ha undrat vad trafikstockningen berodde på! Efter lite hjälp från the locals hittade vi rätt, växlingspunkten var på en liten strand som nu var full av stafettdeltagare och ett par tålmodiga funktionärer. Efter en liten stund kom Karin springandes, växlade över till Charlotta som sprätte iväg i bra fart. Tillbaka till bilen, och leta efter nästa växlingspunkt.
På de flesta sträckorna hann vi med att stanna till och heja på vår deltagare, någon gång stanna och handla mat och under den längsta sträckan hann vi ta en fin fika på Edblads i Gåsvik. Lämpligt nog gick banan rakt genom uteserveringen och butiken, så vi hade full koll på deltagarna. Liselott berättade att när hon sprang soloklassen förra året hade hon passerat en medtävlande som passade på att köpa en ring i butiken. Sympatisk grej det här med ultralöpning – du får gå i alla backar, hinner shoppa lite om du har lust och det verkar i det närmaste vara obligatoriskt att uppdatera Facebook och Instagramma lite då och då under loppet. Skön attityd.
Medan vi väntade på att heja fram Annette (som tagit en omväg på några kilometer) hann vi klappa islandshästar, titta på gulliga får, bjuda soloklassdeltagare på jordgubbar, godis och vatten och Karin hittade sin drömbil. Och så heja, applådera och peppa efter bästa förmåga. Sen vila lite.
Vid det här laget började det nästan kännas lite orimligt att jag skulle springa också. När vi väntade in Annette vid Erikskulle började funktionärerna prata om att det skulle dras något rep och att vi inte skulle få fortsätta. Det visade sig bara gälla sololöparna, så vi stafettare kunde dra en lättad suck. Eller?
Ulrika blev lite stressad när det glunkades om att hennes sjukilometerssträcka i själva verket var närmare nio kilometer – men hon klarade det med glans. Jag började bli lite spattig när vi stod och väntade in henne vid Roslagsbro. Skulle det bli kallt? Hade jag inte lite ont i huvudet? Klarar jag det här? Oh, the pressure!
Som vanligt släppte det nervösa när jag väl fick börja springa. En fot framför den andra, bara.
Eftersom så många sprungit fel försökte jag verkligen fokusera på ledmarkeringarna. Till största delen var det Roslagsledens orange markering vi skulle följa. Vanliga tankar under de närmsta 15 kilometrarna: Är det där en ledmarkering eller en reflex? Ledmarkering eller gammal telefonstolpsskylt? Ledmarkering eller medtävlares kompressionsstrumpor? (Okej, den sista hände bara en gång).
Skogsvägar blandades med stigar, rötter, stenar och stättor. Kohagar med nyfikna kvigor, pigga ben och solsken. När jag sprang om sololöpare saktade jag ner och pratade lite, berättade hur imponerad jag är av deras insats. Den uthålligheten! Fick energi av att prata lite, och hoppas att jag kunde ge lite energi tillbaka till dem också. Benen kändes toppen, kroppen mådde bra och det var en sådan lycka att få vara i skogen.
På en sträcka med grusväg möter jag en bil… Som tvärnitar och fyra tjejer rasar ut, hejar, tjoar och tar en massa bilder. Så himla kul med ambulerande hejaklack, och jag är så glad och tacksam att jag fick träffa de här härliga brudarna! Lite hög på deras energi i flera kilometer efter.
Men sprang jag fel då? Jajjamän! Men jag sparade det ända tills jag var framme i Norrtälje. Genom stan var det snitslat, och i någon korsning måste jag ha missat markeringarna och sprungit åt helt fel håll. Det hade det spännade med sig att när jag väl insett att jag måste vända så mötte jag en tjej i ett annat stafettlag, så vi fick spurta lite in i mål. Efter målfoto visade sig att hon var lite före, så vårt lag slutade trea. Av tre.
Den där lilla omvägen var väl ganska onödig?
Tack arrangörerna för ett toppenlopp (fast ni får gärna vara konsekventa med färgen på snitslarna nästa gång), och för god mat efter målgång! Tack lagkompisar för trevligt häng, hoppas vi ses på fler lopp och träningar framöver! Och HEJA ER alla som kämpade och sprang, vare sig i soloklass eller stafett. Vilken dag vi hade!
Fritt fall. Lite så känns det att sätta sig ner just nu. Du vet, när lårmusklerna är så trasiga att de inte orkar hålla emot på vägen ner mot stolssitsen? Jag har massiv träningsvärk.
För någon vecka sedan frågade Actic-kollegan Jocke, även känd som Krutgubben, om jag ville hänga med honom och hålla en träning i Hammarbybacken inför löptävlingen Stockholms Brantaste. De har en träningsserie på måndagar som hålls av olika tränare, och ett av passen skulle Actic som delsponsor av loppet ordna tränare till. Självklart ville jag det!
Och nu äter jag min egen medicin.
Temat för passet var löpstyrka, och Jocke och jag hade bestämt att efter uppvärmningen dela upp gruppen i två, och sedan byta på mitten. Jocke körde mycket konditionsövningar, lite ruscher i backen, grodhopp fram- och baklänges och sånt. Jag drillade deltagarna med styrkeövningar, mycket enbensvarianter för stabilitet och balans. Sedan avslutade vi med lite målgester med tillhörande hopp.
Nej, det är inte can-can – det är skipping med överklivssteg! Lite koordination är bra för löparen 🙂Runt 100 personer som värmer upp i grupp – hur coolt är inte det?? Soundtrack: Running up that hill. Jag föredrar Placebos version, men du kan köra på Kate Bush om du vill.Lite sidoutfall med härlig utsikt.
Fantastiskt kul att få träna med en så stor och peppad grupp! Antagligen är det därför jag har sån träningsvärk – rena PEPPEN att stå längst fram fick mig att ta i lite extra. Eller mycket. Ja, och så var det ju viss lutning också… Nästa vecka (4 maj) kommer Anna Haag och Emil Jönsson att hålla träningen, och efteråt blir det föreläsning. Mer info här om du är intresserad! Blir ändå lite sugen att springa det där galna loppet… Men det går väl över? Prova på träningen i alla fall, det är mitt tips – backlöpning ger bra effekt på löpstyrkan!
Bilderna är tagna av Christina Pettersson, eller lånade från Stockholms Brantaste FB-sida.
Den här vintern har jag visst lagt en väldig massa mer tid på att träna andra än att träna mig själv – det är otroligt kul, peppande och utvecklande att coacha löpare och guida yogis. Det gör mig dock inte speciellt väl förberedd för att riva av en halv Ironman (1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning). Särskilt inte en som går om mindre än tre veckor.
Jag har simmat åtta gånger i år. Typ en gång varannan vecka. Lite snålt, kanske.
Men ändå – det är ju Mallis! Och en hel dag med avspärrade vägar och publik som hejar och vätskedepåer och förhoppningsvis solsken. Optimala förhållanden för en lång träningsdag! Jag tror det blir bra ändå. Persa kan jag ju göra någon annan gång.
Pingvinism; att stelt och styltigt stappelhasa; att ta sig fram nästan helt olikt en yogautövare; att ha sjukt mycket träningsvärk i benen.
Sambomannen tycker det är stor underhållning när jag har träningsvärk, så de senaste dagarna har han fått skratta mycket. Det där med 108 solhälsningar? Tog fullkomligt KÅL på mina hamstrings. Ergo, hasning. Ett söndagsvarv runt Årstaviken hjälpte föga.
Imorgon har jag löpgrupp, och de ska springa backe. Undrar om det går att fejka icke-träningsvärk? Ni vet, heeeelt oberörd, känner ingenting!
Idag är det årets 108’e dag. Talet 108 anses speciellt – heligt, magiskt – inom yoga och Hinduism. Det finns många, många förklaringar till det, och du hittar ett antal här om du är nyfiken. På Zen Divine Yoga bestämde vi oss för att ta tillfället i akt att fira våren, och kanske locka fram solen genom att göra 108 solhälsningar.
Efter en ganska tung träningsvecka var jag lite orolig för hur tufft det här skulle bli. Skulle jag överhuvudtaget klara det? Vi skulle dela upp de 108 på tre lärare. Tänk om jag inte ens skulle orka mina 36?
Det visade sig vara ogrundad oro. Med härlig musik och skön stämning flödade vi igenom, med en liten paus efter var artonde solhälsning – det gick toppenbra och var en härlig upplevelse. Jag blev rejält trött och svettig, men mest av allt GLAD ända in i hjärtat.
Om du får chansen att prova en sådan här klass, tveka inte. Bara gör! Sjukt värt.
För att vara snälla mot våra kroppar gjorde vi några anpassningar i solhälsningarna:
Böjda ben i framåtböjningarna (of which there were 216…)
Kliva bak/fram istället för att hoppa
Knäna i golvet i chatturanga
Kobran istället för uppåtgående hunden
Ungefär så här kunde det se ut. Och sen 107 gånger till.
Frukost är verkligen en av mina favoritmåltider! God mat vill jag ha, gärna varm när det är kallt ute, och så en rejäl balja kaffe. Lugn och ro vill jag också ha – sambomannen brukar hävda att jag inte har något som helst tempo i kroppen på morgonen, och det har han rätt i. Jag fungerar bäst när jag får en lugn start. Allra helst vill jag vakna först av alla, och få en stund på mig att skrota runt i min ensamhet, kanske meditera en stund eller läsa lite innan själva dagen börjar.
Min allra vanligaste frukost är den här. Bananpannkaka med frukt. Det går liksom inte att tröttna på!
Alla i hela världen har säkert redan testat bananpannkaka, men så här gör jag min variant: Mixa eller mosa ihop en stor banan (gärna brunprickig) med en rejäl sked nötsmör. Oftast tar jag mandelsmör, ibland jordnötssmör. Blanda i en liten nypa salt, och vispa sedan ner fyra ägg. Om du vill lyxa till det lite kan du ta en skvätt kokosgrädde i smeten också.
Stek pannkakorna på medelvärme, i smör eller kokosolja. Räcker till två medelhungriga eller en utsvulten.
Varierar du din frukost, eller äter du också samma sak vareviga dag?
Alla i hela världen har säkert redan testat bananpannkaka, men så här gör jag min variant: Mixa eller mosa ihop en stor banan (gärna brunprickig) med en rejäl sked nötsmör. Oftast tar jag mandelsmör, ibland jordnötssmör. Blanda i en liten nypa salt, och vispa sedan ner fyra ägg. Om du vill lyxa till det lite kan du ta en skvätt kokosgrädde i smeten också.
endorfinista 